En atlas som ger kalla kårar

2012-05-24

REPORTAGE.  

– Mina vänner tyckte att jag var konstig. Min familj förstod inte varför jag gjorde det. Min svåger anklagade mig för att stå på judarnas sida. Jag fick inget som helst stöd, berättar Milda Jakulyte-Vasil

Milda Jakulyte-Vasil kartlägger brotten mot de litauiska judarna under andra världskriget.  Bild: Påhl Ruin

Hon var 12 år när Sovjet föll samman, när det blev möjligt att lyfta på locket till allt som hållits hemligt under det kommunistiska förtrycket. I sju år gick hon i skolan i det fria Litauen – utan att någon berättade för henne att hennes landsmän hjälpt tyskarna att mörda judar i byar och städer över hela landet. I arkiven berättas om tyska militärer som chockerats över många litauers brutalitet.

Det var först när Milda Jakulyte-Vasil, efter universitetsstudierna, fått jobb som webbansvarig på Vilnius statliga judiska museum (VilnaGaon) som allt uppdagades för henne. Museidirektören hade bett henne att lägga ut all tillgänglig information om massmorden på nätet. Då upptäckte hon att i hennes uppväxtstad, Kèdainiai nära Kaunas, hade över 2 000 judar mördats på två olika avrättningsplatser.

– Det kom som en chock. Jag pratade med min mamma om det. Hon säger att hon inget visste.

De fakta hon kunde hitta för sammanställningen på nätet var otillräckliga. Visst hade flertalet mordplatser märkts ut redan under Sovjettiden och många minnesstenar hade rests - men med otillräcklig information och nästan inget om att det var judar som hade förintats. De var bara ”offer för fascismen”.

På 1990-talet, när Litauen hade blivit fritt, beslutade regeringen att sätta ny text på stenarna. Men informationen om massmorden innehöll fortfarande brister. Framför allt saknades många namn på förövarna. Milda beslöt att finkamma alla publicerade dokument, för att finna namn på förövare och deras grupperingar och knyta dem till mordplatserna. Därefter gick hon in i tyska och sovjetiska arkiv för att söka efter helt nya uppgifter.

I boken publicerar hon inte bara namn på de tyska bödlarna utan även på cirka 150 litauiska mördare och medhjälpare, varav ett tiotal inte varit kända tidigare. Rädd för reaktioner?

– Nej, jag vet att det kan leda till rättsprocesser. Men jag är beredd, säger Milda Jakulyte-Vasil.

När hon skulle granska mördandet i sin hemstad fick hon ont i magen. Skulle hon finna familjemedlemmar bland förövarna? Nej, tack och lov. Men ett minne från barndomen, som aldrig tidigare kommit upp till ytan, drabbade henne med våldsam kraft: hennes mormor hade berättat om en ung judisk kvinna som kommit rusande till grannen på jakt efter skydd. Grannen, berättade mormor, hade tagit sin spade, fört kvinnan ut i skogen och dödat henne.

Milda får tårar i ögonen när hon berättar historien. I början av arbetet plågades hon av mardrömmar. I en återkommande dröm springer hon med sin egen dotter för att komma undan sina förföljare.

– Efter ett tag bestämde jag mig för att bara jobba med materialet två dagar i veckan, inte mer.  De övriga dagarna fick gå till praktiska göromål.

För det blev en hel del resande också. Östra Litauens mordplatser kunde hon besöka och fotografera med dagsturer från Vilnius. Mordplatserna kring Kaunas betade hon av under besök hos föräldrar och vänner. Västra Litauen fick bli en tiodagarsresa, med en medhjälpare och chaufför från den österrikiska frivilligorganisationen Gedenkdienst som granskar följderna av nazismens brott och stödde projektet. En natt tältade de i skogen för att hålla nere kostnaderna.

Genom arkivstudierna fick hon reda på att några av platserna för massmorden aldrig blivit utmärkta. I ett fall fann hon en handgjord skiss över en mordplats där 126 barn, 61 kvinnor och 6 män hade mördats den 4 september 1941. Via kommunen fick hon tag i en kvinna som hade bott i området. Kvinnan pekade ut en plats där hon som barn inte hade fått plocka svamp ”eftersom judar dödats där”.

– Nu ska kommunen resa en minnessten.

