Kan Sahlin förlänga livet för arbetare?

2012-02-01T10:15:00.000+01:00

I dagens SvD kan vi läsa om att centralorganisationerna TCO och LO nu sluter upp bakom regeringens nominering av Mona Sahlin som ILO-chef. Svenskt Näringsliv och Saco står sedan tidigare bakom nomineringen. Gott så.

Spontant tror jag att Sahlin kan göra ett bra jobb för FN och ILO. Hon har erfarenhet av politik på hög nivå och ett brett kontaktnät. Dessutom får hon som svensk fd politiker anses vara vänligt sinnad i fackliga frågor. Och att förstå den svenska modellen är inte fel det heller. Självklart finns det fler som aspirerar på posten som ILO-chef nu när Juan Samovia slutar. Den 28 maj vet vi vem som får den åtråvärda posten. Spännande!

I samma morgontidning kan vi läsa om att fenomenet tillfälliga anställningar förkortar livet. Bland annat en tysk undersökning gjord i Norge och Finland visar på att personer med tillfälliga anställningar löper en 20-60% större risk att dö i förtid, jämfört med de som har fasta jobb. En cyniker kanske tänker att det här blir ett sätt bland andra att reglera befolkningspyramiden och därmed kostnaderna för pensionsavgångarna…

Det blir vanligare och vanligare med korttidsanställningar och projektanställningar på arbetsmarknaden, och den trenden ser vi inte bara i Sverige. Flexibilitet är honnörsordet, men det verkar vara på bekostnad av vår arbetsmiljö och hälsa. Frågan är om det är värt det i längden? Andra sidan av myntet - en fråga som medlemmarna i Akademikerförbundet SSR ofta lyfter - är detta om upplärning av vikarier/korttidsanställda och det avbrott i kontinuitet och kompetensflykt som korttidsanställningarna skapar. Arbetsro, kompetens och en god arbetsmiljö går ofta rakt ut i tomma intet. Här behöver arbetsgivarna bli bättre på att rekrytera och behålla sin personal med hjälp av god arbetsmiljö, långsiktiga beslut och möjligheter till utveckling i professionen - och naturligtvis en bra löneutveckling.

Åter till ILO. Siffror från FN-organet ILO i artikeln i SvD visar att inte mindre än 1,5 miljarder människor arbetar i vad som kan beskrivas som otrygga anställningar. Om Mona Sahlin blir ny ILO-chef säger hon själv att hon vill driva frågor om jobb och arbetsmiljö. Kommer hennes arbete att kunna påverka livslängden för 1,5 miljarder människor i osäkra anställningar? Jag hoppas det.

Bestäm Dig Maria Larsson!

2012-01-30T16:13:00.000+01:00

Igår rapporterade TV4 om kompetensbrister hos Socialtjänstens barn- och ungdomshandläggare. Kritik från tillsynsmyndigheten och ett enskilt ärende fick illustrera socialsekreterarnas påstådda inkompetens. Jag vill påstå att det är förtal och värjer mig mot den bilden! Självklart ska Socialtjänstens viktiga arbete granskas av både tillsynsmyndighet och medierna, men enskilda ärenden kan aldrig räcka för att dra slutsatser om hela Socialtjänstens arbete.

Socialt arbete har genomgått en fantastisk utveckling det senaste decenniet. Kunskapsbaserade arbetsmetoder sprider sig snabbt över landet. Handläggare arbetar i allt större utsträckning utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Samarbetet med brukarråd och brukarorganisationer ökar.

Den ekonomiska krisen har samtidigt medfört att kommunerna har dragit in resurser och människor fått det allt svårare. Det har medfört att tyngden på enskilda ärenden ökat och att socialsekreterarnas arbetsbelastning blivit näst intill outhärdlig för många. Det visar bland annat Akademikerförbundet SSRs socialsekreterarundersökning från 2011 som du kan läsa här, liksom i en avhandling från Stockholms universitet av Pia Tham, Arbetsvillkor i den sociala barnavården (2008). Den höga personalomsättningen gör att det ofta de minst erfarna som måste utföra socialtjänstens allra svåraste och mest ömtåliga uppgifter med barn som far illa.

Hur professionell en arbetsorganisation än är, så kan inte ett kvalitetssäkert arbete utföras när rimliga arbetsvillkor saknas. Det är en ordning som måste ändras omgående. Det handlar om klientsäkerhet, kontinuitet och om omsorg om våra socialsekreterares framtid. Klienter måste försäkras om att de som gör bedömningar och fattar ingripande beslut i deras och deras barns liv är rustade och har förutsättningar för den svåra uppgiften.

Visst är det skamligt att det fortfarande inte ställs formella krav på vare sig utbildning och erfarenhet när det handlar om ingripande mot samhällets mest sårbara och utsatta medborgare!

Det är alltid svårt att avgöra var gränsen mellan föräldrars rätt till frihet och integritet och socialtjänstens förvissning om att barn inte far illa ska gå. Med formella krav på socionomexamen, specialistutbildning , minst ett års erfarenhet och en lön som motsvarar ansvar och utbildning, är jag helt övertygad om att risken för misstag och felaktiga bedömningar minimeras. Vi har länge väntat på beslut i den s.k. Behörighetsutredningen. Vi kan inte vänta längre.

Maria Larsson, besluta om legitimation och behörighetskrav nu!

Har ni sett socialministern?

2012-01-27T15:05:00.000+01:00

Under hösten har vi fått rapporter om krisen i äldreomsorgen. Carema är ett av de företag som har fått mycket allvarlig kritik för sina bister i omsorgen för våra äldre. De har dessutom visat den dåliga smaken att ta ut väldigt höga vinster.

Vi vet att behovet av försörjningsstöd i kommunerna fortsätter att vara väldigt stort. Det har sin orsak i att många människor har svårt att försörja sig bland annat som följd av arbetslöshet och sjukdom. Våra medlemmar socialsekreterarna har dessutom en alldeles bedrövlig arbetssituation ute i kommunerna. Barnfattigdomen är stor i landet, vi översköljs av alarmerande rapporter om hur barn hamnar i utanförskap på grund av föräldrars svårigheter att klara ekonomin.

Men har ni hört något av socialministern i dessa viktiga frågor? Nej, Göran Hägglund har knappt synts i debatten. Han borde som socialminister och ansvarig för hela Socialdepartement ta sitt politiska ansvar och både diskutera och komma med kloka förslag på åtgärder. Inte lämna över det opinionsbildade ansvaret på övriga ministrar. Hägglund är också partiordförande för Kristdemokraterna och som sådan borde han också agera för att motverka dessa akuta brister i välfärden.

I sitt tal på KD-mötet i Västerås citerade Hägglund gamla slagdängor. Som sin egen signaturmelodi väljer han den den gamla BTO-klassikern ”Baby, you ain’t seen nothing yet”. Ett påstående som passar mitt i prick; Nä, vi har inte sett nåt ännu. Låt mig svara Hägglund med en välkänd Ledinrefräng: Var är du nuförtiden? Varför hör man aldrig från dig?

Sista veckan att underteckna namninsamlingen

2012-01-27T10:00:00.000+01:00

Förbundet har en klar och tydlig ställning i frågan om vård till papperslösa. Den ska ske efter behov och på lika villkor som för alla andra. Det är också namnet på den utredningen som för snart ett år sedan överlämnades till regeringen. Och sedan dess har ingenting hänt.

Ryktet säger att frågan skapat en djup spricka i regeringen och att ministrarna är djupt oeniga. De må vara hur det vill med den saken. Uppdraget att utreda frågan gavs av regeringen till enmansutredaren Erna Zelmin i januari 2010. Hennes utredning SOU 2011:48 Vård efter behov och på lika villkor överlämnades till regeringen i maj 2011. Den välkomnades av Integrationsminister Erik Ullenhag som länge förespråkat vård på lika villkor för denna mycket utsatta grupp av människor. Migrationsminister Tobias Billström (m) var däremot inte lika förtjust. Därefter har socialminister Göran Hägglund lovat att frågan ska få en lösning bl a i Sveriges Radio under julhelgen 2011. Också cenetrpartiet har förspråkat vård för papeprslöa, ex här. Men ingenting har som sagt hänt.

Därför har namninsamlingen för att få regeringen att skicka utredningen på remiss startas. Bakom står närmare 60 organisationer varav flera fackliga organisationer. Om du vill stödja namninsamlingen kan du göra det här.

Var hälsad, o sköna triviala värld

2012-01-27T09:11:00.000+01:00

Varje dag publiceras 900 miljoner uppdateringar på facebook, 300 miljoner meddelanden på twitter, miljontals artiklar på olika nyhetssajter och troligen ännu fler inlägg på internets cirka 140 miljoner bloggar. Någon som känner för att ta del av mina små obetydliga tankar? Mitt i informationsfloden kan det vara skönt att sjunka ned en stund i läsfåtöljen, plocka fram sin surfplatta och låta sig förföras av den mest meditativt verklighetsfrånvända av alla hashtaggar - trivia.

Hashtagg frågetecken utropstecken, tänker du säkert nu. (Såvida du inte hör till de tre procent av befolkningen som hänger på twitter - ja, vi är faktiskt inte fler även om vi ibland förleds att tro att tonerna från vårt eviga kvittrande ekar vitt och brett även i världen utanför vår lilla resonanslåda). Hashtaggar kallas de etiketter som man använder för att ordna twittermeddelanden efter olika ämneskategorier.

Under den underbara twitteretiketten trivia kan du få reda på allt det där som är garanterat etthundra procent trivialt. Saker du verkligen inte behöver veta, varken för att bli en attraktivare partner, klokare förälder, bättre vän, schysstare kollega, populärare chef, proffsigare medarbetare eller godare människa. Inte heller för att leva längre eller slippa komma till helvetet. Med andra ord lika antiupplysande som hjälpfunktionen i Microsoft Office, TV3-dokumentärer och partiledartal i Almedalen. Fast miljoner gånger mer underhållande. Gud, så befriande.

När du satt dig till ro i triviafåtöljen får du veta att giraffer inte kan hosta, att Carin Jämtins sekreterare är gift med Stefan Löfven och att kasinona i Las Vegas inte har klockor på väggarna. Men det är klart, verklighetsflykt har ett pris. Medan du hänger där och förlorar värdefulla minuter på att läsa om vilka tennisess som har mötts i grand slam-finaler missar du ju alla tusentals ”seriösa” inlägg i de viktiga ledarskribenternas och proffstyckarnas twitterflöden om vilken ketchup Jämtin använde till lunchen i tisdags, hur långt det är från Sveavägen 68 till närmsta offentliga toalett och vad Stefan Löfvens mamma tänker. Så det är klart, den som baserar sin omvärldsbevakning på trivia missar ju lätt väsentligheterna. Eller?

Veckans lästips för verklighetsflyktingar (och verklighetsvägrare): Twitterflödet under hashtaggen #trivia

Analytisk förmåga gör akademiker till goda företagare

2012-01-23T16:12:00.000+01:00

Tio procent av Sacoförbundens yrkesverksamma medlemmar är egenföretagare. Och de akademiker som startar eget företag gör det för att de vill ha större frihet och kunna bestämma mer över arbetstiden. Det visar resultat från ett svensk-dansk-norskt forskningsprojekt som presenterades på Saco-seminariet Så skapar vi tillväxt i torsdags.

Det finns många likheter men också många skillnader mellan Sverige, Danmark och Norge. Gemensamt för de tre länderna är att akademikers företagande är en mansdominerad syssla. I Sverige drivs till exempel bara vart femte tillväxtföretag av en kvinna. Detta trots att majoriteten av de nyexaminerade är kvinnor.

En av förklaringarna skulle kunna vara det akademiska företagandet i Sverige är störst bland naturvetare och teknologer, som utgör 27 procent av de heltidsföretagande akademikerna. Därefter följer akademiker med utbildning inom medicin (20 procent), hälsa/sjukvård (16 procent) och samhällsvetenskap (13 procent). Bland kombinatörerna, alltså de som kombinerar lönearbete och företagande, är det däremot mindre skillnad mellan teknologi och naturvetenskap (22 procent) och samhällsvetenskap (20 procent). Intressant nog är endast 30 procent av Akademikerförbundet SSR:s företagarmedlemmar kombinatörer, vilket kanske är en effekt av att de flesta av våra företagare utgörs av de lite äldre medlemmarna. Ett annat resultat i studien visar nämligen på att heltidsföretagarna tenderar att befinna sig i de äldre ålderspannen.

I Danmark utgör samhällsvetarna den största gruppen av akademiska företagare. Varför det skiljer så mycket mellan Sverige och Danmark på den punkten, här har kanske Akademikerförbundet SSR:s medlemmar något att lära av sina danska yrkeskollegor?

Näringsminister Annie Lööf, som deltog i Sacos seminarium, menar att innovationsbegreppet i dag ofta förknippas med teknik och att en breddning av begreppet måste till. Begreppet ska lika gärna handla om tjänster inom den offentliga sektorn, som vård och utbildning. Lööf pekade även på att politiken behöver underlätta genom att sänka trösklarna för eget företagande. Till exempel vi hon utjämna skillnaderna i trygghetssystemen så att det blir mindre skillnader mellan att vara anställd och egenföretagare. Likaså ska det bli lättare att kombinera föräldraskap med företagande.

