Hårda villkor för Europas arbetarklass

Många måste ha flera jobb för att överleva

2012-06-17

Rebecka Bohlin är journalist och har jobbat i många år med att bevaka arbetsmarknaden. Hon ser att det har skapats väldigt stora klyftor inom arbetarklassen. Även i Sverige finns idag människor som måste ha två jobb för att kunna klara sig.

Att skriva boken De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass (Atlas) gav henne möjlighet att gå på djupet med ämnet på ett sätt som inte varit möjligt i en tidningsartikel. För henne var det givet att sätta fokus på de många förändringar som stegvis skett på arbetsmarknaden och som skapat en dramatiskt försämrad situation för löntagarna. Hon säger att arbetsmarknaden har blivit mer flexibel – men bara på arbetsgivarnas villkor.

Rebecka Bohlin menar att facket måste göra mer för papperslösa och andra utsatta grupper på arbetsmarknaden. Foto: Kalle Larsson

De försämringar som Rebecka tar upp är bland annat delade turer, något som innebär att man har några timmars jobb på morgonen och några på kvällen. Ett upplägg som idag är vanligt inom städbranschen och fortsätter att bli allt vanligare. Hon skriver också om kombinationsturer som innebär att man först har jobb i ena änden av staden och sedan i en helt annan, utan att få betalt för restiden där emellan. Det här är villkor som sätter medelklassens ”livspussel” i ett helt annat ljus menar Rebecka Bohlin. De här människornas pussel diskuteras i princip aldrig i media och kan inte heller lösas med hjälp av RUT. För oavsett avdrag har de inte det ekonomiska utrymmet att anlita hjälp.

– Jag ifrågasätter inte att det är stressigt för medelklassen. Arbetslivet har blivit slimmat även inom tjänstemannasektorn. Men jag ifrågasätter att man lägger 1,4 miljarder om året på RUT-avdrag för dem när man borde mer prioriterat dem som har det sämst. De som inte har några marginaler att pussla på, de som inte har råd att gå ner i arbetstid och måste förlita sig på släkt, vänner och värktabletter för att kunna fortsätta jobba så mycket som möjligt.

Rebecka Bohlin pekar också i sin bok på lönenivåerna och menar att vi är på väg mot ett samhälle där man inte nödvändigtvis kan leva på en lön. Hon menar att det redan idag finns ett prekariat, en del av arbetarklassen som jobbar för lägre löner, på osäkra kontrakt och udda arbetstider. De låga lönerna försvaras ofta med att det behövs låga trösklar för att folk ska komma in på arbetsmarknaden och att ett jobb alltid är bättre än inget. Men Rebecka Bohlin menar att det är att förenkla verkligheten.

– Visst är ett jobb bättre än inget för de flesta. Men i ett rikt samhälle som Sverige måste vi ifrågasätta lönegolvet. De här jobben är så tunga och om man dessutom tvingas ha flera för att klara sig, då finns inget utrymme, varken ork eller ekonomi, för att ta sig vidare. Jobben inom servicesektorn blir ofta en återvändsgränd.

Hon vänder sig även emot den ofta upprepade visionen om att stora inkomstklyftor skulle vara bra för samhällsutvecklingen och verka som en morot för människor att röra sig uppåt.

– Forskningen visar att den sociala rörligheten är högst där det är små inkomstskillander, hög skatt och en väl utbyggd offentlig sektor.

Många som berörs av de dåliga villkoren inom servicesektorn, som är den sektor Rebecka Bohlin tittat på i första hand i sin bok, är migranter. För dem finns en ökad sårbarhet för att bli utnyttjade på arbetsmarknaden.

– De är mer beroende av sin lön. Många har också sitt uppehållstillstånd villkorat av att de har ett arbetstillstånd. Även sämre språkkunskaper gör att de får det svårare att försvara sina rättigheter.

Att migranter är överrepresenterade inom den här sektorn har också att göra med våra fördomar och stereotypa bilder av vem som passar att göra vad. Rebecka Bohlin menar att det är så illa att vi är fast i ett kolonialt tänkande. Vi tycker helt enkelt att det passar bättre att ha en kvinna från ett annat land i vårt hem för barnpassning och städning än en vit medelålders man från Sverige. När det är människor från andra delen av världen menar många också att man gör dem en tjänst. Man ger dem möjligheter att tjäna pengar på en nivå de inte skulle kunna göra i sitt hemland. På så sätt känns det inte som man utnyttjar någon utan man kan intala sig att alla vinner. Men Rebecka Bohlin tycker inte att man ska försöka gömma sig bakom den tankegången.

– Visst, det här är kanske snäppet bättre än det värsta – men är det tillräckligt bra? Ska inte alla ha möjlighet att bygga sig en dräglig tillvaro. De jag har intervjuat har alla liknande drömmar. De vill kunna bo och bygga upp sin tillvaro på ett ställe, de vill inte behöva flytta från land till land eller lämna sina barn för att försörja dem.

Lösningen tror hon är facket. Inte i sin nuvarande kostym men i ny tappning. Problemet är att facket sovit för länge medan stora förändringar har skett på arbetsmarknaden.

– Organisering och kamp är det enda sättet. Men facket har inte hängt med och har inte lyckats förhålla sig till den nya arbetsmarknaden. En femtedel av servicebranschen saknar idag kollektivavtal.

Rebecka Bohlin ser flera stora utmaningar för facket. Inom servicesektorn idag finns till exempel ingen stark yrkesidentitet. Många har flera olika jobb inom olika sektorer. Vem ska organisera dem? Många jobbar också ensamma och på obekväma arbetstider. Vem ska ta sig tid att åka ut för att möta dem på arbetsplatsen? Många har bara kontrakt för några månader framöver. Hur ska man motivera dem att organisera sig i facket?

Hon kritiserar också facket för att ha blivit för serviceinriktat och inte gått ut i kamp.

– Jag tror det är en delförklaring till att förändringarna kunnat gå så här långt. Fackförbunden har inte varit tillräckligt tuffa. Man vil inte hota inflationen eller påverka räntorna med en strejk. Men den här försiktiga politiken av samförstånd fungerar inte längre.

Dessutom är världen global, något som även facket måste förhålla sig till.

– Både kapital och människor rör sig över gränserna. Det behövs nationella allianser för att kunna påverka idag.

Hennes förhoppning är därför att boken når ut till dem den berör, inte bara blir läst av mediamedelklassen.

– Jag önskar och hoppas att boken kan få dem att se att de är delar i en struktur och att de har allt att vinna på att organisera sig.

För trots den svarta bild hon målar upp så är hon ändå hoppfull.

– Det kanske låter konstigt när man precis konstaterat att villkoren blir sämre och sämre och att det blir en allt hårdare exploatering på arbetsmarknaden. Men vi vet att det är möjligt att förändra genom kamp. Det är så vi fått 40 timmars arbetsvecka och fem veckors semester. Arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen har skapat enorma förbättringar på arbetsmarknaden. Nu är det dags igen, säger Rebecka Bohlin..

Johanna Ohlson