Framgångens färger

Följ med till Norge

2011-04-04  |  Uppdaterad 2011-04-06

TEMA. .

Catarina Persson trivs i Norge och med barnen i Sandvika.  Bild: Denny Lorentzen

Ett nytt land för Catarina

Catarina Persson är en av alla svenskar som jobbar i Norge. Men om borta är bra så är ändå hemma bäst. Därför återvänder hon snart till Sverige.

Hit till Sandvika utanför Oslo kommer epilepsisjuka barn från hela Norge. Vid Avdelningen för kompleks epilpes får barn och föräldrar hjälp med allt från medicinska diagnoser till det som ska få vardagen att fungera bra. En helhetssyn som tilltalar Catarina Persson. Hennes uppgift som socionom är bland annat är att skriva de underlag som krävs om familjen behöver stöd från samhället.

– Det är väldigt mycket intyg, säger Catarina som sedan starten i höstas har lärt sig en hel del om hur den norska byråkratin fungerar.  Den känner hon sig numera hemma med, men hon får hjälp med det rent språkliga.

Allt vad sjukdom heter är långt borta i gympasalen där vi träffar några av barnen och deras föräldrar. Barnen svingar sig upp på klätterväggen och de får vara modiga, istället för att fångas av de begränsningar som epilepsin innebär.

– Här får de visa vad de kan göra.  Klättringen är trygg, de är ordentligt fastspända och då gör det ju ingenting om ett anfall skulle komma precis när de klättrar, säger Catarina och försäkrar samtidigt att klättringen inte är något för henne. Men hon är gärna med på innebandyn som barn och vuxna kör som uppvärmning.

Catarina kom till Norge för kärleks skull. Hon och hennes norska käresta är ett etablerat par som länge levt tillsammans i Stockholm. I somras flyttade de till Oslo på ett år, eftersom sambons hemlängtan var stor. Catarina själv tog tjänstledigt från Kuratorskliniken vid Karolinska universitetssjukhuset. På plats i Norge sökte hon flera jobb innan hon fick napp. Några ansökningar fick hon inte ens svar på och då kändes tillvaron tuff.

– Man kan väl säga att jag åkte hit i blindo, lite på vinst och förlust.

Efter tre månader fick Catarina ett vikariat på distriktspsykiatriskt centrum för personer med lättare psykiska sjukdomssymptom. ”Terapi på norska hur ska det gå?” tänkte hon men det visade sig fungera bra. När vikariatet tog slut fick hon i stället jobbet i Sandvika. Hon har från första stund känt sig välkommen på arbetsplatsen och möter stor öppenhet när hon berättar om sina erfarenheter och idéer.  Det är så hon upplever norrmännen i allmänhet,  ”varma och tillmötesgående” . Hon har stor respekt för det yrkeskunnande hon möter och när det gäller att sätta patienten i centrum har Sverige mycket att lära.

Första dagen stod en välkomstblomma på bordet och Catarina har med viss framgång lyckats etablera den på svenska arbetsplatser så heliga fikarasten. I dag ursäktar hon sig, det riktiga kaffet är slut och hon bjuder på Nescafé.

Då och då under vårt samtal om det typiskt norska och svenska, och om relationerna mellan länderna tvekar Catarina. Det kan vara ett känsligt ämne för en svenska bosatt i Norge.  Hon menar att norrmännen i allmänhet tycker om svenskar, men att det finns ett ansträngt förhållande mellan länderna. ”Söta bror”, som Sverige då och då kallas är ibland ett föredöme men också den fege grannen som stod utanför andra världskriget. Det ligger under ytan, på något sätt. Den geografiska närheten och att språken är lika kan också förvilla.

– Man tror att vi är så lika, men det är vi inte alltid. Norrmännen säger själva att de är spontana men att de behöver mer tid innan de också visar det. Det är inte alltid så enkelt att lära känna ”nya norrmän”.