Jonas Gabrielsson, ansvarig för den svenska delen av rapporten om akademikers företagande, passade på att slå hål på myten om att akademisk utbildning inte skulle vara till nytta för entreprenörer. Hela 94 procent av heltidsföretagarna i studien arbetar med det som de är utbildade för. Drygt hälften uppgav att utbildningen gett dem kunskap som varit till nytta i rollen som företagare.

En akademisk utbildning leder till två typer av kompetens. Dels den professionella, dels den analytiska. Så oavsett om du som akademiker jobbar med det som du är utbildad för eller inte har du sannolikt nytta av din analytiska förmåga i rollen som entreprenör, menar Gabrielsson.

Ett avslutande och genomgående budskap under dagen är att akademiker som startar företag efter att de redan varit anställda några år tycks ha bättre tillväxt, något som studien kopplar till erfarenhet och möjligheten att använda sitt nätverk.

Rekordåret vi helst vill glömma

2012-01-20T11:37:00.000+01:00

När jag summerar året som gått slås jag av hur lätt förtroendekapital går upp i rök. Det är inte första gången uppseendeväckande handlingar och korkade uttalanden ger mediedrevet blodvittring och får diskussionerna vid fikaborden att hetta till. Och sannolikt inte sista. Men låt oss hoppas att 2011 i alla fall får bli ett tragiskt rekordår i raserade förtroenden.

Under året har man kunnat se rubriker om vanvård i Carema samtidigt som bolaget vill vinstmaximera och placerar pengar i skatteparadis. Förtroendekapitalet rasar snabbt när bolagets vinstintressen går före och sker på bekostnad av den vård och omsorg som gemene man antar finns och ser som självklar.

Bankbranschen har också diskuterats en hel del under 2011. Jag tänker framför allt på Nordea och dess VD som slog sig för bröstet ena dagen när banken visar på ”all time high” i vinstmarginaler. Dagen efter ser man rubriker om att i stort sätt alla bankens fonder har gått back, att banken köpt en våning till VD:n för 22,5 miljoner och avsatt en pension värd 100 miljoner till densamme samtidigt som man planerar omfattande personalneddragningar. Senare på TV-nyheterna ser man styrelseordförande Björn Wahlroos försvara bankens handlande med en oförstående arrogans. Hur kan en bank som dessutom till vissa delar ägs av staten spela med kundernas och allmänhetens förtroende, tänker jag. Är viljan att ständigt ha mer så stark att det sunda förnuftet förträngs? Det är inte utan att jag tänker på en av de klassiska dödssynderna. En och annan bankkund har säker lyssnat på Anders Borg och bytt bank. Jag säger som min mamma brukar säga ”voj voj, vart är vi på väg”.

Politiker är kanske den grupp som är mest beroende av förtroendekapital. Sambandet mellan ett partis opinionssiffror och partiledarens förmåga eller oförmåga att skapa förtroende blir extra tydligt i Håkan Juholts fall. Stormarna runt Håkan Juholts fel och brister kring ersättningar för boende och annat har väl knappast gått någon förbi. I all uppståndelse lovar Håkan Juholt bättring och åker på ”förlåt-mig-turné”. Men trots ansträngningarna fortsätter opinionssiffrorna att sjunka. Juholt hade knappt hunnit börja bygga på sitt förtroendekapital innan det började storma. Uppförsbacken är tvärbrant.

Jag tror att det är dags för vissa näringslivspampar och politiker att kliva ned från sina piedestaler och damma av den gamla klyschan om att ”leva som man lär”. Slarva mindre, håll tungan rätt i mun och vårda kundernas, allmänhetens och de anställdas förtroende. Det är mina tips för att slippa ödsla onödig energi på ständiga förtroendekriser.

Fyra minuter för lärarnas slutliga legitimation

2012-01-16T14:44:00.000+01:00

Varför tar det då så lång tid för kuratorerna inom hälso- och sjukvården att få sin legitimation? Vi har under snart tre års tid diskuterat, krävt, motiverat och agerat för att kuratorerna inom hälso- och sjukvården ska få sin legitimation. Kuratorerna är den enda akademiska grupp inom hälso- och sjukvården som inte har legitimation. För närvarande håller Socialdepartementet i bästa fall på att formulera eventuell proposition i frågan efter en ordentlig utrednings- och remissomgång. Varför denna exempellöst omständiga och tidskrävande utredning och vidare arbete i frågan om det i slutänden handlar om fyra minuter?

Nu har lärarna fått beslut om legitimation och nu ska de formellt utfärdas. För detta ändamål har Skolverket nu anlitat bemanningsföretaget Proffice för att göra varje enskild bedömning av de sökande lärarnas kompetens .

Proffice ska enligt Dagens Nyheter i dag med oerfaren personal granska alla ansökningar, examensbevis och andra dokument. Proffice gör därefter en bedömning och väljer ett bifall eller avslag. Därefter ska Skolverket kasta en snabb blick på de ansökningar och förslag som Proffice ger. Det har kommit in 77 000 ansökningar om lärarlegitimation. Eftersom Skolverket endast har fem personer som ska göra detta arbete blir det fyra minuter per ansökan, alltså fyra minuters kvalificerad myndighetsutövning! Inte längre än ett normalt toabesök.

Vi på Akademikerförbundet SSR ser med stor förvåning på detta sätt att slutligen handlägga en legitimationsfråga. Är det inte viktigare än så här?

Mitt effektiva 2012

2012-01-16T10:00:00.000+01:00

Nytt år. Nya utmaningar, nya mail, nya möten, nya kollegor(?), nya arbetsuppgifter och nya beslut. I torsdagens SvD kunde vi läsa om hur effektivitetskonsulten Maria Breitholz Söderström strukturerar sitt liv och planerar sin dag. Självklart får vi oss också en solskenshistoria om hur den ineffektive manlige medarbetaren med hjälp av effektivitetskonsulten blir "en helt annan man och pappa". Det låter allvarligt. Cynikern i mig ser ett effektivitetsmål om att jag ska bli någon annan än den jag är...

Budskapet är att vi ska bli mer effektiva under 2012. Hur effektiv kan man egentligen bli? Hur slimmade organisationer kan vi människor hantera? Kommer vi verkligen att hålla hela arbetslivet ut? Vi ska bli mer effektiva och dessutom jobba mer och längre. Därtill ska vi i den yngre generationen nog räkna med att gå i pension ännu senare än vad som görs idag. Snacka om att vi ska leverera!

Jag är rädd för att vi skapar en än mer sluten arbetsmarknad där bara du som är extremeffektiv, extremkoncentrerad och extremmotiverad kommer att få plats. Extremt var ordet. För att kunna vara denna extrema personlighet behöver du också vara hälsan själv. Och har du en funktionsnedsättning gör det inte saken lättare. Det blir en form av en social exkludering, men på nya vidare grunder. Många av arbetsmarknadens parter driver på frågan om att fler ska ges möjlighet att komma i arbete, vi ska populärt uttryckt "sänka trösklarna". Personligen tror jag att det är helt rätt väg att gå. Vi behöver få in fler i arbete, bredda kompetenserna i företag och organisationer och ge fler möjlighet att utvecklas i arbetslivet, men även som människor. Den som är så fokuserad på att stänga ute ljud i kontorslandskapet och ägnar sig åt muskulär, samt mental avslappning vid sitt skrivbord - hur ska den personen ens ha tid att se människorna i sin omgivning?

Min ton är lätt raljant. Jag har inte träffat Maria Breitholtz Söderström, eller någon annan av hennes kollegor/konkurrenter ute på fältet. Jag bildar mig bara en uppfattning om fenomenet genom artiklar. Vid en slagning på Google får du 10.900 träffar på ordet "effektivitetskonsult". Det måste betyda något. Men inte någonstans läser jag om behovet av vila, återhämtning, raster, social samvaro med kollegor för att bryta de negativa effekterna av alltför mycket ensamarbete. Arbetsmiljötanken verkar inte ens finnas på kartan. Vid genomläsning känns därtill effektivitetskonsultens tjänster vara väldigt arbetsgivarvänliga, och inte minst skapar de ytterligare ett måste för chefen. För vilken chef vill inte vara effektiv idag?

Den kickstarten som SvD vill få oss läsare att själva skapa har en del vettiga delar:
- Kolla mailen några gånger om dagen, inte ständigt och jämt.
- Sortera mailkorgen.
- Städa rent skrivbordet och ha ordning på dina papper.

De tre punkterna ska jag själv ta till mig in i mitt nya effektiva effektiva 2012. Andra saker blir träning för att orka hålla tempot, flera korta raster för att hålla humör och koncentration på topp, mer intensivt fokuserat arbete med mobil/telefon avstängd för att minska avbrotten och inte minst ge mig själv tid att sitta ner och lyssna - på mig själv och andra. Vara här och nu.

Det tror jag borgar för ett bättre välmående, en tydligare struktur och en gladare arbetsgivare. Det får bli mitt effektiva 2012. Vad blir ditt?

Hur gick det med arbetslinjen och utanförskapet?

2012-01-16T09:40:00.000+01:00

2006 gick den borgerliga allians-oppositionen till val på två stora frågor: den ena var arbetslinjen och den andra var att bekämpa utanförskapet. Så här snart sex år senare börjar det bli dags för en utvärdering av hur just de två politiska flaggskeppslöftena har infriats. Inte minst eftersom man får förutsätta att de frågor de borgerliga partierna själva väljer att lyfta fram bör vara de som de vill utvärderas på. I det avseendet är det läge att gå dem till mötes.

Självklart hänger arbetslinjen och utanförskapet samman. Den absolut viktigaste orsaken till utanförskap är arbetslöshet, men det är inte den enda. Därför bör de också analyseras separat.

Vad det gäller arbetslinjen kan vi konstatera att befolkningen i sin helhet, såväl som sysselsättningen, har ökat under de gångna fem-sex åren. När stora ungdomskullar nu går ut på arbetsmarknaden är de större än de pensionsnärskullar som lämnar arbetsmarknaden. För det ska regeringen, så klart, varken ha kritik eller beröm.

Och som tur är går ju inte alla nya på arbetsmarknaden ut i arbetslöshet. De allra flesta skaffar sig på egen hand jobb även, eller i synnerhet, när vi blir fler. Antalet jobb är alltså inte, och har aldrig varit, konstant. En växande befolkningen kräver, och får, normalt sett, också en växande sysselsättning. Den politiska prestationen handlar inte, i första hand, om att öka antalet sysselsatta i en växande befolkning. Den prestationen står, i stort sett, befolkningen själv för.

Den politiska prestationen finns istället i att ge förutsättningar för att minska antalet arbetslösa både i totalt antal och som andel av arbetskraften.

Arbetslinjen?

Och i det avseendet ser det värre ut. Sedan hösten 2006 har arbetslösheten gått upp från 314 000 till 365 000 i den senaste arbetskratsundersökningen från SCB. Drygt 50 000 fler arbetslösa låter kanske inte så mycket, men den siffran ska ses i ljuset av väldigt omfattande åtgärder som beskrevs som att de skulle vara jobbskapande. Inte minst bör i det sammanhanget nämnas de fyra jobbskatteavdragen. 235 miljarder kronor mindre får vi in i statskassan med dessa skattesänkningar och enligt Wikipedia var jobbskatteavdragen enligt Alliansen: ”en del av arbetslinjen och ökar incitamenten för dem som står utanför arbetsmarknaden att söka lediga arbeten”. Förutom jobbskatteavdrag har bland annat RUT-avdraget saluförts som jobbskapande. Så insäljningen av de jobbskapande politiska förslagen har det inte varit fel på. Det är bara effekten som uteblir.

Sedan måste givetvis också hänsyn tas till att vi har en lågkonjunktur just nu, men arbetslösheten har knappast sjunkit någon gång sedan 2006, inte ens under de goda åren när vi hade högkonjunktur och faktiskt risk för överhettning. En kortare tid 2006 samt efter den stora dippen på hösten 2008 som sträckte sig in på våren 2009 sjönk dock arbetslösheten, men det beror ju snarare på den dramatiska ökningen strax där före, än på en effekt av en kraftfull arbetsmarknadspolitik.

Utanförskapet?

Hur har det då gått med politiken för att bekämpa utanförskapet de senaste fem-sex åren? Ja, förutom att andelen arbetslösa har ökat från runt 6,5 till 7,5 procent trots många politiska förslag som skulle skapa jobb har såväl inkomstskillnaderna, som den relativa fattigdomen ökat rejält.

Styckar man upp Gini-koefficienten (ursprungsfigur tagen från ”Inkomstfördelningen i Sverige” s. 51, mina cirklar samt textmarkeringar.), som mäter inkomstskillnader i ett samhälle slås man av flera olika saker vad det gäller händelseförloppet efter 2006. Det första är att förvärvsinkomstens betydelse för den totala inkomsten minskar och att så också har skett under de senaste åren. Det andra är att skatter i allt mindre utsträckning bidrar till en utjämning av inkomster. Och en remarkabel minskning av den utjämnande betydelsen av skatter ser vi de senaste fem-sex åren.

Slutsatsen blir att till exempel jobbskatteavdraget varken har visat upp speciellt goda effekter på att minska arbetslösheten eller på att bidra till att minska inkomstskillnaderna i samhället, trots att de alla fyra ofta såldes in som skattesänkningar framförallt för låginkomsttagare.

Relativ fattigdom?

Mäter vi relativ fattigdom, dvs ett ganska givet mått på utanförskap blir verkligheten om möjligt ännu dystrare. Sveriges barnfattigdom har dubblats på bara tio år och så även fattigdomen i allmänhet. (”Inkomstfördelningen i Sverige” s. 46 - 47).

