• Om Akademikerförbundet SSR
• Värdegrund
• Organisation
• Historia
• Kampen om jämställdhet
• Professionalisering i tiden
• Hur Socionomen blev Akademikern
• Förhandlingsrätten och SSR
• Samgående SSR-Jusek?
• › Konflikter
• Press
• Internationellt arbete
• Solidaritetsfonden
• Fackligt Center för Papperslösa
• Uppdrag Välfärd
• Vi hjärtar välfärd
• Individ och Samhälle
• Kalendarium
• Arkiv

Konflikter

Ska en socialarbetare själv behöva leva på socialbidragsnivå? Sådana frågor väcktes under den strejk SSR (nuvarande Akademikerförbundet SSR) - tillsammans med andra SACO-förbund - deltog i 1986. En konflikt som ledde till flera bestående resultat.

I mitten av 1980-talet jäste missnöjet bland SACO:s akademikergrupper. SSR:s medlemmar inom offentlig sektor hade ansvarsfulla och kvalificerade arbetsuppgifter. De hade också långa akademiska studier bakom sig och hade därför dragit på sig stora studieskulder. Trots det hade de halkat efter i löneutvecklingen. Då arbetsgivarna - företrädare för staten, landstingen och kommunerna - inte ville godta SSR:s lönekrav gick förbundet tillsammans med andra SACO-förbund ut i strejk. Det var den första strejken som förbundet varit involverat i sedan 1971. Parollen för samtliga SACO-förbund var att akademisk utbildning måste löna sig.

Konflikten 1971 handlade också om akademikernas låga löner. Anders Björnsson beskriver konflikten i sin bok om SACOs historia: "…1971, ägde en stor konflikt rum på den svenska arbetsmarknaden. Grupper tillhörande Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO, och Statstjänstemännens Riksförbund, SR, togs ut i strejk. De stred för lönelyft som i nominella tal inte var ringa. Men de hade opinionen och pressen mot sig. De sågs som höglönegrupper. De motarbetades av andra fackliga organisationer som hade lagt sig till med en utpräglad låglöneprofil. De förde en bitter försvarskamp. De hade tappat i reallön och de skulle tappa ännu mer".

Ordförande i SACO:s kommunala förhandlingskartell SACO/SR-K 1986 var SSR:s förhandlingschef Jan-Åke Porsgren. Det var han som ledde kartellens förhandlingar med arbetsgivarna.

För att lösa konflikten tillsattes en medlartrio. Den bestod av den förre budgetministern Ingemar Mundebo samt Sven Hugo Ryman och Gunnar Grenfors.

Hur reagerade förbundets medlemmar på konflikten? Strejken väckte ett mycket starkt engagemang i SSR:s medlemskår. Under strejken var medlemmarna mycket aktiva. De deltog i strejkmöten och demonstrationer runt om i hela Sverige. Utanför kommunförbundets lokaler på Södermalm i Stockholm genomfördes dagliga demonstrationer under de veckor strejken varade.

Men det som uppmärksammades mest i den offentliga debatten var Läkarförbundet och deras krav på en krona mer till doktorn. Detta ledde till att delar av allmänheten kom att uppfatta strejken som en "lyxstrejk". SSR reagerade mot att den pågående konflikten kom att förknippas så mycket med läkarna. Istället ville SSR lyfta fram det egna förbundets lågavlönade medlemsgrupper. Dåvarande ordföranden Kent Christensson och många medlemmar pekade på det paradoxala i vissa socialarbetares situation: det menade att människor som satt och betalade ut socialbidrag tjänade så dåligt att de själva skulle behöva pengarna.

Ett av strejkens främsta syften var att bilda opinion för medlemmarnas sak. Detta lyckades man med i hög utsträckning. I tidningar, radio och TV fick de strejkande komma till tals. I en artikel i Bergslagskuriren 11/14 1985 framgår att socialsekreterare och bibliotekarier vid den tidpunkten hade en ingångslön på cirka 8000 kronor i månaden. Med denna lön skulle de också betala sina dryga studielån. En vaktmästare hade nära tusen kronor mindre i bruttolön men kunde ändå få mer kvar i plånboken, enligt artikeln.

Under konflikten utbröt även en häftig debatt om de politiker som gick in och gjorde socialarbetarnas arbetsuppgifter. Gjorde dessa rätt eller fel? Många socialarbetare reagerade med ilska över nyheten att politiker satts in som arbetskraft istället för de strejkande medlemmarna. De ansåg att politikerna agerade strejkbrytare. Dessutom fick de outbildade politikerna ett högre arvode än de akademiskt skolade socialarbetarna!

Politikernas motargument var att de var tvungna att hjälpa till för att kommunernas verksamhet skulle fungera hjälpligt. Att ett visst skyddsarbete måste tillåtas var båda parter överens om men frågan var hur långt detta skulle gå.

Strejken slutade strax före midsommar med att SACO/SR-K på Läkarförbundets begäran ville ha sommarledigt.

Vad blev resultatet av strejken? Den stora förändringen för SACO:s medlemsgrupper var att organisationen för första gången från och med 1986 fick ut samma procentuella pott på lönesumman som förbunden inom LO och TCO. Lönesumman hade tidigare - med regeringens goda minne - fördelats till förmån för LO- och TCO-grupperna genom olika tekniska beskrivningar. Innan konflikten hade låglönesatsningar till Kommunals och SKTF:s medlemmar till en del finansierats ur SACO-gruppernas lönepott.

Den andra förändringen var att det efter konflikten infördes ett nytt, individuellt lönesystem. I början fanns en kritik: många SSR-medlemmar menade att beslutet om individuella löner fattats av en facklig elit. Men när systemet väl infördes dämpades kritiken eftersom det visade det sig att akademikergrupperna i många fall fick en god löneutveckling.

Källor:

Tomas Lundenmark. 2003. En särskild historia: berättelsen om SSR. Borås: Sjuhärdarsbygdens Tryckeri AB.

Handlingar från Akademikerförbundet SSR:s arkiv bl.a. pressklipp.

Anders Björnsson. 2007. I kunskapens intresse. SACO:s första sex decennier, s. 11