Catarina beskriver norrmännen som familjekära, med hög tilltro till sin förmåga men samtidigt med dålig självkänsla. En kluvenhet som hon tror beror på Norges snabba, och lite plötsliga, utveckling från fattigt till rikt land. Som land är Norge mer konservativt än Sverige. Kyrkan har större inflytande här och vurmen för det genuint norska är tydlig. Den starka patriotismen är ingen myt utan ett faktum, som präglar hela samhället och som blir extra tydlig under det skid-VM som pågår vid Akademikerns besök. Den norska flaggan är ständigt närvarande och att det värmer extra när Petter Northug och Marit Björgen kör förbi de svenska åkarna är det ingen tvekan om.

Efter mindre än ett år i Norge är Catarina etablerad på arbetsmarknaden och är erbjuden en fast tjänst i Sandvika. Men så blir det inte. Catarina saknar Stockholm och vännerna och jobbet där. Därför flyttar hon snart hem igen .

– Kanske är det lättare att byta land om man är ung jämfört med att som jag vara i medelåldern.

Därmed står Catarina och hennes partner inför ett vägskäl.  Hennes sambo kommer i första hand att jobba kvar i Norge fram till jul, medan Catarina vänder hem redan i sommar.  Hon ”kryssar fingrarna”, som norrmännen säger istället för att ”hålla tummarna” och ser fram emot att de snart ska leva tillsammans i Stockholm igen.

Växande klyftor oroar ung politiker

 Oljan har vi inte för evigt men den norska välfärdsmodellen bär framåt, menar Anette Trettebergstuen, ett av framtidsnamnen inom norsk politik.

 Hon är ung och på frammarsch i norsk politik. Vid ännu inte fyllda 30 år har Anette Trettebergstuen redan sysslat med politik halva livet. Det som började med ett engagemang för miljö och kamp mot rasism hemma i Hamar har fört henne hit till Stortinget, den norska riksdagen, där hon är Arbeiderpartiets talesperson för arbetsmarknads- och sociala frågor.

När Akademikern ber henne berätta om sina tankar kring norsk välfärd blir bilden sammansatt.

I oljans kölvatten har vissa norrmän blivit riktigt rika och det innebär också ökade klyftor, säger Anette Trettebergstuen, som är orädd i sin beskrivning av välfärdens baksidor. Det finns fattiga barnfamiljer och arbetsmarknaden är trots den låga arbetslösheten tuff för den som exempelvis har ett handikapp eller inte behärskar språket fullt ut.

– Även om de fattiga inte blir fattigare så är ökade skillnader mellan medborgare i ett land inte bra för samhället, menar hon. 

Anette Trettebergstuen ser också flera utmaningar för den norska välfärdens framtida finansiering, där bristen på arbetskraft är det centrala. Den första januari genomfördes en ny pensionsreform som ska göra äldre mer motiverade att fortsätta jobba.

– Vi har en liten befolkning, som blir allt äldre. Idag står många som skulle kunna arbeta utanför arbetsmarknaden. Vi måste helt enkelt skapa ett arbetsliv där fler ryms och får en uppgift.

Denna unga pragmatiska socialdemokrat talar gärna om skattesystemets ”omfördelande kraft” men är noga med att framhålla att Arbeiderpartiet inte vill se någon höjning av skattetrycket totalt.  Det finns annat än skattehöjningar. Att minska sjukfrånvaron och se till att arbetslivet kan ta emot fler med funktionsnedsättningar är minst lika verkningsfullt när det gäller att trygga välfärden.

Hur oljepengarna ska användas är en politisk tvistefråga. Det stora högerpopulistiska Fremskrittspartiet vill spendera, övriga partier är återhållsamma. Avkastningen på den så kallade oljefonden är det som ska användas, menar den rödgröna regeringen.

Oljan har gjort landet rikt, men är inte svaret på framtidens utmaningar, enligt Anette Trettebergstuen. Istället måste utbildning, forskning och näringsliv utvecklas.

Hon vill inte ge sig in på några närmare jämförelser med Sverige, men har svårt att förstå varför den svenska regeringen valt att försämra villkoren för sjuka och arbetslösa.