Mest dramatisk försämring har just ensamma föräldrar fått där fattigdomen har tredubblats på tio år. Och värst är det de senaste fem-sex åren.

Så gick det - hittills

Så om vi nu ska prata om just arbetslinjen och utanförskapet kan vi konstatera att befolkningen i sin helhet, såväl som arbetskraften ökar och har gjort det under lång tid. Vi har mer än 150 000 personer fler i sysselsättning än vad vi hade 2006. Det ska vi vara tydliga med. Men vi har också fler arbetslösa, såväl i antal som i andel av arbetskraften.

Vi närmar oss nu arbetslöshetstal på åtta procent, från att på 80-talet vant oss vid nivåer på två till tre procent. Visserligen hade vi under 90-talskrisen högre arbetslöshetstal än vad vi har idag, men då hade vi också en inhemsk kris som vi inte har idag. Den europeiska, och i någon mån, globala kris vi har idag är också besvärlig och ger svåra avtryck, inte minst i exportindustrin, men faktum kvarstår: en arbetslöshet på åtta procent kombinerad med galopperande fattigdomsnivåer tydliggör att vi har långt kvar till en politik som verkligen kan kallas arbetslinje, och ännu längre till en politik som verkligen är emot utanförskapet och vill, och kan, bekämpa det.

PS.

SCBs AKU är källan till alla arbetslöshetssiffror, närmare bestämt novembersiffrorna säsongsrensade. Det är svårt med länkar eftersom SCB jobbar med enorma obearbetade excelark, men allt finns under denna sida. Den som inte hittar de siffror jag använt kan höra av sig så länkar jag till allt.

DS

Psykoterapiutbildning och psykoterapi är en samhällsangelägenhet

2012-01-09T16:53:00.000+01:00

I min roll som utvecklingschef med ansvar för professionsfrågor har jag genom åren fått oproportionerligt många frågor som rört psykoterapiutbildning och vägen till legitimerad psykoterapeut. Trots de dramatiskt ökande ohälsotalen i befolkningen har det hittills varit mycket svårt att utbilda sig till legitimerad psykoterapeut. Utbildningen är en djungel där endast den som är insatt kan navigera. För att bli legitimerad psykoterapeut krävs först grundläggande kunskaper genom en så kallad basutbildning. Den är ofta privat och mycket dyr. Ingen har bestämt exakt vad grundläggande kunskaper innebär och ingen har ansvar för att granska och bedöma utbildningens innehåll. Det är inte ens säkert att den som investerat dyra pengar kommer in på sin påbyggnadsutbildning.

I veckan överlämnade Högskoleverket ett förslag till regeringen för att göra psykoterapeututbildningen bättre och anpassad till högskolans struktur för avancerad utbildning.

Förslaget, som är mycket bra, innebär att psykoterapeututbildningen jämställs med andra avancerade utbildningar i högskolan. Det krävs en examen på grundnivå (till exempel socionom eller beteendevetare) innan man kan läsa vidare till psykoterapeut, som är en examen på avancerad nivå. Därefter kan legitimation utfärdas. Nu visar Högskoleverket tydligt att psykoterapeut är ett eget yrke som kräver en sammanhållen utbildning som leder till legitimation. Därmed minskar risken för lycksökare i branschen och det blir svårare att antyda att man är psykoterapeut utan att vara legitimerad.

Den psykiska ohälsan ökar med rekordfart bland befolkningen. Psykoterapi är en evidensbaserad metod som hjälper många. Ändå är det fortfarande så att psykoterapi är en privat angelägenhet för dem som har pengar. Den här veckan är det medicinsk riksstämma i Göteborg. Årets tema är jämlik vård. "En god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen", står det i hälso- och sjukvårdslagen från 1982. Ovanstående exempel visar med all tydlighet att vi har långt kvar innan vi uppnår lagens intentioner.

Nu har staten äntligen tagit ett helhetsgrepp på psykoterapiutbildningen. Det är hög tid att löpa linan ut. Jämställ psykoterapi med medicinska behandlingar och erbjud dem som behöver behandling via Försäkringskassa och högkostnadsskydd. Vi vill inte ha ett samhälle där plånboken styr. Lika vård på lika villkor gäller fortfarande.

Märkestalibaner och kioskprofessorer

2012-01-05T11:58:00.000+01:00

Precis före nyår presenterade Språkrådet sin nyordslista, en årligen återkommande händelse som på relativt kort tid blivit en kär gammal tradition. Jag noterar med glädje att Språkrådet snappat upp några nya ord från den fackliga världen och tar mig friheten att fylla i med några som jag tycker saknas.

Språkrådets nyordslista är alltid rolig läsning. En språklig tittkammare rakt in i vår tidsanda. Varje år kommer några nyord som direkt fastnar i det allmänna medvetandet och blir snackisar. Mina personliga favoriter i år är bamseteorem, skämsfilter och säpojogg.

I årets nyordlista noterade jag följande ord med arbetslivsanknytning:

fastlans frilans knuten till en viss arbetsplats

ofast jobb icke-fast anställning

vobba att vabba, alltså ta hand om sjukt barn hemma, och samtidigt jobba hemifrån

Klart användbara ord i vår fackliga verklighet anno 2012. Men den som spånar lite fritt kommer snart på fler ord och uttryck från arbetsmarknaden och yrkeslivet som borde kunna vara av intresse för Språkrådets nyordsredaktion. Här är mina förslag från a till ö:

avgiftsbacka backa från politiskt beslut som visat sig slå helt fel. Uttrycket har sitt ursprung i beslutet att införa studieavgifter för utomeuropeiska studenter, ett beslut som efter bara en termin visade sig resultera i en 93-procentig minskning, orättvis särbehandling och minskad internationalisering. Ordet avgiftsbacka har väl ärligt talat inte riktigt kommit till bruk ännu, men 2012 är det perfekta året för ansvariga regeringsföreträdare att ta det i sin mun. (Något blev fel! 93 procent fel!, Akademikerbloggen 2011-11-13)

blogghot hot mot anställda som framförs via bloggar, facebook och andra sociala medier. Ett växande arbetsmiljöproblem, enligt Arbetsmiljöverket, inte minst för tjänstemän som jobbar med känsliga ärenden. (Blogghot i arbetslivet, SVT Sydnytt 2011-05-30)

campuspublikan person som på småpåvligt manér fattar godtyckliga och oftast ekonomiskt vinstbetingade beslut i frågor som borde grunda sig på nationellt enhetliga principer om demokrati och öppenhet. Används till exempel om högskolor och universitet när de utvecklar egna lokala regelverk, som skiljer sig stort från varandra, när det gäller rutiner för vilka politiska studentföreningar, fackförbund och andra ideella och demokratiskt uppbyggda intresseföreningar som tillåts komma till campus och andra lokaler där studenterna finns för att informera, debattera, dela ut material eller affischera. (Lärosäten hindrar demokratiska samtal, Svenska Dagbladet 2011-12-20)

dalísyndromet när ett möte på jobbet drar ut onödigt mycket på tiden för att en kollega med stort självbekräftelsebehov börjar redogöra i detalj för sina synpunkter och sina jobbärenden. När det inträffar märks det tydligast på att alla närvarande börjar titta ut genom fönstren eller rita förvrängda dalífigurer lite förstrött i sina anteckningsblock.

emotikonanalfabet person som gärna skickar ironiska sms och massmejl till kollegor men helt saknar känsla för när det är lämpligt att förtydliga den skämtsamma undertonen med hjälp av en smiley eller annan emotikon.

föräldrabissi ett med verkligheten mer överensstämmande alternativ till det något eufemistiska uttrycket föräldraledig. Föräldrabissigheten blir förhoppningsvis lite mindre nu sedan lagen ändrades 1 januari 2012 och tillåter båda föräldrarna att vara hemma samtidigt med föräldrapenning i 30 dagar under barnets första år.

guldstjärneillusionist politiker som gillar sig själv och sina budgetar så mycket att hen med ett stort mått av självförhärligande ger sig själv en guldstjärna, men samtidigt fullkomligt bortser från den lilla detaljen att den verksamhet hen ansvarar för inte följer lagen och att budgetillusionerna drabbar samhällets mest utsatta. (”Stockholm håller budget men har svårt att följa lagen”, Dagens Nyheter 2011-04-06)

hönan-och-ägget-förnekelse vägran att se ens de mest fundamentala orsaks- och verkansamband på arbetsmarknaden. Vanlig åkomma hos industrikreationister (se detta ord).

industrikreationist person som tror att Skapelsen av det goda samhället alltid börjar med industrin. Används till exempel om den som hävdar att den konkurrensutsatta sektorn, oftast i betydelsen exportindustrin, alltid måste tillmätas lönenormerande betydelse för lönebildningen inom alla sektorer med argumentet att vår välfärd är beroende av hur svensktillverkade produkter värderas på internationellt konkurrensutsatta marknader utan att (vilja) se att även det omvända sambandet är sant, nämligen att ett välfungerande välfärdssamhälle i sin tur är en grundläggande förutsättning för att våra företag ska nå framgångar.

låtsasparadox en påstådd motsättning som visar sig inte vara en motsättning. Används till exempel när någon med bristande känsla för logik hävdar att man bara får sökanden utan arbetslivserfarenhet om man ställer krav på akademisk utbildning när man utlyser en tjänst. (Det finns redan krav på arbetslivserfarenhet, Svenska Dagbladet 2011-12-21)

märkestaliban person som med fundamentalistisk iver håller fast vid tanken att industrin ska sätta det så kallade märket, det vill säga att löneökningarna inom industrin alltid ska sätta gränserna för hur mycket lönerna kan öka i övriga branscher och sektorer, i synnerhet offentlig sektor. Märkestalibaner är i regel industrikreationister med en allvarlig släng av hönan-och-ägget-förnekelse (se dessa ord).

nittonårsglasögon (19-årsglasögon) statistisk helhetsanalys som hjälper en att se samband med större klarsyn. Ordet har sitt ursprung i begreppet livslön som väger in den faktiska kostnaden för studier i form av studielån och utebliven inkomst och ger en mer rättvisande bild av vad det kostar för en 19-åring som väljer att läsa vidare istället för att börja jobba direkt efter gymnasiet. (Lönespridningen bör öka, Upsala Nya Tidning 2011-10-24)

osthyveltrick ekonomiska besparingar som går ut på att ständigt hyvla loss bitar från statligt finansierade trygghetssystem och låta kommunala trygghetssystem som till exempel försörjningsstödet ta smällen istället utan att kompensera för detta. (Osthyvel istället för tårtspade, Folkbladet 2011-02-14)

proud-appa göra snabb research när man känner sig osäker på hur man ska behandla medarbetare i situationer där det finns risk för diskriminering. Uttrycket kommer av appen Proud Boss som innehåller goda råd till stöd för chefer. Exempel på användning: ’Efter att ha proud-appat insåg chefen att platsannonsen behövde skrivas om’. (Gratisapp mot diskriminering, IDG 2011-08-01)

rikemansakut (bildligt) den förtur som vissa arbetstagare har till hälso- och sjukvården tack vare att de genom sin arbetsgivare har tillgång till en privat vårdförsäkring. (Om privata sjukvårdsförsäkringar, Utredarna 2011-12-21)

socialreformatorsstartblock uttrycket används bildligt; att hamna i socialreformatorsstartblock, att få en start som drar ut alldeles för långt på tiden. Används oftast om processer som helst måste gå snabbt eftersom det kostar oerhört mycket pengar att invänta deras resultat. Som till exempel socialförsäkringsutredningen som tillsattes våren 2010, knappt blivit klar med sin verklighetsbeskrivning ett år senare och beräknas presentera sina förslag först våren 2013, alltmedan fler och fler människor hamnar utanför arbetslöshetsförsäkringen och hänvisas till försörjningsstöd. (Fokus på försäkring, Helsingborgs Dagblad 2011-10-12)

tummetottlag lag som slår på stora trumman med massor av fina paragrafer som basunerar ut välmening men levererar… just det en liten tummetott istället för en rock. Som till exempel Skollagen med sin fina formulering om att elevhälsan ska vara ”hälsofrämjande och förebyggande”. (Bidde det en tummetott? Akademikern 2011-10-17)

utcheckningsmys synonymt med fredagsmys, åtminstone i en värld där Kristdemokraterna får bestämma. Uttrycket kommer av kd-förslaget att ”in- och utcheckning på förskolan bör införas i alla kommuner - på statens bekostnad”. Stämpelklocka på dagis alltså. Det ger ett helt nytt perspektiv på OLW:s reklamkampanj - ”Nu är det utcheckningsmys” :-) (Stämpelklocka på dagis, Stardusts blogg 2011-12-21)

vilda-västern-vård den situation som uppstår då man låter kuratorer ta stort patientansvar inom områden med mycket hög betydelse för patientsäkerhet, men inte kräver legitimation. (Kräv legitimation för kuratorer, Norrköpings tidningar 2011-09-16)

xyzåäö-avslutning nödlösning för att få slut på en arbetsuppgift, som till exempel att skriva ett blogginlägg, så att man kan gå hem. Används oftast om arbetsuppgifter som ska avslutas före långhelger.

Listan skulle kunna göras längre… och kanske lite mindre elak, fast det är ju inte lika roligt :-).

Vilka fackliga nyord skulle du vilja bidra med? Skriv dem i kommentarsfältet.

