Politik ska bygga på kunskap
2010-08-24 | Uppdaterad 2010-08-26
Under 2000-talet har svensk miljöpolitik fått stor uppmärksamhet runt om i världen. Sverige rankas högt som miljönation och har stort miljöinflytande. En viktig förklaring till den här framgången är hög kompetens. Svensk miljöpolitik bygger på nära dialog med forskare och experter – från biologer och ingenjörer till jurister och ekonomer. Som miljöminister fick jag många gånger uppleva hur kunskapsargument ledde till politiska genombrott, inte minst internationellt. Tack vare hög kompetens har Sverige haft ett avgörande inflytande på global kemikaliepolitik och en nyckelroll i de globala klimatförhandlingarna.
Miljöpolitiken är bara ett av många exempel på framgångsrikt samarbete mellan politiker och akademisk expertis. Vi kan tala om en svensk politisk tradition – en tradition av kunskapsbaserad reformpolitik.
Ända sedan det tidiga 1900-talet har svenska akademiker spelat en nyckelroll i de omfattande utredningar och remissrundor som föregått stora beslut – från välfärdsreformer till miljölagstiftning. Traditionen att förbereda beslut i breda samråd har lett till att reformer har tagit tid, men väl på plats har de hållit. Steg för steg byggdes det svenska samhället upp med väl fungerande institutioner ett stort förtroende för demokratin.
Men Sverige och svensk politik förändras. Under de sista 20 åren har kunskapstraditionen försvagats. Offentliga utredningar har blivit tunnare. Enmansutredare dominerar. Samtidigt ökar avståndet mellan specialiserade politiker och samhällets professioner. Det finns skäl att fråga sig om svenska akademiker i framtiden kan och vill ta det ansvar som krävs i en kunskapsbaserad demokrati. Personligen känner jag oro.
Inför valet i september är det lika viktigt att diskutera sättet att bedriva politik, som att diskutera politikens inriktning. Jag är som socialdemokrat upprörd över att regeringen driver en politik som ökar klyftorna i samhället. Men jag är lika upprörd över att regeringen så tydligt tar avstånd från en kunskapsbaserad politik. Snabba reformer tycks i dag vara viktigare än en väl genomarbetad reformpolitik.
Ett uttryck för regeringens brist på respekt för kunskapens roll i politiken är de återkommande konflikterna med egna myndighetschefer. Den mest uppmärksammade konflikten utspelades i våras, då universitetskansler Anders Flodström avgick i protest mot regeringens förslag till nytt kvalitetsutvärderingssystem. Flodström kritiserade regeringen för dålig beredning av ett förslag som han betecknade som oseriöst och skadligt för högskolan.
Flodströms kritik har återupprepats av fler aktörer. Lagrådet riktar skarp kritik mot en lång rad regeringsförslag. Enligt förra justitierådet Bo Svensson har Lagrådet aldrig någonsin tidigare varit så skarpa i tonen i granskningen av regeringens förslag. Regeringen hade så bråttom med den nya plan- och bygglagen att de sedvanliga författningskommentarerna slopades. Förslaget till ny skollag innehöll ett stort antal fel och brister.
Riksrevisionen har i liknande ordalag kritiserat regeringen för ett förhastat genomförande av de nya reglerna i sjukförsäkringen. Finanspolitiska rådet instämde.
Som historiker har jag under årens lopp läst många utredningar från 1900-talets första hälft. Dessa utredningar speglar en tid då få svenskar hade en chans att läsa på universitetet. De speglar en tid då samhällsforskningen knappt var etablerad. Ändå levererar de imponerande analyser. Ändå lägger de basen för reformer, som än i dag bär samhället. Av vilket skäl ska dagens reformer slarvas igenom? Finns det någon reform som är så bråttom att genomföra, att den inte bör genomföras med kvalitet?
Sveriges kunskapsbaserade politiska tradition är stark, men det finns ingen anledning att ta den för given. Om Sverige vill behålla en position i internationell toppklass, krävs att politiker och akademiker tillsammans tar ansvar för den kunskapsbaserade demokratin.
Lena Sommestad
professor, riksdagskandidat och tidigare miljöminister (S)
Lena Sommestad
