Sara Kadefors: Tro på människan!

2012-06-30

LEDARE. Ingen är så träffsäker som Sara Kadefors när det gäller att avslöja gapet mellan ideal och verklighet. Hon visar hur vi på olika sätt skapar fasader att klamra oss fast vid, för att i nästa steg slå hål på vår yta och blotta den verklighet som döljer sig bakom.

Förutom julkalendern i vintras tänker jag på hennes bok Borta bäst: Här upprätthålls fasaden av framgång och status fast huvudpersonen i själva verket förlorat allt. En bok som trots ett par år på nacken ligger nära dagens debatt där individens dubbelhet är en spegel av samhällets.

Många nyheter, artiklar och reportage i Socionomen har under våren handlat om klassamhället och polariseringen av människor. Att översätta denna debatt i skönlitterär gestalt var tanken när jag kontaktade Sara Kadefors för att be henne skriva sommarnovellen. Strax började hon fundera kring egna erfarenheter av klassfrågor och inspirerades av en relation hon hade när hon var barn. För barn handlar det om att ha eller inte ha, menar hon. Denna skillnad präglar relationen och blir mycket svårare när vi är vuxna.

Med föräldrar engagerade i Amnesty är hon uppväxt med värden som solidaritet, rättvisa och omsorg om andra. Hon är, som hon själv säger, ett ”barn av 70-talet” där Katitzi, berättelserna på barn-tv om fattiga svarta barn, och uppmaningen om solidaritet med hörselskadade format både henne och författarskapet.

Det största samhällsproblemet idag är segregationen, anser hon, och den stora skillnad som finns mellan dem som har arbete och dem som inte har. Skillnaden var inte lika stor för 20-25 år sedan, och det blir allt vanligare att människor tvingas söka socialhjälp eller kontakta frivilligorganisationer för att klara sig. Det måste ju vara ett väldigt stort problem att många utlandsfödda i Sverige inte har ett arbete här, konstaterar hon. Rent politiskt tror hon det handlar om att man för sent har sett detta som ett problem, annars skulle man väl på något sätt agerat tidigare?

Segregationen gör det svårare för alla. Idag ställer vi höga krav på oss själva. Vi är rädda att inte vara en del av samhället, att det råkar vara vi som blir ensamma och udda. Saker och ting har förändrats en hel del sedan 1970-talet, konstaterar Sara Kadefors. Tidigare var de kommersiella krafterna inte lika starka, det fanns inte samma tydliga ideal hur man skulle vara och se ut. Nu levereras fler och fler idealbilder. Behovet av fasaden, och känslan att inte kunna leva upp till den, har med samhällsutvecklingen att göra, menar hon. Det är lättare att falla igenom idag, att hamna utanför, och därför blir också rädslan större att det ska hända. 

Utifrån samhällsutvecklingen och debatten som pågår antar Sara Kadefors att det idag är svårare att vara socionom. Utmaningen för socionomer, tänker hon, ligger i att trots detta försöka behålla empatin och tron att det går att hjälpa. Att tro på människan och lita till hennes förmåga att ta sig tillbaka – trots att fasaden krackelerat.

Ha en fin sommar!

Lena Engelmark
Chefredaktör