Glad trettonhelg!

”Smittar hiv via växelpengar?”

2011-12-28T13:47:00.000+01:00

Frågan är befogad. Allt tyder på att det allmänna kunskapsläget rörande personer som lever med hiv och hivinfektionen i sig självt är ganska dåligt. Den som var med på 80-talet när hiv diskuterades högljutt minns säkert alla frågor rörande smittovägar och sjukdomsförlopp. Annat är det idag, eller?

Enligt sajten Perspektiv på hiv vittnar personer som lever med hiv om en dubbelbottnad känsla rörande arbetsmarknaden. Å ena sidan är det påfallande många som lever öppet med sin hiv på jobbet å andra sidan är känslan av förekomster av indirekt diskriminering i form av sämre löneutveckling, möjligheter till befordring osv. utbredd. Det kanske är på sin plats att påpeka att hiv klassas som en sjukdom, som i sin tur räknas som en funktionsnedsättning, vilket i sin tur omfattas av Diskrimineringslagen.

Generation X (födda 1961-1979 ca.) var, i alla fall till vissa delar, med på 80-talet då hiv kom på tapeten första gången. De är föräldrar idag, och frågan är vad de i sin tur för vidare för gammal kunskap till sina barn? Generation Y (födda 1985-1993 ca.) befinner sig i början av sina karriärer och bland dessa människor har hiv inte varit lika synligt. Generation Z (födda 1995- ca.) däremot, som lever med sin smartphone som om den vore en utväxt i handen, har information om hiv bara några knapptryckningar bort - frågan är om de ens vet vad det ska googla på och hur den informationen ska värderas?

Någonstans i detta når vi en brytpunkt: Avdramatisering kontra upplysning. Det är inte direkt vågat eller särskilt banbrytande, men jag vill ändå höja rösten för ökade anslag för det informationsinsatser kopplat till hiv och för det preventiva arbetet. Regeringen anslog senast 145 miljoner, ett anslag som inte justerats sedan 2006. Ett stort ofinansierat ansvar vilar idag på ideella organisationer - och de gör i sig ett stort och viktigt arbete. Men det här håller inte i längden!

På svenska arbetsplatser möts alla generationer oavsett bokstav varje dag. Men om fördomarna och okunskaperna från 80-talet står sig än idag - tex frågan om du riskerar bli smittad av hiv via växelpengar, toasitsen, kaffemuggen osv. - då har vi ännu en väldigt lång väg att vandra. Frågan om växelpengarna kom förresten upp häromdagen i en frågespalt i en tidning…

Ett stort problem för personer som lever med hiv idag är stigmatiseringen. Det rör i allra högsta grad våra arbetsplatser. På jobbet måste vi bli bättre på att skapa flexibilitet i scheman för att underlätta för hälsokontroller och sjukhusbesök. Men också värna fikarummets etik, och inte låta jargongen oemotsagt fladdra iväg rörande hivmän, bögpest och annat dravel som kommer upp till ytan med en kopp kaffe(ordentligt diskad?!) i handen. Självklart handlar detta också om rutiner och säkerhetsföreskrifter. Allt beroende på arbetsplatsen och arbetets art, men alla kan vi göra något.

Det finns ingen informationsplikt för personer som lever med hiv att berätta det för sin arbetsgivare - och med tanke på folks fördomar, okunskaper och föreställningar förstår jag den eller de som valt att inte berätta. Men så borde det inte behöva vara. Och snart skriver vi ändå 2012.

Hur smittar det nu då…?

Hiv smittar inte vid sociala kontakter. Som smittad behöver man inte vara rädd för att smitta vänner, släktingar eller barn i sin omgivning i vardagslivet. Det är vid sex och samlag och om man blöder respektive ska hantera blod eller blodspill på något sätt som man ska vara försiktig. Symtomfri hivinfektion leder nästan aldrig till någon begränsning i yrkesverksamheten.
Källa: Smittskyddsinstitutet

Ökade klyftor skapar global obalans

2011-12-21T12:59:00.000+01:00

I förra veckan var jag på ett seminarium som anordnades av SNS. De släppte sin välfärdsrapport för 2011 - ”Inkomstfördelningen i Sverige” och som är skriven av professorerna i nationalekonomi - Anders Björklund och Markus Jäntti. Det var även DNs Henrik Berggren som skrev om det här.

Sällan har man väl känt att forskningsrön är så efterlängtade som just de här. För svart på vitt visar de rätt mycket om hur det står till med inkomstfördelningen i landet bortom retoriken.

Och det är så bra forskning som kommer fram. Den är vetenskapligt oklanderlig, väldigt samhällspolitiskt relevant och med rätt timing, precis när OECD och IMF har kommit med rapporter och temanummer på samma ämne. Bättre kan det inte bli!

Vad de två forskarna hjälper oss att göra är att se bortom retoriken om att bekämpa utanförskapet och minska klyftorna. I deras rapport kan vi bland annat se den här kurvan.

Den som har läst lite av mig vet att jag gärna citerar just Gini-kurvor. Men det är jag inte ensam om. Det gör också många andra. Gini-koefficienten mäter fördelningen av disponibla inkomster i ett samhälle där 1 betyder att en i samhället har alla inkomster och 0 betyder att alla har samma disponibla inkomst. Alla samhällen ligger ju då någonstans mellan 0 och 1 och ju närmare 0 ett land ligger desto jämnare är fördelningen av disponibla inkomster. Med disponibla inkomster menar vi ju den inkomst man har after inkomst av tjänst, skatt, transfereringar och kapitalinkomster. Vad vi då ser är att inkomstskillnaderna har ökat dramatiskt i Sverige sedan 1980-talet och att den trenden på inget sätt har brutits, utan med viss taggighet fortsätter enträget mot rekordhöga nivåer.

Visserligen har Sverige fortfarande i internationellt perspektiv relativt liten ojämlikhet, men den ökar mest av alla jämförbara länder vilket till exempel OECD visar tydligt i sin rapport. (Notera att nationella siffror inte är samma som i internationella jämförelser, vilket beror på att det är svårt att jämföra kapitalinkomster mellan länder så beräkningsunderlaget är olika i de två figurerna.)

Från att ha varit ett av de mest jämlika länderna med avseende på disponibla inkomster har vi nu passerat Danmark, Norge, Tjeckien och Belgien i ojämlikhet. Och det går fort!

I det avseendet är det intressant att läsa moderaternas idéprogram från i år där det bland annat står: ”Sverige är ett sammanhållet land med hög grad av jämlikhet mellan medborgarna.” Frågan är om man syftar på hur det var, hur det är eller om man syftar på den extrema ökningstakten av inkomstojämlikhet? Eller om jämlikhet i moderaternas vokabulär inte har något med disponibla inkomster att göra över huvud taget? Något de flesta andra ändå tycker.

Frågan är då vad som är orsakerna bakom ökningen av inkomstojämlikheten? Även på den frågan har forskarna Björklund och Jäntti svar. De har nämligen brutit ner Gini-kurvan i sina olika beståndsdelar och hittar då en hel del intressanta saker:

Vad vi ser är att det är kapitalinkomsterna som tydligast står för ökningen av skillnader i disponibla inkomster i Sverige. Med avskaffad förmögenhetsskatt och en fastighetsskatt som blev en minimal avgift, med mycket liten koppling till fastighetens värde, är det klart att inkomsterna från kapital ökar för de som har förmögenhet. Det är en medveten politik!

Men ännu intressantare är kanske kurvan som handlar om skattesystemets bidrag till att inkomstskillnaderna ökar. Den kurvan har pendlat lite upp och ner, men sedan 2006 syns en tydlig uppgång, som också forskarna valde att nämna. De fyra första jobbskatteavdragen ska rimligen ses i det ljuset. Det som Nya moderaterna säljer in på sin hemsida som: ”Därför vill vi sänka skatten för alla, men allra mest för de som tjänar lite och som därför behöver det bäst.” samt ”Därför har moderaterna och regeringen riktat huvuddelen av skattesänkningarna mot dem som tjänar minst.” visar sig ju ha en lite annan profil i verkligheten.

Här kan man ju laborera med procent kontra kronor, men faktum kvarstår. Den skatteprofil som moderaterna med alliansvänner valt att driva ökar inkomstskillnaderna i landet. Och med anledning av talet om att ”det ska löna sig att arbeta” kan man konstatera att det inte är arbetsinkomster som står för ökningen av människors inkomster i det här landet. Lön från arbete spelar, kort sagt, mindre och mindre roll i moderaternas, och de övriga allianspartiernas, Sverige. Tala om arbetslinje!

Vi är ju begåvade, om man får tro Financial Times, med Europas bästa finansminister, som ofta talar utanförskap, är duktig på ekonomi och gärna citerar forskare. Till det har vi en av Europas bästa ekonomier. Det borde ju vara ett gyllene läge för en så duktig finansminister som har förmågan, utöver det vanliga, att se samband och hitta lösningar, att även göra det på detta område. Inte minst ger ju Internationella Valutafonden - IMF i sitt senaste temanummer av Finance & Development (F&D) med den talande titeln: ”Haves and Have Less - Why Inequality Throws Us Off Balance” ett antal handfasta tips. De säger bland annat: ”Taxes and income transfer policies can help reduce income inequality”

Aha! Skatter och transfereringar är tydligen lösningen! Och tittar vi på Anders Björklund och Markus Jänttis dekomponering av Gini-kurvan här ovan så får man ju ge IMF rätt. Men hur ofta hör vi just sådana förslag från dagens regering?

Ännu tydligare är OECD i sina rekommendationer till länder med ökande skillnader, dvs också till Sverige. De säger följande i sin rapport med den ännu tydligare titeln “Divided We Stand: Why Inequality Keeps Rising": ”The gap between rich and poor in OECD countries has reached its highest level for over 30 years, and governments must act quickly to tackle inequality.”

Det finns mycket att göra mot utanförskap och för jämlikhet. Och faktiskt även för global finansiell stabilitet om vi får tro IMF. Forskarna ger oss en hel del hintar om var orsaker och lösningar står att finna. På seminariet förra veckan var alla som yttrade sig rörande överens om att inkomstskillnaderna i alla fall måste vara mindre än vad de är idag i Sverige. Tycker Anders Borg också det är det bara att gå från retorik till praktik.

PS

Akademikerförbundet SSR har stött SNS Välfärdsrapport 2011 "Inkomstfördelningen i Sverige" samt medverkat i den referensgrupp som följt forskarna under arbetet.

DS

Startskottet har gått för avtalsrörelsen för kommun– och landstingsanställda inom Allmän kommunal verksamhet

2011-12-20T14:48:00.000+01:00

Idag den 20 december gick startskottet för avtalsrörelsen inom Allmän kommunal verksamhet och siktet är inställt på att ha ett konkurrenskraftigt avtal klart före den första april 2012. Som förhandlare känns det bra att vi är igång, då vi under hösten har rustat och slipat på våra avtalskrav.

Akademikerförbundet SSR vill först och främst med de överlämnade avtalskraven till vår motpart, Sveriges kommuner och landsting, ge reallöneökningar och bättre anställningsvillkor till våra medlemmar. Vi vill också att avtalet ska attrahera och konkurrera om högutbildade akademiker, det ska finnas en kraft och status att vilja arbeta inom välfärdssektorn. Med industrin i framkant som nyligen gjorde upp ett avtal med tre procent på 14 månader kan vi räkna med ett kort avtal även inom denna sektor.

Akademikerförbundet SSR yrkar på ett lägsta utfall på 3,6 procent per år, där inom om ett särskilt utrymme för strukturella löneskillnader som råder mellan den konkurrensutsatta sektorn och välfärdsektorn. Vi vill med krafttag eliminera löneskillnaderna mellan män och kvinnor och mellan mans - kvinnodominerade grupper. Löneprocessen måste skärpas upp, inflytandet stärkas och bli tydligare. Chefers roll och mandat är mycket viktig i den individuella lönesättningen, likaså vill förbundet att budgetprocessen ska ha en tydlig koppling till den årliga lönerevisionen.

Sverige har fått smäll på fingrarna av EU för att vi överutnyttjar visstidsanställningar i vårt avlånga land. Framförallt unga människor får hanka sig fram i olika visstidsanställningar, så kan vi inte ha det. Utöver lönekraven vill förbundet bl.a. förbättra villkoren för yngre, omfattningen av visstidsanställningar ska minska och föräldraförmånerna förbättras. För att utveckla och anpassa anställningsvillkoren efter yrke och familjeliv har förbundet yrkat på att den enskilde individen efter eget behov ska kunna avtala om mervärden utan att kollektivavtalet sätter stop för det. Likaledes är våra medlemmars inflytande över den egna arbetstidens omfattning och förläggning en central del i förbundets riktade avtalskrav. Välfärdssektorn behöver kompetenta medarbetare och bra chefer så att sektorn kan utvecklas i rätt riktning. Därför vill förbundet även stärka tryggheten och anställningsvillkoren för chefer.

För att hänga med i de krav som ställs från en från en konkurrerande omvärld är det viktigt att satsa strategiskt. Ska vi kunna vinna konkurrensen om den nya arbetskraften till välfärdssektorn så måste vi förbättra löner och villkor.

Dags för nytt löfte om att äta böckling?