– Här i Norge har vi valt en annan väg. Det är inte värdigt ett samhälle att lämna människor efter sig, konstaterar hon.

Välfärdsforskaren: Norge klarar krisen bättre

 Forskaren Tone Fløtten ser stora skillnader mellan hur Sverige och Norge hanterar välfärden. En jämförelse som ger Norge många pluspoäng.

I Norge finns ett aktivt trepartssamarbete för att minska sjukfrånvaron och det råder politisk enighet om att slå vakt om en stark välfärdsstat. Det förs en livlig debatt om fattigdomen och den norska regeringen satsar aktivt på att hjälpa socialbidragstagare och andra som står utanför till jobb.

Dessutom klarade Norge finanskrisen bra tack vare stora offentliga investeringar i nya jobb och landet har nu den lägsta arbetslösheten i Europa.

Detta är några av skillnaderna mellan Norge och Sverige, enligt Tone Fløtten, välfärdsforskare och chef för forskningsinstitutet Fafo i Oslo.

Hon har undersökt vad de nordiska länderna gjort under senare år för att reformera välfärdssamhället och samtidigt har hon sökt efter skillnader mellan hur det rödgröna Norge hanterat dessa frågor jämfört med konservativt styrda Danmark och Sverige

Även om skillnaderna inte är dramatiska så har hon gjort några iakttagelser.

– I Norge har vi till exempel haft en större offentlig debatt om fattigdomen. Det har lett till att regeringen infört ett kvalificeringsprogram för socialbidragstagare.

Programmet innebär att personer som gått på socialhjälp i minst sex månader ska in i arbete eller utbildning och att de då får en högre ersättning än socialhjälpen.

När det gäller hur den höga sjukfrånvaron ska tacklas har Norge helt valt bort metoden med sänkt ersättningsnivå. Det råder enighet mellan myndigheterna och arbetsmarknadens parter om full sjuklön i ett år från och med första dagen. I stället satsade Norge redan för tio år sedan på ett brett trepartssamarbete där man träffade så kallade IA-avtal om ett inkluderande arbetsliv.

– Den fulla sjuklönen är helig i Norge, säger Tone Fløtten. Jag tror att IA-avtalen är bra. Det har fokus på inkludering och får både arbetsgivare och arbetstagare att inse vikten av ett bra förebyggande arbete på arbetsplatserna. Annars får man lätt en moralisk debatt om det individuella ansvaret och att vissa drar sig undan från att arbeta.

– Det är svårt att veta hur det skulle ha sett utan avtalen, men vi har en lägre sjukfrånvaro nu än i början av 2000-talet. Jag tror man tjänar mer på att satsa på förebyggande arbete och inkluderande åtgärder än på att sänka nivåerna.

Tone Fløtten pekar också på att Norge klarat sig bättre ur finanskrisen tack vare en aktiv motkonjunkturpolitik. Det kan vara en delförklaring till att Sverige har dubbelt så hög arbetslöshet och att svenskar vallfärdar till Norge för att söka jobb.

– Krispaketen i Norge och Sverige såg helt olika ut. Vi satsade mycket pengar på offentliga investeringar för att hålla uppe sysselsättningen. Det gav nya jobb direkt. Sverige satsade mer på skattesänkningar och det tar längre tid innan sådana åtgärder ger utslag i fler arbeten.

En annan skillnad är att valfrihetssystem och privatiseringar har varit viktigare teman i Sverige och Danmark än i Norge. Men trots dessa skillnader menar Tone Fløtten att utfallet inte är dramatiskt.

– Slutsatsen är att det skett justeringar överallt, men att det hittills inte rör sig om några stora brott mot den traditionella nordiska välfärdspolitiken. Samtidigt är det så att många mindre reformer efter varann kan få stora konsekvenser på sikt. Det vet vi ännu inget om.

