Många olika berättelser skapar tillsammans förändring
2010-05-31 | Uppdaterad 2011-04-14
LEDARE. Enligt en ofta berättad historia fick Charles Dickens författarskap och klassiska litterära gestalter större betydelse för de sociala reformer som genomfördes för att motverka fattigdom i England vid 1800-talets slut än vad alla undersökningar och forskningsrapporter hade vid denna tid.
Dickens hade en stark samhällskritisk udd i sitt författarskap och kritiserade fattigdomen och klasskillnaderna i det viktorianska samhället. Framför allt var han skeptisk till den behandling fattiga barn utsattes för och granskade även de sociala myndigheterna. Han hade god kännedom om fattiglivet i London eftersom han samarbetade med en av Londons största filantroper vid denna tid för att bygga barnhem och skapa bättre villkor för fattiga barn.
Dickens beskrivningar var viktiga. Men i dag vet vi att han inte ensam framkallade det sena 1800-talets reformrörelse där barns förhållanden kunde förbättras. Det var kombinationen av berättelser och samhällsförändringar som gav effekt. De sociala kartläggarna, som var föregångare till dagens socialforskare, gjorde undersökningar om fattiglivet och levererade statistiska data. Journalister skrev inträngande om problemen. Allmänheten diskuterade frågan. Studenter, socialreformatorer och dåtidens socialarbetare stod för samhällsengagemanget. Samhället öppnades för sociala reformer. Och Dickens som skönlitterär författare lyckades beröra läsaren på ett djupare plan, han öppnade nya dörrar och kunde berätta om Londons fattigliv på ett sätt som de sociala undersökarna inte kunde fånga.
Det var alltså många som tillsammans satte 1800-talets fattigdom på dagordningen. Och så är det nog alltjämt. Tillsammans skapar många olika berättelser en större förståelse för hur det är att leva med mycket knappa ekonomiska resurser. Tillsammans framkallar de förändringar för människor som lever under oacceptabla förhållanden. Alla berättelser är nödvändiga.
Runt om i Europa sitter i dag politiker, organisationsföreträdare, forskare, journalister och författare och många andra och diskuterar hur man ska synliggöra, öka kunskaperna om och förbättra förhållandena för de nästan 80 miljoner européer som lever under fattigdomsgränsen. År 2010 har utsetts till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning av den Europeiska Unionen. Genom att i detta nummer lyfta fram fattigdomsforskningen vill vi ge en pusselbit till en vidare diskussion om fattigdomsfrågan. Men för att skapa förändringar krävs politisk vilja. Den avgörande frågan är om en sådan vilja finns i dag.
För att uppmärksamma problemen ordnar Socionomen ett seminarium, en debatt med avstamp i fattigdomsåret. Medverkande är forskare, journalister, författare och människor som dagligen möter fattiga i sitt arbete. Seminariet vänder sig i första hand till riksdag och regering.
Vi har dessutom en större upplaga än vanligt. Aldrig tidigare har vi kunnat adressera ett angeläget innehåll till så många läsare inom det sociala arbetets olika fält. Förutom till Socionomens ordinarie prenumeranter når numret ut till samtliga socionomstudenter, lärare och forskare vid landets socionomutbildningar samt beslutsfattare i regering och riksdag. Detta har möjliggjorts genom bidrag från svenska ESF-rådet som samordnar de svenska satsningarna under 2010.
En fråga många av oss ställer sig idag är om fattigdom verkligen finns. Och i så fall i förhållande till vad? I jämförelsen med EU:s fattigaste länder är det lätt att vi ser våra egna problem som bagatellartade. De flesta har dessutom vuxit upp med den sällan ifrågasatta dikotomin ”från fattigsverige till välfärdsstat” när det gäller beskrivningen av den svenska samhällsutvecklingen och de sociala reformprogram som sjösatts efter andra världskriget. I detta nummer vill vi gå bakom denna dikotomi och problematisera kunskaperna om den moderna fattigdomen. Vi hoppas också att Socionomens läsare vill träda fram i diskussionen och berätta om det utanförskap vi idag faktiskt stöter på.
Lena Engelmark & Hans Swärd