2011-12-09T10:07:00.000+01:00

Arbetslösheten är rekordhög och närmar sig nu 8 procent men regeringen verkar inte riktigt se problemet. Om arbetsförmedlingens dystra prognoser kan du läsa här. Aldrig har så många varit i arbete säger regeringen förtjust som om de inte förstår att det beror på att vi blivit fler, d v s att arbetskraften har ökat. Trots att fler arbetar är andelen arbetslösa skyhög. Behovet av en kraftfull arbetsmarknadspolitik med tydliga mål är uppenbart.

Samtidigt som arbetslösheten ökat under flera år har också de system som ska stötta den som är utan arbete försämrats. A-kassan har stora brister och är inte längre den omställningsförsäkring den var tänkt att vara. Den har för låg ersättning under för kort period. Som en följd tvingas allt fler söka försörjningsstöd på socialkontoret vilket fått till följd att också försörjningsstödet ökar. Sedan 2008 har det ökat med 33 procent och ökningen fortsätter. Om detta har vi skrivit bl a här.

Göran Persson, (S) märkt tidigare stadsminister vann sannolikt valet 2002 just på satsningen att minska arbetslösheten. Med målet att halvera arbetslösheten lyckades man pressa ner andelen öppet arbetslösa till 4 procent. En politik som moderaterna på den tiden vare sig stödde eller trodde på. Riksdagsledamoten Lars Tobison (M) sa t o m att det var troligare att böckling skulle bli hela världens favoritmat än att halvera arbetslösheten.

Det är dags för regeringen att på allvar ta itu med arbetslösheten. Arbetslinjen har ju idag brett stöd i riksdagen varför ett kraftfull förslag borde kunna få ett brett stöd. Sätt tydliga mål för både arbetslöshet och sysselsättningsgrad. Satsa tillräckligt med resurser och ge Arbetsförmedlingen ett tydligt uppdrag med frihet att själva besluta hur de ska lösa det. Att halvera arbetslösheten är ett viktigt steg på vägen mot att bryta utanförskapet.

Think safe first

2011-12-08T14:44:00.000+01:00

I veckan har frågan om betydelsen av svenska fackföreningars medverkan på europeisk nivå återigen kommit i blickfånget. Den utredning om regelförändringar som den s k Stoibergruppen gjorde på uppdrag av kommissionen, innehöll ett stort antal förslag som har vandrat vidare i EU systemet.

Ett av förslagen handlade om att små företag ska vara undantagna regler om arbetsmiljön för sina anställda. Förslag ska nu bli verklighet och möjligen har frågan diskuterats på toppmötet idag. Förslaget finns här. Med konceptet ”Think small first” ska regelverket skräddarsys efter företagets storlek. Det är alltså företagets storlek och inte den anställdes behov av säker och god arbetsmiljö som ska styra. (Och då bör man betänka att ett litet företag i detta sammanhang har 250 anställda eller färre. Det innebär att många arbetsplatser berörs.) Med anledning av detta skrev ordförandena för de tre fackliga federationerna ett brev till regeringen i början av vecka. Du kan läsa det här.

Arbetsmiljödirektivet är en minimilagstiftning men med kommissionens nya skrivningar riskerar golvet att bli ett tak. Självklart ska alla företag omfattas av kloka och starka arbetsmiljöregler som skyddar den anställde, ”Think safe first” helt enkelt.

Julgrisens tid är nu

2011-12-06T10:43:00.000+01:00

Med december månads stundande julbord och firmafester väntar många besvikelser. Och då pratar jag inte om klapparna eller storleken på den eventuella julbonusen. Jag pratar om alla de anställda som går på företagets julfest, de som tvingar ner en snaps eller två och som ser fram emot en rolig kväll med kollegorna. Den erfarne vet att det alltsomoftast är någon eller några som spårar ur. Ibland är det nya förmågor, men ofta är det redan kända gristrynen som kryper fram...

Chefen, med snusprillan rinnande över framtänderna, som bedyrar sin kärlek till medarbetaren, eller kollegan med noll kontroll på sina händer som tafsar på allt och alla inklusive cateringpersonalen, eller varför inte han som spyr utanför toaletten och hon som pissar på rökrutan utanför porten. De flesta av oss har mött någon eller några av dessa stereotyper under sk festliga former. Och med handen på hjärtat är det inte särskilt julmysigt.

Med ett förflutet i krogbranschen har jag kanske sett mer än de flesta. Jag har slutat rodna, men ilskan finns där fortfarande. Alla dessa äckliga grisar med alldeles för lång tunga, och för att inte tala om deras långa kladdande fingrar. December månad är alltid värst. Grisens högsäsong.

Firmafester (inte bara decemberfesterna) tar sig ofta lustiga uttryck och inte minst den självpåtagna rollen som att skapa nya parrelationer. Eller hur kommer det sig att det är eftersträvansvärt att sitta man-kvinna-man-kvinna? Varför dessa putslustiga lekar av sexuell natur mellan kollegor? Vi ska väl primärt äta och dricka gott, inte sexdejta? Och vad är det i så fall som säger att alla kvinnor attraheras av män, och vice versa?

Jag känner mig övertygad om att ganska många anställda kommer att glada i hågen gå på julfesten och gå hem lika stukade efter att chefen eller kollegan försökt ta sig rätten till en puss, en kyss, lite smek, alldeles för närgående kramar och allt annat som faktiskt kan bli helt fel med en kollega. Ska vi ha det så?

Några av de som drabbats kommer att gå lika glada i hågen på julfesten 2012, andra kommer att skaka av sig obehaget. En del byter jobb i början på nästa år. Några sjukskriver sig en tid. Ytterst få av de drabbade kommer att kontakta sitt fackförbund och mörkertalet kommer därför att vara stort. Ändå vet vi alla att det förekommer.

Handen på hjärtat nu...
... är du i farozonen att själv bli en gris på julfesten? - Stanna hemma eller nobba snapsen.
... är du den som bara tittar på? - Säg ifrån med gott samvete. Eller fortsätt att titta på och skäms.

Kan du se alla i ögonen efter julfesten? Valet är ditt.

Internationella världsaidsdagen

2011-12-01T12:44:00.000+01:00

Idag den 1 december går våra tankar till vänner, familj, kollegor, bekanta, anhöriga och alla andra som drabbats av hiv och aids.

På RFSUs hemsida kan man läsa att sedan instiftandet av Världsaidsdagen 1988 har regeringar och organisationer världen runt uppmärksammat den epidemi som har varit, och fortfarande är, en av de största utmaningarna mänskligheten står inför. Hiv och aids har blivit en del av vardagen för människor i hela världen, men trots att det är något som påverkar alla finns fortfarande stora kunskapsluckor hos allmänheten som leder till både rädsla och stigmatisering av personer som lever med hiv.

Under Världsaidsdagen 2011 sätts fokus på fördomar och diskriminering, genom att sprida information om hiv kan vi utmana människors rädsla och okunskap.

Akademikerförbundet SSRs egen Solidaritetsfond stödjer projekt bland annat i Sydafrika. Ett av projekten samordnas av LRS - Labour Research Service - där målet är att undersöka hur de fackliga organisationerna kan ha en viktig roll i implementeringen och utvärderingen av de nationella handlingsplanerna för hiv/aids lokalt på arbetsplatserna.

Som medlem i Akademikerförbundet SSR bidrar du också till Solidaritetsfonden. Tack!

Det lilla problemet folket – och det femte jobbskatteavdraget

2011-11-28T12:07:00.000+01:00

När regeringen i höstas valde att backa om det femte jobbskatteavdraget angavs i första hand skälet; det oroliga ekonomiska läget, och att det skulle behövts att regeringen lånade pengar till en sådan skattesänkning. Det tyckte rätt få var smart, inte heller Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg.

Men, det skälet var ju långt ifrån det enda. Till det kom att både de rödgröna och Sverigedemokraterna var beredda att fälla ett sådant förslag om det lades på riksdagens bord. Tveklöst var det prekära parlamentariska läget ett viktigt skäl för regeringen att ligga lågt om ytterligare skattesänkningar. Till det kom att varken centern eller kristdemokraterna tyckte att det var prioriterat. Så vad radarparet Reinfeldt/Borg upplevde var trippla tvärstopp: tvärstopp i ekonomin, tvärstopp i riksdagen och tvärstopp i regeringen. Då är det bara att backa!

Men, det finns också ett fjärde tvärstopp för det femte jobbskatteavdraget som sällan nämns. Den ”lilla” politiska aktören svenska folket. I alla fall om man får tro den parlamentariska socialförsäkringsutredningens nya rapport Trygg, stöttande, tillitsfull? Svenskarnas syn på socialförsäkringarna av Stefan Svallfors vid Umeå universitet.

I den här senaste undersökningen som kom i oktober visar det sig att svenska folket vill öka skatterna till i stort sett alla välfärdens olika delar: sjukvård, stöd till äldre, stöd till barnfamiljer, socialbidrag, skolan och sysselsättningspolitik. I dessa Carema-tider kan man ju till exempel slås av att 70 procent av svenska folket vill öka skatteuttaget till just äldreomsorg (och pensioner) och bara två procent vill minska. Motsvarande siffra för sjukvården är 66 procent och även där vill endast två procent minska. Inom alla välfärdens delar vill folket höja skatterna förutom för bostadsbidrag och, föga förvånande ”statlig och kommunal administration”.

Okej, det kan ju vara lätt att säga i generella termer, men hur blir det om man får frågan om den EGNA betalningsviljan? Även den frågan har ju så klart Stefan Svallfors ställt. På frågan ”Kan du tänka dig själv att betala mer i skatt om den går till…?” svarar mer än hälften av svenska folket ja på det rörande alla delar av välfärden, med undantag, tyvärr, för socialbidrag (40 %). Men 75 procent vill personligen betala mer för sjukvård och i stort lika många vill betala mer för stöd till äldre (73 %) och till skolan (71 %). Och det intressanta är att den andel som kan tänka sig att betala mer i skatt själv till välfärden har ökat dramatiskt (mellan 10 och 23 %-enheter) de senaste åtta åren. Inom ALLA välfärdens delar. Och mest av allt för socialbidrag!

Det som också ökar dramatiskt är svenska folkets åsikt att socialförsäkringar i huvudsak ska betalas genom skatter och arbetsgivaravgifter, (sjukförsäkring [85 %], arbetslöshetsförsäkring [66 %] och pensioner [81 %]).

För att beskriva svenska folkets åsikter om hur välfärden bör finansieras skriver Stefan Svallfors följande: ”Sammanfattningsvis finns det alltså inga tecken på någon sviktande betalningsvilja på det välfärdsstatliga området. Tvärtom ökar den individuella skattebetalningsviljan under senare år, liksom stödet för kollektiv finansiering av socialförsäkringen.”

Så ser det alltså ut i svenska folket samtidigt som striden om det femte jobbskatteavdraget bara har sagts handla om ekonomi, parlamentariskt läge och splittring inom regeringen.

Det har beskrivits som en strid, å ena sidan mellan drivkrafter för ökad sysselsättning och å andra sidan om bibehållet försäkringsskydd vid arbetslöshet samt ökade offentliga utgifter (till investeringar och välfärd). I det valet har svenska folket tydligt gjort sitt val. Det vill ha det senare - ökade offentliga utgifter till välfärden och socialförsäkringar.

Och för att citera ekonomiprofessorn och tidigare ordförande i regeringens finanspolitiska råd - Lars Calmfors i en DN-debattartikel i somras: ”Den nuvarande regeringen riskerar att fastna i en ensidig betoning av skarpa drivkrafter för arbete. Det har varit mer än uppenbart i fråga om sjukförsäkringen. Men det gäller i hög grad också jobbskatteavdraget.”

År 2 000 toppade Sverige i skattekvot i förhållande till BNP. Då hade vi runt 51,5 procent av BNP i skattekvot. Sedan dess har den fallit och idag ligger den runt 46,5 procent. Sverige är det land i internationell jämförelse som, med fem procentenheters minskning, har det största fallet i skattekvot mellan åren 2000 och 2008 enligt SCB, Offentlig ekonomi 2011, s 82.

Att 51,5 procent i skattekvot långsiktigt var problematiskt och att en sänkning var motiverad är det få som tvekar om idag. Men nu tycker allt fler att vi nått vägs ände. Och den gränsen ligger långt före fem - i detta fallet - jobbskatteavdrag. I alla fall om folket får välja.

Semester med gott samvete

2011-11-15T12:00:00.000+01:00

För många är årets semesterdagar redan slut, medan andra har sparat några dagar för att täcka upp julhelgen som i år är synnerligen arbetsgivarvänlig. Ser man på resebolagens bokningsstatistik så ser det ut som att många svenskar turistar framförallt utomlands även i bistrare tider. Frågan är om det är viktigt att resa etiskt? Tänker du etiskt när du bokar resor inrikes eller utrikes? Gäller etiken själva resan eller vistelsen på plats? Var går gränsen? Vilka länder är egentligen ok om vi blickar utanför Moder Svea?

Resemagasinet Escape 360 skrev för en tid sedan om etiskt resande och presenterar en internationellt framtagen lista med länder dit du reser med gott samvete. Länder som blivit godkända för 2011 är bland andra Argentina, Barbados, Chile, Costa Rica, Lettland, Litauen, Polen och Uruguay. Över huvud taget verkar Sydamerika på hugget i denna nisch. Men var går gränsen? Den etiska resan runt Östersjön till Polen, Lettland och Litauen blir snabbt mindre etisk om perspektivet tex öppenhet och tolerans mot homosexuella ska vägas in. Och låt mig vara tydlig - i de här länderna handlar det om tolerans i ordets rätta bemärkelse. Är du dessutom för fri abort kan Polen bli ett problematiskt land att resa etiskt till.