– Det är inte så att Fredrik Reinfeldt driver en totalt ny konservativ välfärdspolitik. Hans regering för en åtstramningspolitik som är väl känd från de flesta nordiska och europeiska länder. Men det är klart att man kan fråga sig om inte a-kassereformen och omläggningen av sjukersättningen kan ses som brott mot tidigare svensk välfärdspolitik.

– I Norge finns stor politisk konsensus om att vi ska ha en bra och omfattande välfärdsstat som ger trygghet i alla situationer. Det pågår även en kamp mellan Höyre och Arbeiderpartiet om vem som ska ta åt sig äran för att ha utvecklat vår välfärdsmodell. Samtidigt finns självklart politisk oenighet om hur mycket man ska strama åt i välfärdssystemen för att säkra att fler kommer i jobb, säger Tone Fløtten.

Hon påminner om att alla nordiska länder står inför liknande utmaningar med en åldrande befolkning och ett stort utanförskap. Därför måste också välfärdsmodellen anpassas till de nya tiderna.

– Välfärdsstaten är aldrig färdig, den måste alltid anpassas till nya situationer. Så har det också sett ut. Nu när vi får ett alltmer multietniskt samhälle och när vi får allt fler äldre att försörja – då måste vi självfallet justera våra välfärdssystem. Men det viktiga är frågan om att bevara huvudprinciperna och det tycker jag de nordiska länderna har klarat hittills, säger Tone Fløtten.

 Socionomordförande: Låt inte vinstintresset ta över

De norska socionomernas ordförande ogillar marknadsanpassningen av den norska välfärden. Hur de offentliga upphandlingarna fungerar är en stridsfråga.

 Vid Akademikerns besök i Norge har en stor vårdskandal briserat. Stora missförhållanden har avslöjats vid två privata sjukhem som drivs av bemanningsföretaget Adecco. Anna-Sabina Soggiou, nyvald ordförande för de norska socionomerna inom fackförbundet FO är kritisk till hur kommunernas välfärdsupphandling fungerar.

– Det är svårt att kontrollera kvaliteten och samhällets mest utsatta riskerar att hamna i kläm när vinstintresset tar över menar hon. Mantrat om ”new public managment” går överstyr.

Anna- Sabina Soggiou är inte rädd för att sticka ut hakan i politiska frågor. Snarare tvärtom, att inte göra det vore helt fel i förhållande till socionomyrket, menar hon.

– Att vara socionom är att stå nära politiken, det ligger i yrkets natur.

Hon har precis gått från jobbet som socialsekreterare inom missbruksvården för att bli heltidsfacklig. Trots glädjen över det nya uppdraget ”det är fantastiskt att jobba i en organisation där alla är så engagerade” kan hon känna saknad över att inte längre stå i frontlinjen, hos klienterna.

Precis som många svenska socionomer tycker hon att socialpolitiken får för lite utrymme i samhällsdebatten. FO riktar också stark kritik mot ett förslag till ny hälso- och omsorgslag. Förslaget innebär bland annat att begreppet sociala tjänster ersätts av omsorgstjänster och det kan i sig ge socialpolitiken minskad tyngd, anser FO.

Den rödgröna regeringens mål att fler ska arbeta.

– Det är svårt att inte hålla med om det, men hur det ska gå till är vi kanske inte alltid överens om säger Anna-Sabina Soggiou och hänvisar än en gång till sitt yrke. Den som jobbar med samhällets svaga vet att dessas väg till arbete och ordnade förhållanden är lång.

Engagemanget för en stark offentlig välfärd är viktigt för FO, som använder flera olika kanaler för att påverka politiken. Via LO och genom direkta kontakter med politiker och andra organisationer. Förbundet svarar opå en mängd olika remisser och driver frågan om legitimering av socionomer .

Fakta :

FO, Fellesorganisasjonen, har 25 000 medlemmar, däribland socionomer och förskollärare. Förbundet leds av ett arbetsutskott bestående av ordförande, vice ordförande och tre ytterligare personer, där Anna- Sabina Soggiou representerar socionomerna.