På 1990-talet lagstiftade man om att kommunerna både skulle vårda minnesstenarna och göra dem mer tillgängliga. Det brister på bägge punkterna. Milda fann inte bara övervuxna och spruckna stenar, hon fann också ett 50-tal demolerande stenar. Och många gånger fick hon leta i timmar efter stenar som låg gömda i otillgängliga skogspartier utan någon som helst vägbeskrivning.

Tillsammans åker vi ut till Satrininkai, en av tiotalet mordplatser i Vilnius omnejd. Vi svänger vänster på huvudleden, in på en grusväg. Korsningen saknar helt information om minnesstenen. Efter några hundra meter stannar vi och först när vi klivit ur bilen ser jag den svarta stenen med ingraverad text på litauiska och engelska: ”Holocaust mass graves 200 meter”.

Vi traskar genom lervälling och sly. Vi viker av till vänster och böjer sedan undan grenar för att vandra ner i en sänka. Där finner vi stenen – som jag troligen inte hade hittat utan Mildas hjälp - omgärdad av ett lågt staket. Sovjettidens inskription på stenen har täckts över med en stenplatta. Den nya texten är på litauiska och jiddisch: ”Här mördade Hitler och hans handgångna män och lokala medhjälpare 1 159 judar den 22 september 1941”.

Vi står tysta några ögonblick. Jag försöker se scenen framför mig: en rad med avklädda män, kvinnor och barn som står vid kanten av en nygrävd grop, skott som brinner av. Och så en ny rad hjälplösa och förnedrade offer...

 En hund skäller på avstånd.

 – Du hör hunden. Det är klart att människor som bodde här i närheten hörde skotten. Vad som hände här var ingen hemlighet.

 Många litauer var hjältar. Med risk för sina liv gömde de judar och hjälpte dem att fly landet. Men många deltog också i mördandet. Varför? Det finns inget enkelt svar. Forskarna talar om en månghundraårig antisemitism, som förvisso fanns över stora delar av Europa och som gjorde att nazisterna fick hjälp med avrättningarna lite varstans där dödsmaskinen drog fram.

 I fallet Litauen handlar det också om Sovjets inmarsch i landet sommaren innan som ledde till att tiotusentals litauer dödades, fängslades eller skickades till Sibirien. Bland de lokala kommunister som hjälpte ryssarna var judar överrepresenterade. Endast enminoritet av judarna gick Sovjets ärenden, men det räckte för att likhetstecknet mellan judarna och de förhatliga kommunisterna skulle etsa sig fast.

 – Det är så otroligt svårt för litauer att acceptera att vi både var offer och förövare under kriget. Det är förstås enklare att enbart leva sig in i offerrollen.

 Den litauiska regeringen har på senare år gjort stora insatser för att öka människors kunskaper om förintelsen.  Man har stött forskning (bland annat Mildas arbete), ordnat konferenser och ceremonier, och uppmärksammat det egna landets skuld. Men intresset hos gemene verkar svalt och media ligger lågt. Jag är exempelvis den första journalist som ber Milda om en intervju. En förklaring till ointresset är litauernas känsla av orättvisa, att hela världen talar om judarnas lidande medan ytterst få uppmärksammar deras eget lidande under kommunismen.

 Milda Jakulyte-Vasil planerar redan ny forskning på området. Vad driver henne att fortsätta? Hon dröjer ett ögonblick med svaret.

– Jag vill att unga litauer ska få bättre kunskaper om förintelsen än vad jag själv fick.

Fakta/Förintelsen

Nära 200 000 judar mördades i Litauen under den tyska ockupationen 1941-44. De flesta sköts ihjäl under juli-december 1941. Resten föstes ihop i fyra getton som sedermera likviderades. Drygt fem procent av landets judar överlevde kriget, de flesta utomlands. Idag finns cirka 5 000 judar i landet.

Hundratals litauer- eller rentav tusentals - deltog i mördandet. Ingen vet exakt hur många. De flesta tillhörde olika polisenheter. De fick ofta hjälp av lokalbefolkningen att föra judar till avrättningsplatserna, och ibland även med själva dödandet. En del av dem dömdes under Sovjettiden – då också många oskyldiga utpekades – men sedan Litauen blev fritt 1991 har inte en enda förövare fått något straff.

 Skräckens karta Kartan finns på internet (www.holocaustatlas.lt) med geografiska koordinater för alla 227 mordplatser. Ett klick på mordplatsen ger alla tillgängliga fakta om vad som hände där. Kartan uppdateras när nya uppgifter kommit fram och granskats.

Påhl Ruin