Några diktaturer i världen kvarstår ännu, även om demokratiseringsprocesserna tagit fart i vissa länder. Samtidigt är vi smärtsamt medvetna om att länder som Sudan och Jemen går kräftgång. De två sistnämnda är kanske inte några stora resemål för turister, men jag drar mig till minnes en artikel i Svenska Dagbladet där festfixaren Micael Bindefeld berättar om sin fascination för resor till diktaturer. Han ställer sig frågan om man som turist ger regimen legitimitet eller om man genom sitt resande stödjer det förtryckta folket. Han lutar åt det senare. Personligen har jag svårt att se mig själv besöka just Nordkorea eller för den delen värdlandet för nästa års Eurovision Song Contest 2012 - Azerbajdzjan. Men var går egentligen gränsen?

I det lilla kan du ändå göra stor nytta. Jag bara förutsätter att du som reser mycket - privat eller i tjänsten - känner till Ecpat och deras arbete mot barnsexhandel. Ett annat etiskt val som resenären ställs inför: porrfritt hotell eller inte? Resemagasinet Vagabond anordnar ett lunchseminarium tillsammans med Emmaus på Kulturhuset i Stockholm den 21 november under temat ”Vill du semestra i en diktatur?”. Frågan är befogad. Jag kan själv dessvärre inte delta då jag är på - just det - semester. I en ung demokrati med växtvärk, Sydafrika, denna gång. Men vilka var egentligen våra etiska ställningstaganden inför resan dit?

För att möjliggöra mer semester - hemma i Sverige eller utomlands - krävs helt enkelt fler semesterdagar. Lagen föreskriver minst 25 dagar per år, men du som jobbar i offentlig sektor eller på företag med kollektivavtal har ofta rätten till betydligt fler semesterdagar, och dessutom möjligheten att semesterväxla - dvs att byta pengar (tex semesterdagstillägget) mot fler semesterdagar. Ofta görs valet rörande mer pengar eller mer semester för ett kalenderår i taget. Det förvånar mig att inte fler myndigheter, kommuner, landsting och andra stora arbetsgivare har tagit chansen att sprida informationen om möjligheterna för att bättra på ryktet som goda arbetsgivare. Och kanske kunde även de fackliga organisationerna som varit pådrivande i processen med att skapa möjligheterna till semesterväxling vara tydligare? Kolla om även du har möjligheten!

Med fler semesterdagar på fickan och några slantar i spargrisen kanske det blir en utlandssemester i alla fall? Att ta reda på hur situationen ser ut i det land som man avser semestra i är faktiskt inte svårare än att besöka UD:s hemsida för reseråd eller kolla upp deras App i sin smartphone. Men det finns också mycket information på nätet. Ska vi förlita oss helt på charterbolagens egen information eller är det också läge att söka oberoende(?) källor på nätet?

Något blev fel! 93 procent fel!

2011-11-13T14:48:00.000+01:00

Så har då effekterna av avgifter inom högre utbildning visat sig. Denna höst är första terminen med avgifter för tredjelandsstudenter och färska siffror visar att mer än nio av tio av dem har försvunnit från svenska lärosäten. Förr var de 16 600 och nu är de bara 1 200 stycken. Några som skrivit klokt om detta är Börje Ekholm och Carl Bennet på DN Debatt 1 november 2011 samt tidigare Jan Eliasson, på samma ställe 2 januari 2011. Konsekvenserna är dramatiska.

I propositionen (2009/10:65) som föregick beslutet säger regeringen att den gör det för att: ”Regeringen anser att det är viktigt att värna om den avgiftsfrihet som av tradition gäller i den svenska högskolan.” På vilket sätt värnas avgiftsfriheten för svenskar och EU-medborgare mer av att vi stänger dörren för tredjelandsstudenter? Det argumentet borde regeringen skämmas över.

Så här skriver man också: ”En fördjupad internationalisering av den högre utbildningen är viktig för att utveckla kvaliteten i högskolan.” På vilket sätt anser regeringen att 93 procent färre utomeuropeiska studenter skulle ”fördjupa internationaliseringen”?

Så här fortsätter man: ”Regeringen anser dock inte att det finns tillräckliga skäl för att fortsatt låta skattefinansierad avgiftsfrihet omfatta samtliga utländska studenter”. Tillräckliga skäl? Vilka skäl var giltiga förut som nu har fallit? Inga som man vågar presentera i alla fall.

Skälet är enkelt. Regeringen struntar högaktningsfullt i internationaliseringen, men inte i snålheten. För snåla vill vi gärna tydligen vara, framförallt när det gäller länder som är fattigare än vårt. Men det är ingen slump att regeringen föreslår detta just nu. För så här ser kurvan ut om man får tro Högskolverket (Årsrapport 2011: s 44).

Fram till 2005 har kort och gott superrika svenska studenter (jämförelsevis) profiterat på omvärlden. Då har vi i Sverige inte tyckt att de mellan 10 000 och 20 000 utländska studenterna har varit något större problem. För de har ju ändå varit mycket färre än svenskarna som åker utomlands. Men i och med globaliseringen får regeringen kalla fötter för då börjar ju fler - hör och häpna - att röra sig över ländergränser. Plötsligt handlar det ju inte om att svenskar ska ”profitera” på andras utbildningssystem, utan nu kommer plötsligt fler hit än vad vi skickar ut. Och då har vi ju inte ”råd” längre. Detta är ren snålhet.

Själv anger regeringen kvalitet för varför man vill stoppa mer än 15 000 tredjelandsstudenter tillträde till svenska lärosäten. Det gör man med den, i backspegeln, snudd på patetiska formuleringen: ”Regeringen bedömer därför att införande av studieavgifter för utländska studenter skulle vara kvalitetsdrivande och skulle ge möjlighet att långsiktigt öka antalet utländska studenter i svensk högre utbildning utan kostnader för skattebetalarna.”

På vilket sätt är det kvalitetsdrivande att flera tekniska och naturvetenskapliga utbildningar nu tvingas lägga ner? Och varför tror man att mer än 15 000 färre utomeuropeiska studenter ska leda till att ”långsiktigt öka antalet utländska studenter”?

Nej, istället är det någon form av förvrängd rättviseidé man drivs av. Innan den här avgiften infördes hade vi ungefär 40 000 utländska studenter här och 25 000 svenskar åkte utomlands. Drar vi nu bort drygt 15 000 tredjelandsstudenter, som i ett nafs försvann denna höst, har vi ungefär lika stort antal inresande som utresande. Det är den borgerliga regeringens föreställning om rättvisa. Och ännu mer rättvisa blir det, tycker den, när vi bara låter studenter från relativt rika länder (EU-länder, Norge och Schweiz) studera gratis här, förutom de svenska studenterna, samtidigt som vi gladeligen vill försöka ta mellan 100 000 och 200 000 kronor i avgift per läsår för studenter från till exempel Asien och Afrika. Verkligen ett tjusigt sätt att främja internationalisering och minska social snedrekrytering!

Så här i backspegeln blir regeringens reform om avgiftsbeläggning för tredjelandsstudenter faktiskt bara dumhet. Inga av de argument man anförde i propositionen är giltiga. Reformen gynnar varken internationalisering eller kvalitet, och de kompensatoriska idéer man har med till exempel stipendiesystem är både gravt otillräckliga och strikt paternalistiska.

Kvar blir bara ett ord - dumhet! Men den här regeringen har gjort sig känd som super-pragmatisk. ”Blir något fel gör vi bara om det”, säger ständigt olika företrädare för regeringen. Något blev fel! Väldigt fel! Så gör om. Snarast! För kvalitetens, rättvisans, solidaritetens och internationaliseringens skull!

Ingen läser det finstilta

2011-11-02T13:51:00.000+01:00

SVT-programmet Kobra lyfte igår förtjänstfullt den retoriska frågan om vi lever i ett ”I accept-samhälle”. Svaret är inte bara tveklöst ja, det sprider sig också som en löpeld. Men är det någon nyhet egentligen?

Och handen på hjärtat - hur många gånger om dagen klickar du inte själv i ett OK eller ACCEPT för att ladda ner eller uppdatera ett program i datorn eller mobilen. Själv måste jag erkänna att jag inte läst något av alla de ingångna avtalen för att skaffa mig ett iTunes-konto och appar till min mobil. Och jag har nog inte sträckläst avtalet till själva mobilköpet heller - inte utöver pris, minutpris och bindningstid i alla fall. Jag är knappast ensam i det.

Vad som egentligen kom långt innan Kobra och andra med dem var I accept-modellen på arbetsmarknaden. Mobilköpet med priser och bindningstid är kanske inte likvärdigt med att skriva på ett anställningsavtal - men många gånger binder ett vikariat (kanske 6-12 mån) dig för kortare tid än för ett mobilabonnemang (kanske 24-36 mån). Ändå är det vikariatet som spökar oftast vågar jag påstå. Min erfarenhet är att många inte läst, inte förstått innehållet eller ibland inte ens efterfrågat ett anställningsavtal.

Är vikariatet uppsägningsbart? Är mobilabonnemanget uppsägningsbart? Uppstår kostnader för arbetstagaren/kunden vid en eventuell egen uppsägning?

Ett anställningsavtal ska reglera inte bara anställningstiden (bindningstiden) och lönen (minutpriset). Ditt anställningsavtal ska även reglera antalet semesterdagar, pensionsavsättningen, eventuella försäkringar, färdtidsersättning, övertid, ob, arbetstid och mycket mycket mer. Orkar du läsa hela avtalet? Förstår du hela dess innehåll?

I många fall kan man göra det enkelt för sig som arbetsgivare och skaffa ett kollektivavtal som reglerar det mesta av det som nämnts ovan, utom anställningstiden och lönen som självklart ska framgå av det individuella anställningsavtalet. Det bör du åtminstone läsa igenom noggrant. Hänvisar en skrivning i ditt anställningsavtal till ett kollektivavtal bör det sistnämnda också följa med som en bilaga. Nytt jobb - det finns mycket att ta tag i. Men innan du gör det, be åtminstone om att få en kopia på kollektivavtalet, då vet du ju också att det finns på riktigt...

Dessvärre så är det många som bara sätter sin namnteckning på avtalet, så att säga trycker förbehållslöst på ACCEPT, för villkor som inte är ok. Ditt vikariat på 12 månader är inte uppsägningsbart visar det sig - vad kan du riskera genom att skita i att gå till det gamla jobbet, och istället gå till det nya jobbet med en tillsvidareanställning? Ingen enkel fråga, men då finns tex Akademikerförbundet SSR och den mycket uppskattade medlemsservicen SSR-direkt. Där är frågor om uppsägningstider långtifrån ovanliga. Men var vänder du dig med frågor om villkoren i mobilabonnemanget och iTunes?

Köp inte vad som helst! Själv funderar jag på hur länge vi ska ha skrivningar i kollektivavtalen som inte ens juristerna/ombudsmännen själva förstår. Hur ska då medlemmarna i förlängningen förstå vad de skriver under? Kanske blir det bättring på den fronten under 2012 med alla nya kollektivavtal som ska slutas...?

Sydafrika inför svåra utmaningar

2011-11-01T11:20:00.000+01:00

I Sydafrika är var sjätte invånare smittad av HIV/Aids, alltfler smittas med Tuberkulos. Arbetslösheten ligger på strax under 40 procent. Att säga att den nya demokratin står inför stora och svåra utmaningar är ingen överdrift. Apartheid, ett fruktansvärt och raffinerat system att sortera och förtrycka människor efter hudfärg som enda kriterium, är avskaffat och bland dem som upplevt det fruktansvärda systemet är friheten avgörande. Att få vistas och bo där man själv vill, att få uttrycka sin åsikt och att delta i fria val är mycket stort. För dem som idag föds fria och jämlika kommer sannolikt kraven att se annorlunda ut. Rätten till hälsa, bra skolor och jobb är fundamentalt. ANC står inför stora och svåra utmaningar.

I höst har förbundet besökt två av de biståndsprojekt som vi driver tillsammans med Palmecentret i Sydafrika. Två projekt med facklig grund som syftar till att stärka människor på arbetsmarknaden. Båda projekten har sin bas i Kapstaden där vi också träffade företrädare för de organisationer vi samarbetar med. Vi träffades i det fackföreningshus som under kampen mot Apartheid skänktes av Norge till ANC, och som nu renoveras och kompletteras med konstverk för att hedra några av dem vars liv offrades i kampen för demokrati. COSATU, (The Congress of South African Trade Unions) har flyttat tillbaka och i huset finns också den fackföreningsägda tankesmedjan LRS (Labour Research Service ) och WRF (Workers World media Productions).

Det står helt klart att frågan om HIV/Aids står mycket högt på dagordningen. Arbetet med att implementera den nationella strategin pågår. Vid en workshop om arbetet med HIV/Aids och tuberkulos fick fackliga företrädare från olika delar av Sydafrika möjlighet att träffas för att ge varandra inspiration och goda idéer om hur man kan arbeta tillsammans med arbetsgivaren. Det gemensamma arbetet som man vill ha reglerat i kollektivavtal handlar om att både arbeta med att förebygga och hindra spridning och med att stödja den som är smittad. Ett exempel är överenskommelsen om Code of good practice on key aspects of HIV/AIDS and the employment within the clothing manufacturing industry of South Africa. Texten finns länkad på NBCs hemsida här. En annan facklig organisation som arbetar mycket med frågan är HOSPERSA, som liksom vi är medlemmar i PSI, och organiserar bl a socialarbetare. När vi träffade deras vice ordförande Winston Andrews så berättade han om hur utbredd smittan är och hur viktigt deras arbete är. Skrämmande är att smittan ökar bland flickor mellan 12-16 år. Behovet att information och utbildning är stort. Fördomar och vanföreställningar om hur HIV smittar, och framförallt botas är fortfarande vitt spridda. Deras policydokument kan du läsa här.