Norge har blivit ett rikt land  Bild: Denny Lorentzen

Oljan guld värd för Norge

Norge har en registrerad arbetslöshet på bara tre procent. Det är i särklass bäst i Europa. Och det kan man tacka oljan för.

– Oljan ger både viktiga tillväxtimpulser till näringslivet och säkrar robusta offentliga finanser. Det har gjort att Norge inte har behövt skära lika mycket i den offentliga sektorn som andra länder och vi har en stor del av vår sysselsättning där, säger Erik Oftedal, analyschef på den norska arbets- och välfärdsmyndigheten Nav.

Men om man ser till det totala utanförskapet är Norges siffror inte lika smickrande. Nästan 700 000 norrmän eller drygt var fjärde person i arbetskraften är beroende av välfärdssystemet för sin försörjning, huvudsakligen på grund av hälsoskäl (se tabell).

Tabell, utanförskapet i Norge i runda tal

Kategori                                                                                               Antal             Procent

Arbetssökande                                                                                     75 000           3

Sjukfrånvaro upp till ett år                                                                  150 000         6

Längre sjukfrånvaro/rehabilitering/socialhjälp            170 000         7

Förtidspensionärer                                                                              300 000         11

Summa                                                                                                 695 000         27

OECD har kritiserat Norge för att dölja en stor del av den verkliga arbetslösheten bakom olika former av sjukdomsrelaterade bidrag.

Det höga utanförskapet var ett av skälen bakom den stora Nav-reformen 2006 då arbetsförmedling, försäkringskassa och kommunernas socialtjänst slog ihop.

Vilken roll har bildandet av Nav egentligen spelat?

– Reformen är för ung för att vi ska kunna dra några slutsatser. Den har tagit mycket kraft inom organisationen och det har gått ut över vår service till brukarna. Vi borde ha gjort mer både för arbetsgivarna och för dem som kommer till oss och söker jobb eller är sjukanmälda.

– Vår uppgift är att reducera utslagningen ur arbetslivet och där har vi inte kommit i mål ännu. Det är först nu vi börjar få kompetens och rutiner på plats för att göra det vi ska göra, säger en självkritisk Erik Oftedal.

Liksom kollegerna på Nav i Trondheim (se annan artikel) lyfter han dock fram satsningen på kvalificeringsprogrammet för socialbidragstagare som en lyckad insats.

– Här har vi fått till ett bra samarbete mellan den sociala kompetensen inom socialtjänsten och de statliga förmedlingsinsatserna som har hjälpt många människor. Det hade aldrig lyckats utan Nav, säger han.

Nav: Ingen ska hamna mellan stolarna

För snart fem år sedan tog Norge ett radikalt grepp för att lösa problemet med utanförskapet. Man slog helt enkelt ihop Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och kommunernas socialtjänst till en ny gemensam myndighet för arbete och välfärd, Nav. Men det har tagit tid att få reformen på plats och ännu är det för tidigt att tala om succé.

– Mycket tid har gått åt till att bygga upp kontoren och införa nya bidragsformer. I början var det mycket snack, men nu är personalen överlag positiv. Man pratar med kolleger som är bra på andra saker och försöker lösa fallen vid samma bord. För de flesta har yrkeskunskaperna breddats, säger Per Olav Gundersen, teamkoordinator på Navkontoret i Heimdal i utkanten av Trondheim.

Bakgrunden till reformen var att en fjärdedel av den yrkesaktiva befolkningen stod utanför arbetsmarknaden.

– Norge stod inför en stor utmaning. Samarbetet mellan myndigheterna var inget vidare, vi hade olika resultatkrav och delvis motstridiga uppgifter. Jag jobbade på Arbetsförmedlingen då och vi ville inte ha dit sjuka, det skulle ha förstört vår statistik, säger Gundersen.

Reformen sjösattes den 1 juli 2006. De statliga myndigheterna Aetat (Arbetsförmedlingen) och Trygd (Försäkringskassan) lades ner och den nya myndigheten träffade avtal med varje kommun om att inrätta Nav-kontor. Vad som ingår i avtalen kan se lite olika ut, men kommunens socialtjänst ska alltid finnas med.

