Det har gått femton år sedan vi publicerade Erik Blennbergers artikel Människosyn för socialt arbete. När han nu skriver en uppdaterad version är den största skillnaden att humanitetsbegreppet finns med. Vi talade inte på samma sätt om humanitet på 90-talet som vi gör idag, säger Blennberger, även om humanitetstanken haft en dominerande roll i det sociala arbetets idéhistoria. Under 1960 och 70-talet var solidaritet den centrala idén, men idag ser vi begränsningar i solidaritetsbegreppet. Sedan ett par decennier har istället rättighetstänkandet blivit starkare. I diskussionen kring rättigheternas gränser för Blennberger fram tanken att vissa sociala rättigheter kanske snarare bör motiveras utifrån humanitet och/eller solidaritet än utifrån rättighetstänkande.

Hur resonerar vi då kring humanitet, solidaritet och rättighetsbegreppet när vi arbetar? Etiska överväganden borde vara centralt i socialt arbete, men så ser det inte riktigt ut. Det finns inte mycket utrymme för reflekterandet kring spänningsförhållandet i Blennbergers tankegångar, visar det sig när Socionomen frågar socialarbetare verksamma i Stockholms stad och Stockholms läns landsting. Ansträngda ekonomiska ramar slår ut etiska överväganden och inom kommunen talar vi istället om "budgetmetoden" som utslagsgivande för det sociala arbetet. På 80-talet kunde socionomer arbeta utifrån den enskildes behov även om metodutvecklingen inte var lika långt framskriden. På 90-talet ändrades villkoren och idag ser vi resultatet av 90-talskrisen med besparingar på barn och ungdomar i förskola och skola, säger socialsekreterare med trettioårigt perspektiv inom individ och familjeomsorgen. De hjälpbehövande är idag i sämre skick jämfört med för trettio år sedan. Detta i kombination med "budgetmetoden" och arbetslösheten kväver handlingsutrymmet och etikdiskussionerna kommer i skymundan.

Allt ska gå så mycket fortare idag, instämmer kuratorerna inom landstinget. Trycket är större. Dålig ekonomi genererar fler patienter på färre tjänster. Det innebär kortare kontakter och sämre uppföljning av patienterna. Och även om patienterna är mer medvetna om sina rättigheter idag så måste vi ställa oss frågan vilka rättigheter vi egentligen har, säger kuratorerna. Naturvetenskaplig och teknologisk utveckling räddar fler liv, men många av dessa får livslånga handikapp och här har vi svårt att räcka till. Kuratorerna känner av att socialbyråer, försäkringskassa, äldrevård och psykiatri existerar under alltför stränga villkor, och det är svårt att slussa patienter vidare. Patienterna måste ofta söka sig till privata alternativ när sjukvårdens resurser inte räcker till.

Hur ska man då motivera att människor har rättigheter och hur avgör man vilka dessa i så fall är? Rättighetstänkandet är ett bra begrepp vid strukturerandet av ett etiskt problem, anser Ragnar Ohlsson, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet: Om vi utgår från att det finns vissa grundläggande och för alla människor gemensamma behov så skulle man kunna hävda att dessa grundläggande behov bör tillfredsställas för var och en i den mån det är möjligt. Grundläggande behovstillfredsställelse skulle vara den mest basala rättigheten. Ett problem med denna idé är att rättigheter förutsätter att någon har motsvarande skyldigheter, menar Ohlsson och fortsätter: I ett civiliserat samhälle har man ofta infört institutioner som ansvarar för att människors behov tillfredsställs och tillsammans bidrar vi genom skatten till att dessa funktioner upprätthålls.

En fråga vi kan ställa oss utifrån Ohlssons resonemang är hur institutionerna ansvarar för vår behovstillfredsställelse idag. Att rättighetstänkandet är mer angeläget än någonsin kan vi konstatera när vi lyssnar till yrkesverksamma socionomers erfarenheter. Men kanske blir ambitionen i ett rättighetstänkande omöjlig utan Blennbergers humanitetsbegrepp där empati är nyckelordet. Ett begrepp vi saknade under 90-talets ekonomiska kris, då första versionen av Människosyn för socialt arbete skrevs, men som vi visa av erfarenheten kanske måste inse vikten av i dagens ekonomiska läge.

Lena Engelmark