Förbundets andra projekt leds av Workers World media Productions, som sedan 1999 producerat radioprogram. Radio är en kommunikationskanal som är tillgänglig för de flesta människor i Sydafrika och målgruppen, arbetstagare finns spridd över hela landet om aktuella fackliga frågor. Vi hade möjlighet att besöka den lokala radiostationen som sänder live från kåkstaden Kaylicha. En studio full av energi där engagerade ungdomar vill lära andra om vikten av att engagera sig, vara med i facket och kräva sina rättigheter. Radioprogrammen fylelr en viktig funktion. Exploateringen av arbetskraft genom låga löner, orimliga arbetstider och usel arbetsmiljö sker också i Sydafrika. Förbundets bidrar genom Solidaritetsfonden till att göra skillnad.

En ny borg-fred sökes

2011-10-23T09:44:00.000+01:00

”Om jag bara skulle nämna pusselbitar som arbetsgivarna gillar så skulle det inte fungera.” Det är inte utan att respekten inom fackföreningsrörelsen för regeringen steg med ett sådant uttalande från finansminister Anders Borg på partiets stämma i Örebro i helgen.

Mycket kan man säga om den moderata partiledningen - men viss fingertoppskänsla har den allt. Nu bjuder finansministern (nota bene - inte arbetsmarknadsministern) in till trepartsöverenskommelser om att skapa en modell för hur arbetsmarknaden kan fungera bättre i lågkonjunkturer. Till det kommer bättre vägar in på arbetsmarknaden för invandrare och ungdomar. Exemplet som lyfts fram som gott exempel är krisavtalet i industrin 2008.

Huvudregeln ska ju så klart vara att parterna tar ansvar själva, men i vissa frågor kan det behövas en statlig katalysator. Inte minst är det uppenbart vad det gäller kompetensutveckling i arbetslivet. Hur länge har vi väntat på någon lösning för hur medel ska kunna avsättas i individuella eller kollektiva kompetenskonton? Har arbetsgivaren inga drivkrafter att främja en kontinuerlig kompetensutveckling i hela arbetslivet, så måste staten skapa förutsättningar för det i alla fall. Det är avgörande för en dynamisk arbetsmarknad.

Två saker är välkomna i regeringens senaste utspel. Den första är så klart insikten att inga överenskommelser gör med bara den ena partens problemformulering. Las paragraf 22 (de så kallade turordningsreglerna) är inte svensk arbetsmarknads stora problem. Enligt få fackförbund är det ju ens ett problem och får man tro Svenskt Näringslivs medlemsföretag i både den rapport som gjordes med LO och den som gjordes med PTK så tycker inte de lokala arbetsgivarna det heller. Det är mest en åsikt som framförs från Storgatan i Stockholm där Svenskt Näringslivs centrala kansli håller till samt ett gäng borgerliga politiker rätt långt från arbetsmarknadens realiteter. Det är bara att bläddra i rapporterna för att få bilden att det lokalt görs upp i rätt stort samförstånd. Och det är inte så att det är på fackens villkor. De är ungefär lika nöjda som arbetsgivarna när ett avtal har gjorts.

Det andra utspelet som är välkommet är lockbetet - högre a-kassa och lägre avgifter. I alla fall högre tak de första 100 dagarna. Något även folkpartiets landsmöte här om veckan var för. Inte illa som lockbete för en a-kassa som nu är en av västvärldens svagaste.

Så ett trepartssamtal som tar sin utgångspunkt i verkliga problem måste ju ses som en framgång i ett läge där det har varit lite för mycket ignorans runt verkliga problem och patetiskt och icke-konstruktivt stirrande på en enskild lagparagraf.

Om trepartssamtalet istället tar fokus på verkliga problem och dess lösningar - som en politik eller överenskommelse som gör det lättare för unga, invandrare och äldre på arbetsmarknaden så är det välkommet. Frågan är bara hur man kommer dit.

Men en sak ska vi vara klara över. De positiva exempel från 2008 då krisavtalen gjordes upp visade på två parter som båda var konstruktiva och ville lösa problem. Och där var tveklöst den fackliga sidan minst lika konstruktiv och vågade bryta invanda beteenden även när det kom intern kritik. Så när de nu, i bästa fall, sätter sig med kaffetermosarna på Haga slott (eller var det nu blir, för det lär ju inte bli där i dessa baby-tider) så är det välkommet att man vill spegla båda sidor och göra den lika viktiga i en lösning. Då kan vi få en ny borg-fred.

Den ekonomiska krisen håller på att förändra Europa till ett slagfält

2011-10-17T08:53:00.000+01:00

Krisen i EU:s Europa kommer allt närmare. Det kunde jag på riktigt känna när jag var nere i Bryssel förra veckan på ett europafackligt möte. Det jag framförallt slogs av var hur påtaglig den ekonomiska krisen är i flera av EU:s medlemsländer och att krisen verkar sprida sig som en farsot. Hemma i TV soffan har man på avstånd kunnat se att stora nerdragningar och kraftfulla åtstramningar har orsakat kravaller på gator och torg i sydliga Europa. När jag hörde berättelser från andra länders delegationer så kan jag verkligen känna den frustration och förtvivlan som råder, det här är på riktigt och det känns så nära.

Från Grekland berättades att 100 000 tals arbetstagare avskedats från sina anställningar och det är bara början. Det är en fattigdoms våg som är på ingående. Människor är rädda och börjar bli apatiska. Det är ett krig som utkämpas på gatorna. I Portugal har lönerna varit frysta några år, inom offentliga sektorn har det skett lönesänkningar med 5 - 10 procent och man ser ingen ljusning inför de kommande åren. Liknande berättelser hör man från Italien och Spanien, stora besparingar, arbetstagare som blir friställda och en offentlig sektor som håller på att rasa samman.

Utvecklingen i Europa ger intryck att gå mot en ekonomisk kollaps som sprider sig från land till land, folket gör uppror och protesterar på ett sätt som gör att gator och torg liknar mer ett slagfält än en välmående europeisk union. Krisen håller på att förändra Europa, det är uppenbart.

Vad som har framkallat den ekonomiska krisen kan säkert förklaras på flera sätt men finansieringen av välfärden och av offentlig sektor i flera länder torde vara en springande punkt. Att låna pengar till en hög ränta för att finansiera och upprätthålla en välfärd som det egentligen inte finns resurser till kan möjligen ge kortsiktigt akut andningshjälp men det håller inte i längden. Det måste till ett långsiktigt synsätt som integreras över gränserna. Länderna sinsemellan tror jag måste diskutera bra skattesystem, länderna måste diskutera hur en hållbar finansiering av välfärden och offentlig sektor ska se ut. EU och dess medlemsländer måste samarbete och hjälpa varandra för att ta sig ur krisen. En komponent är lära och lära av varandra med goda exempel. Det är bra att folket på gator och torg gör politiker och andra uppmärksamma på att saker inte står rätt till men det är inte lösningen på problemet, det är inte där slagen ska utkämpas. Vi måste hjälpa och lära varandra och leva som vi lär.

De 32 miljarderna - vart tog de vägen?

2011-10-12T10:51:00.000+01:00

Det vanligaste hindret för egen försörjning är arbetslöshet. Det visar en utredning som socialstyrelsen presenterat. 6 av 10 arbetslösa kvalificerar sig inte till att få arbetslöshetsersättning och de ansöker då om ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten. Försörjningsstödet har ökat med 33 procent sedan 2008 och ökningen fortsätter. 9,5 miljarder betalades ut i ekonomiskt bistånd 2010 och siffran för första halvåret 2011 var 5 miljarder.

De senaste åren har kraven på ersättning från arbetslöshetsförsäkringen skärpts vilket gör att många står utan a-kassersättning. Det är en galen situation på många sätt. Samtidigt visar det sig att a-kassorna går med 32 miljarder i överskott. Pengar som idag går in i statskassan utan att lämnats tillbaka till försäkringen.

Det ett systemfel när arbetslösa och sjuka hänvisas till att söka ekonomiskt bistånd. Meningen med socialtjänsten försörjningsstöd är att det ska var ett ekonomiskt stöd när inget annat fungerar. Att få ekonomiskt bistånd från socialtjänsten innebär att alla andra vägar har prövats först för att få pengar. Arbetslösa bör få ersättning från a-kassan och försäkringskassan. Socialtjänstens resurser ska gå till klienter som har behov av socialtjänstens kompetens, kunnande, behandlingsinsatser, tid och pengar.

Det är dessutom mycket oroande att utanförskapet fortsätter öka. Långtidsarbetslösheten har ökat sedan 2008. Det gäller långtidsarbetslöshet bland grupper som utlandsfödda, lågutbildade utan avklarat gymnasium och äldre över 55 år. Regeringen redovisar i brudgeten att dessa personers situation markant har försämrats utan att de ser någon förbättring. Vi vet alla att när som helst kan se en ny allvarlig lågkonjunktur. Vad händer då? Vi skulle önska ett snabbat agerande från politikerna. De som är arbetslösa borde omfattas av ett generellt trygghetssystem där de inte hänvisas till ett individuellt och behovsprövat bistånd i kommunerna.

Och de 32 miljarderna - vart tog de vägen?

Svenska modellen nära Tipping Point

2011-09-30T10:18:00.000+01:00

Den svenska modellen - såväl med avseende på parterna på arbetsmarknaden som idén om den generella välfärden har byggt på grundtanken att alla, eller i alla fall så många som möjligt, ska ingå i de stora gemensamma välfärdssystemen.

Det är en svulstig beskrivning för att säga att vi måste få med oss medelklassen i välfärdsbygget. Och historiskt har vi klarat det fint. Det har funnits en bred uppslutning runt idén om den generella välfärden och att det är värt pengarna att ha höga skatter för att betala den. Folk har också, i allmänhet, betalt de skatterna.

Orsakerna är flera, men den viktigaste står att finna i att medelklassen har tyckt sig få ut mycket ur den generella välfärden, även om den omfördelat också bort från den. Medelklassen har sett att den har fått en bra skola till sina barn, bra barnomsorg, en hälso- och sjukvård när de har behövt den och mycket annat. Det har skapat en i globalt avseende avundsvärd skattemoral. Att Skatteverket till på köpet är en av Sveriges mest populära myndigheter säger en hel del.

Men vad medelklassen nu börjar se är en barnomsorg med för stora grupper och en skola där det inte finns pengar ens till basbehoven, än mindre till lite mer. De ser också sociala trygghetssystem som inte är så trygga när det väl blir svårt - en sjukförsäkring som inte försäkrar vid sjukdom och en a-kassa som nästan ingen får ut en inkomsttrygghet av.

Slutsatsen för medelklassen blir enkel. De flyttar! Antingen flyttar de sitt boende till områden där det fungerar bättre, eller också flyttar de i alla fall sina barn till skolor med mer resurser. Och till det flyttar den ur kollektiva lösningar in i privata. Den skaffar sig privata försäkringar för att vara trygga vid sjukdom och arbetslöshet. De som kan röstar med fötterna, och många andra blir kvar.

Slutsatsen blir att vi får ett segregerat boende, en segregerad skola och än mer - vi slutar dela på risker i trygghetssystemen. Plötsligt slås hela grunden för den generella välfärden undan. Vi ser inte oss själva i andra längre och fundamentet för det solidariska samhället rämnar. Och då har vi inte ens nämnt de ökande sociala och inkomstmässiga skillnaderna och den permanenta utstötning av de mest marginaliserade som nu blir allt mer systematisk.

Men det finns många fler tecken på rämnandet. Den andra delen av den svenska modellen - partlösningen på arbetsmarknaden är också hotad. Grundtanken med svensk arbetsmarknad har varit stora och starka arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som gemensamt kommer överens om hur arbetsmarknaden ska fungera. Genom heltäckande kollektivavtal skapas rimlig löneutveckling, bra arbetsmiljö, bra omställning vid arbetslöshet och många andra trygghetslösningar. Och som bottenplatta finns lagstiftning i form av MBL, arbetsmiljölagen, Las mm för att skapa förutsägbarhet, maktbalans och trygga villkor på arbetsmarknaden. I internationellt och historiskt perspektiv har denna ordning varit väldigt framgångsrik. Vi har en ansvarsfull reallöneutveckling, låg konfliktnivå, vettig strukturomvandling och god arbetsmiljö både om vi tittar bakåt och utåt.