Fortfarande är huvudmannaskapet delat mellan stat och kommun, vilket gör att personalen i Nav-kontoren utgör en blandning av statligt och kommunalt anställda.

– Det är olyckligt att vi har olika fackliga avtal med till exempel olika många semesterdagar, säger Per Olav Gundersen.

På Navkontoret i Heimdal arbetar 55 personer. En sak som man lyckats med här är just att slippa att klienter hamnar mellan stolarna.

– Förr kunde Trygd och Aetat kasta människor fram och tillbaka. Nu är de Nav som är ansvarig och nog med det, säger Per Olav Gundersen.

Men hur många är det egentligen som behöver hjälp från flera håll och riskerade att hamna mellan stolarna?

– Helt klart gäller detta en minoritet. Merparten av det vi gör är detsamma som när vi var tre separata myndigheter.

Var det inte att ta i onödigt hårt att slå ihop myndigheterna för att lösa problemen för en minoritet?

­– Det kan man kanske säga, men du behöver hjälp från olika håll i olika faser av livet och då är det bra att allt finns samlat, säger Per Olav Gundersen.

Reformen har också inneburit att nya bidragsformer införts. För tre år sedan infördes det så kallade kvalificeringsprogrammet som riktar sig till människor med socialbidrag som huvudsaklig inkomstkälla. Det har beskrivits som regeringens viktigaste satsning för att bekämpa nyfattigdom.

­­– De som har haft socialbidrag i mer än sex månader ska in i någon form av aktivitet - behandling, språkkurs eller annat. De får något högre ersättning, cirka 150 000 kronor per år. Det har gått väldigt bra hittills, ungefär var femte har fått jobb. Här i Heimdal ligger vi på 40 procent.

Hade inte socialtjänsten kunnat göra detta utan att ingå i Nav?

– Jo, men åtgärderna är statliga. Förut var man tvungen att gå via andra myndigheter som helst inte tog emot folk som kom från socialtjänsten.

Förra året infördes ännu en ny bidragsform som ersatte tre gamla. Den heter arbeidsavklaringspeng och utgår till långtidssjukskrivna som efter prövning har en nedsatt arbetsförmåga med minst 50 procent. Samtidigt ställs det krav på att delta i någon form av arbetsträning eller behandling.

Enligt Per Olav Gundersen har bidragsformen fungerat väl, men den har också stött på kritik. För att ha rätt till bidraget måste man skicka in en anmälan varannan vecka och det har många svårt sjuka som tidigare fick ersättningen automatiskt reagerat mot.

En av kritikerna är Heidi Klokkervold, facklig ordförande för Fellesorganisasjonen (FO) i Sör-Tröndelag med många medlemmar som arbetar på Navkontoren.

– Att alla skickar in kort varannan vecka har lett till en våldsam arbetsmängd. Personalen måste ta hand om korten i stället för att hjälpa folk tillbaka till jobb. Alltför mycket tid läggs på administration och nya direktiv.

– Många klienter är också vanvettigt frustrerade. Om de inte fyller i korten rätt förlorar de sin inkomst, det är ett grovt övergrepp mot folk, säger Heidi Klokkervold.

Hon anser att hela Nav-reformen borde vändas upp och ner.

– Nu sitter folk i direktionen och sänder ut direktiv om vad som ska ske ute i organisationen utan att ha en aning om hur det ser ut där.

Hon menar att intentionerna bakom reformen var bra, men att det inte har blivit som man hade tänkt. Missnöjet är utbrett, många slutar och personalomsättningen är hög, säger hon.

– Meningen var att vi skulle ha en dörr in, men då krävs det att personen bakom den dörren har överblick och kan hjälpa dig vidare. Dessvärre fungerar det inte så. Det har blivit längre väntetider, mer rigida regler och mer kontroll.

– Vi menar att man skulle prioritera dem som sitter i första linjen och ge dem mer utbildning och högre lön. Att det sitter folk i fronten med breda sociala fackkunskaper är kjempeviktigt, säger hon.

Socialarbetare i Grünerløkka vill  bryta det sociala arvet

Googla på Oslostadsdelen Grünerløkka och du får träffar på trendiga caféer och ”bohemiska” miljöer. Jo, den gamla slitna arbetarstadsdelen håller på att bli ”hipp”, konstaterar socialarbetarna på Navkontoret vid  Marstrandgate, men med en viss ironi. För här finns det nyrika landets baksidor.

Fortfarande dominerar nötta husfasader och de vindlande gatorna är svårframkomliga i snöblasket. Den pågående VM-festen i Holmenkollen känns avlägsen på Nav-kontoret där de som av olika anledningar inte fått del av välfärdskakan söker stöd från samhället.

Kontorets socialarbetare ser som sin uppgift att  bryta det sociala arvet, som innebär att fattigdom och bidragsberoende går i arv från generation till generation, och då är det satsningar på barn och unga som gäller.

Efterlyser kunskap För oss som jobbar med de riktigt tunga missbrukarna går det inte att lägga fokus på att de ska ut i arbete.  Det handlar mer om att de ska klara sig, att de ska överleva, säger Cecilie Vik som är missbrukshandläggare.

Cecilie Vik kallar missbruket stigmatiserande och att anser många saknar förståelse för dem som drabbas.

– Det beror nog främst på att man saknar kunskap och inte förstår hur svårt det är att komma ur ett beroende.

Jobb, kurser och praktik.  Mats Rønningen arbetar med det kvalifikationsprogram som är en viktig del i den norska politiken för att fler ska komma i arbete. Han är positiv till programmet men anser att det är viktigt att vara realist. Tröskeln in på arbetsmarknaden är hög för många i Grünerløkka

– Vår stadsdel har relativt hög arbetslöshet och här finns många invandrare som har svårt att få jobb. Solidariteten med invandrarna blir mindre och mindre, tyvärr.

 Många ärenden Ibland är det svårt att lyfta blicken, man jobbar med sitt arbete varje och tänker kanske inte så mycket på de samordningsfördelar som kan finnas här på Nav-kontoret, säger socialkonsulenten Ragnhild Aas.

Hon och hennes kollegor satsar mycket tid på förebyggande arbete för att hitta ungdomar med riskbeteende i tid, innan de fastnar i tyngre missbruk.

 Barnen främst Familjesamordnaren Ingrid Tjugum sbudskap är att det måste börjas i tid. Barnen i socialt utsatta familjer ska få den stöd och den hjälp från samhället som gör att de klarar skolan och får del av olika fritidsaktiviteter.

– Vi har ganska hög barnfattigdom här, barn som lever i stora familjer och som tidigt får ta mycket ansvar istället för att få vara just barn.

I Norge går rött och grönt ihop

Det rödgröna samarbetet i Sverige föll ihop som ett korthus och fick tummen ner av väljarna. Annat är det i Norge där statsminister Jens Stoltenbergs trepartiregering är inne på sin andra mandatperiod.

 Akademikern träffade Eirik Øwre Thorshaug, statssekreterare på det norska justitiedepartementet . Han framhåller tydlighet och bra kommunikation som  viktiga ingredienser i framgångsreceptet.

Varför fungerar rödgrönt samarbete i Norge?

Grunden är att det finns en gemensam politisk plattform som är förankrad i respektive parti. Vi är överens om att prioritera skola, hälsovård och äldreomsorg framför skattelättnader. En bra kommunikation inom och mellan partierna krävs för att samarbetet ska fungera.

Hur gör ni med de frågor som skiljer partierna åt?

Vi är tydliga om vad vi är oense om och redovisar också detta för väljarna. Det är viktigt att se att det är olika partier men med en gemensam plattform.

Hur ser ni på skattepolitiken?

De rödgröna har hela tiden varit tydliga med om att det totala skattetrycket inte ska öka utan ligga kvar på 2004 års nivå. Det handlar om att använda skattesystemet rätt.  Vi höjer inte skatterna utan gör fördelningar som är rättvisa. Det finns annat än skattehöjningar som bidrar till att öka välståndet, att minska sjukfrånvaron är ett sådant exempel.

Margaretha Holmqvist

Fakta:Rödgrönt i Norge

Regeringspartier är Arbeiderpartiet (socialdemokrater), Sosialistisk Venstreparti (vänsterparti) och Senterpartiet (motsvarande Centern). Vann valen 2005 och 2009.

Största oppositionsparti är Fremskrittspartiet(högerpopulistiskt) med över 20 procent av väljarna . De norska moderaterna Høyre har ca 14 procent.

Arbetsgivarna varnar för välfärdsfälla

 Det går bra för Norge, men nu varnar arbetsgivarna för en välfärdsfälla som hotar att slå igen. Fler måste jobba, är budskapet.

 – Ska vi klara att behålla våra goda välfärdssystem i framtiden måste vi få fler i arbete. Vi har flera utmaningar framför oss som vi måste ta oss an medan vi fortfarande har handlingsmöjligheter, säger Svein Oppegaard, arbetslivsdirektör på Näringslivets huvudorganisation (NHO).

Enligt NHO är det bekymmersamt att så många norrmän är beroende av välfärdssystemen. Därför vill man i första hand ha i gång en debatt om hur välfärdssamhället ska klaras i framtiden.

I en bred kampanj som illustreras med en råttfälla som hotar att slå igen över en bekväm röd fåtölj beskriver NHO tre vågor som sköljer in över Norge. Det är trygghetsvågen, äldrevågen och migrationsvågen. Utmaningen är att få fler i arbete för att klara försörjningen av dem som inte kan jobba.

Vad är det då konkret som NHO vill åstadkomma?

– Vi har inga färdiga lösningar, men det måste finnas ekonomiska incitament som gör att det i valet mellan att jobba och att inte jobba alltid lönar sig att jobba, säger Svein Oppegaard.

En sak som oroar NHO är att så många unga står utan jobb och är hänvisade till olika bidrag. Här har arbetsgivarna, trots motstånd från LO, fått stöd för en reform för skoltrötta ungdomar som kopplar ihop skolgång med arbetslivserfarenhet direkt efter grundskolan.

NHO välkomnar också den norska pensionsreformen som gör det lönsamt att arbeta längre upp i åren.

Däremot står inte sänkta ersättningsnivåer för att få ner sjukfrånvaron på agendan. Här har Norge under bred enighet i stället valt modellen med så kallade IA-avtal (inkluderande arbetsliv). NHO är en av parterna bakom dessa avtal som bidragit till att få ner sjukfrånvaron i norsk industri till rekordlåga nivåer.

Svein Oppegaard betonar att parterna är överens om att inte ändra systemet med full sjuklön i ett helt år, utan att i stället låta IA-avtal verka.

Hans kollega Liv Ragnhild Teig tillägger:

– Vi ser att de arbetsplatser som arbetar med detta på ett bra sätt också får fina resultat. Det finns andra sätt att få ner frånvaron än att sänka arbetstagarnas ersättning, säger på NHO.

En majoritet av de norska arbetsplatserna är täckta av IA-avtal. Idén går ut på att frånvaron ska bekämpas med förebyggande insatser på det lokala planet i nära samarbete med företagshälsovården.

Sjuklön i Norge

En tydlig skillnad i förhållande till Sverige är att norrmännen har full sjuklön i ett år från första dagen. De politiska partierna och arbetsmarknadens parter är överens om att inte sänka sjukersättningen. I stället täcks arbetsmarknaden av så kallade IA-avtal. Det står för inkluderande arbetsliv och innebär att man arbetar förebyggande på arbetsplatserna för att minska frånvaron.

Margaretha Holmqvist
Chefredaktör Akademikern