Organisationsgraden

Men denna modell bygger på att många är med i facket, många arbetsgivare med i deras organisationer och att vi har kollektivavtal som täcker hela arbetsmarknaden. Och det är här vi börjar se rejäla problem. Under 90- och 00-talet har andelen som är medlemmar i facket på privat sida sjunkit från 78 till 65 procent. (Källa: Kollektivavtalens täckningsgrad ... s 9)

Bland de under 29 år är idag mindre än hälften med i facket och av de under 25 år är det bara en tredjedel (Källa: Kollektivavtalens täckningsgrad ... s 10)

Andelen fackligt anslutna är också lägre i den växande gruppen visstidsanställda. I vissa privata sektorer som till exempel privat service är bara drygt hälften av alla anställda medlemmar i facket och i till exempel hotell- och restaurangbranschen är det bara 36 procent. Detta är faror även om det är drygt 70 procent av alla arbetstagare som är medlemmar i facket. Skälet är att facken skriver kollektivavtal för alla på en arbetsplats, men om allt färre är med i facket blir det efter hand svårt att försvara kollektivavtalens ställning.

Kollektivavtalen

Idag täcker kollektivavtalen visserligen 90 procent av alla löntagare, men i privat sektor har det på relativt kort tid fallit till 85 procent. (Källa: Kollektivavtalens täckningsgrad ... s 8)

I vissa viktiga och växande privata branscher som IT- och konsultvärlden är täckningsgraden mycket lägre.

Det blir allt svårare att försvara tanken på att skriva kollektivavtal för alla i en bransch när för få är medlemmar i facket. Och om allt färre kollektivavtal skrivs med stöd från en allt mindre andel av löntagarna som är fackmedlemmar blir det efterhand svårt att försvara den svenska modellen och idén att det är parterna själva som sköter merparten av det som händer på arbetsmarknaden. I det ligger då ett ifrågasättande också av semidispositiviteten i lagstiftningen och med det idén om att lagen är golvet, men att andra avtal kan göras.

Vad vi då får är en mindre flexibel arbetsmarknad och långsiktigt krav på mer av lagstiftning och mindre av överenskommelser. Plötsligt har vi då lämnat idén om partslösningar på arbetsmarknaden och därmed den svenska modellen.

Värst med A-kassan

Men just nu är nog det värsta rämnandet av den svenska modellen ändå raserandet av a-kassan som en idé om en inkomstbaserad trygghet för alla för omställning i samband med arbetslöshet. Om detta skrev jag en blogg för en tid sedan (A-kassan blöder, Hillevi). För den som händelsevis tror att den svenska a-kassan står sig väl i jämförelse med den höga välfärdsnivån i Sverige kan sägas att när bara fyra procent av dem som har förlorat ett heltidsarbete har 80 procent av lönen i a-kassa, är den inte längre inkomstbaserad. Jämför man Sveriges nivå på ersättningar med andra länders visar det sig att vi faktiskt ligger lägst: (Källa: Svensk a-kassa kvar i strykklass s 11):

Inkomststaket i a-kassan i Sverige är idag 64 procent av medelinkomsten. Andra länder, som Danmark, ligger strax över oss, men länder som Frankrike, Tyskland och Nederländerna ligger mångdubbelt över oss. Och ingen i jämförelsen har lägre ersättning.

Taket i a-kassan på 680 kr per dag är till exempel bara 70 procent av taket i sjukförsäkringen. A-kassetaket har inte höjts på snart tio år. I en internationell jämförelse visar det sig att vår nettoersättningsnivå har fallit från att ligga på sjätte plats internationellt med 65 procent i nettoersättningsnivå till att 2008 ligga på 21a plats med 50 procent. Då är vi idag ungefär där Korea, Polen och Turkiet befinner sig från att 2001 har varit i närheten av Luxemburg, Schweiz och Nederländerna. (Källa: Svensk a-kassa kvar i strykklass s 13).

De sociala trygghetssystemen är en viktig del av den generella välfärden och av den svenska modellen. Har vi inte trygghet vid arbetslöshet har vi inte den trygghet som krävs för att människor ska våga flytta på sig i arbetslivet och skapa den dynamik som är så avgörande för individen och arbetet.

Jämlikhet i möjligheter

Grundtanken i den svenska generella välfärden är idén om jämlikhet i möjligheter. Det har gett konsekvensen att vi har fått, och sett som en fördel, relativt små inkomstskillnader historiskt och internationellt. Men detta håller också på att rämna. Vi ser galopperande ökningar i inkomstskillnader mellan människor och även om de är värre i andra länder är trenden djupt oroande. Vilken familj eller klass du kommer ifrån spelar allt större roll för hur du själv kommer att få det. Sverige har historiskt sett varit ett land där familjebakgrunden spelat mindre roll än i andra länder. Kort sagt har ”The American Dream” varit lättare att genomföra här i Sverige än någon annanstans och absolut mycket enklare än i USA där ”The American Dream” är nästan omöjlig. Vad vi nu ser är att vissa grupper permanent befinner sig i ett socialt och ekonomiskt utanförskap. Ensamstående kvinnor med barn är den tydligast marginaliserade gruppen, men till det kommer flerbarnsfamiljer, äldre kvinnor och allt fler också andra.

Vi närmar oss Tipping point i många avseenden vad det gäller den svenska modellen. Det räcker inte att säga att Las faktiskt fungerar ganska väl och att man i allmänna ordalag gillar den svenska modellen. Nu handlar det om att man faktiskt måste stå upp för den i alla dess delar och ge verkliga förutsättningar för att den ska kunna fungera. Om regeringen menar allvar med att man faktiskt tror på den svenska modellen och vill försvara den måste man börja kratta manegen för den. Omedelbart måste vissa regler göras om i a-kassan och taket höjas, i alla fall till nivån för sjukförsäkringens tak på 7,5 prisbasbelopp. Det måste bli lättare att gå med i a-kassan och avgifterna måste bli mer solidariska. Det går inte att ha avgifter som är fyra gånger högre för den som jobbar på restaurang i jämförelse med den som akademiker betalar. Svenska folket vill ha mer solidaritet i systemet än så. Vi vill att fler än de 70 procent som är med i a-kassorna kan gå med igen. (En andel som bara för sex år sedan var närmare 85 procent) och vi vill att fler än 1 av 25 ska få ut 80 procent av lönen.

För oss som försvarar den svenska modellen blir det som med ordspråket: ”Den som inte är med oss är emot oss”. Nu vill vi se fler som tar ställning - också i handling och det snabbt. För närmar man sig en Tipping point närmar man sig också farligt snabbt den tidpunkt då det kan vara för sent. Då legitimiteten för gott är förlorad. Dit vill vi inte!

Avtalsrörelsen börjar ta fart och det kan blåsa till riktigt ordentligt under hösten

2011-09-13T08:35:00.000+01:00

September månad är här, lätta höstvindar har börjat blåsa men vindarna har fortfarande med sig lite av sommarens så behagliga värme. Avtalsrörelsen har så smått börjat ta fart. Industrifacken och LO har presenterat sina yrkanden inför avtalsrörelsen. Industrifacken har fastställt sina lönekrav till 3,7 procent under ett år medan LO har lönekrav på 3,5 procent med ytterligare ett tilläggsyrkande om en jämställdhetspott på 100 kr/månad och anställd. Jämställdhetsperspektivet kompletteras med ett ungdomsperspektiv med fokus på att minska andelen visstidsanställningar och höja ingångslönerna för denna grupp. Det man kan ana är att LO - samordningen har börjat knaka i fogarna då Industrifacken inte stödjer den jämställdhetspott som övriga LO - förbund förespråkar.

Arbetsgivarens reaktioner har inte låtit vänta på sig, Svenskt Näringsliv och Almega menar att kraven är alldeles för höga, Anders Weihe (AW) från Teknikföretagarna tycker att fackens krav är orealistiska och beskyller facken för att de alltid räknar fel, AW menar att de fackliga kraven närmar sig 7 procent. AW anser dessutom att det inte finns några behov att begränsa visstidsanställningar, ”skälet för att visstidsanställningar finns är inte för att den ska leda till fast anställning”. Arbetsgivarföreträdare är heller inte långsamma med att påtala konjunkturläget och pekar på en fallande börs. Håkan Eriksson från Almegas skriver på deras blogg att lönemodellen är inaktuell och har åsikter om att man sitter på Norra Bantorget och bestämmer löner för enskilda medarbetare. Jag tänker att någonstans måste man ju sitta, jag förmodar att de centrala avtalen senare ska brytas ner och anpassas ute i vårt avlånga land. Jag vet inte om Anders Eriksson förespråkar att varje arbetsgivare tecknar lokala kollektivavtal utan någon inblandning alls från de centrala parterna.

Det verkar bli en intressant avtalsrörelse som kan blåsa till riktigt ordentligt under hösten. Interna stridigheter inom LO - samordningen kan inte vara bra om man ska kunna visa upp en stark och enad lönefront. Jag förmodar att det skulle vara en nagel i ögat på industrifacken om de inte får vara drivande och sätta det s.k. ”märket” i årets avtalsrörelse då de under förra avtalsrörelsen mitt i finanskrisen stod tillbaka med låga löneavtal, sen visade det sig att industrin återhämtade sig snabbt och senare gick som tåget.

Medlingsinstitutet har ganska nyligen presenterat lönestatistik från 2010 som visar att det fortfarande finns mycket att göra för att komma till rätta med osakliga löneskillnader män och kvinnor emellan. Störst löneskillnader är det bland privattjänstemännen. Det är bara att konstatera att arbetsgivarna måste ta krafttag för att komma till rätta med detta ”gissel”. Egentligen ska facken inte behöva komma med yrkanden om jämställdhetspotter för att rätta till dessa felaktigheter, det är väl ändå arbetsgivarens ansvar att följa diskrimineringslagens intentioner. Det ska inte behöva användas löneutrymme för att rätta till det som arbetsgivaren har huvudansvar för. Lönestatistiken från 2010 visar dock att osakliga löneskillnaderna för arbetare inom privat sektor har minskat vilket torde innebära att tidigare yrkanden om jämställdhetspotter har haft effekt.

När det gäller nivån på siffrorna så är det väl som vanligt under inledningen av en avtalsrörelse, arbetsgivarna är inte sena att damma av sin konjunkturkurva som alltid pekar neråt. De senaste åren har ju börsen åkt bergochdalbana mer än någonsin tidigare, trots att svensk export står sig mycket bra. Jag tror det är en farlig väg att gå om vi låter den s.k. marknaden och de kortsiktiga svängningarna styra lönebildningen. En nervös spekulativ marknad som flyttar pengar snabbare än en blinkning känns inte sunt och kan bli förödande vår svenska modell. Nu står vi inför avtalsperioder som ser ut att bli kortare och kortare. Det är viktigt att arbetsmarknadens parter skapar stabila förutsättningar för en bra lönebildning.

Angående visstidsanställningar så är det bara konstatera att Sverige har fått på ”pälsen” av EU, vi har för mycket visstidsanställningar i Sverige. Det är ofta ungdomar som får hanka sig fram genom visstidsanställningar. Jag är övertygad om att visstidsanställningar många gånger används på fel sätt i Sverige. Varför ska Sverige mer än andra länder i Europa behöva visstidsanställa när vår ekonomiska tillväxt är bland de bästa i Europa. Anders Wiehe verkar skjuta från höften när han uttalar sig om visstidsanställningar, jag kan se alltför ofta att visstidsanställningar kan leda till inlåsningseffekter för både arbetstagare och arbetsgivare då huvudregeln är att en visstidsanställning inte är uppsägningsbar. Strävan för den enskilde individen är självklart en trygg anställning. Arbetsgivare som inte erbjuder bra anställningsvillkor riskerar på sikt att tappa sina guldkorn, de letar efter något bättre. För en arbetsgivare om konjunkturen viker så går det inte att säga upp en visstidsanställning. En tillsvidareanställning som inte har kommit upp i 1 år har oftast bara en månads uppsägningstid. Att det är svårt att säga upp tillsvidareanställningar i Sverige är en myt, det är snarare tvärt om.

Ungdomar och främlingsfientlighet

2011-09-09T17:16:00.000+01:00

När jag först hörde om terrorattentaten i Norge trodde jag att det var ett islamistiskt dåd. När den norska polisen några timmar senare grep attentatsmannen och han visade sig vara en norsk högerextremist blev jag på något sätt lättad. Jag hoppades att massakern på Utöya kanske skulle föra det goda med sig att människor som tidigare tilltalats av främlingsfientlighet nu skulle ta avstånd.

Lyckligtvis visar olika opinionsmätningar i Norden att partier med främlingsfientliga åsikter faktiskt tappar i väljarstöd för tillfället. I Danmark går de röda partierna fram och Dansk Folkeparti ser ut att förlora i inflytande, Sverigedemokraterna har tappat i väljarstöd enligt en mätning som Synovate gjorde i september och 26 procent av norrmännen är mer positiva till ett mångkulturellt samhälle än tidigare. Frågan är hur denna utveckling ska bibehållas.

Forum för levande historia gav i en rapport i somras ”Den mångtydiga intoleransen” oroande signaler för framtiden. Den visar nämligen att så många som hälften av samtliga elever har en ambivalent inställning till muslimer, judar och romer och att nästan en femtedel av samtliga elever uttryckte en negativ inställning till ovanstående grupper. Den visar också att det finns ett tydligt samband mellan kön, negativ inställning och föräldrars utbildningsbakgrund.

Det är allvarliga signaler som måste mötas med kunskap och medvetenhet från skola, politiker och alla andra i samhället om vi ska kunna bibehålla ett öppet och solidariskt samhälle. Hat mot muslimer och andra minoritetsgrupper har under lång tid spridits via internet och via sociala medier. Vi vet nu via Forum för levande historia, att det finns en stor andel ungdomar som är ambivalent i sin inställning och därför är lättköpt byte för organisationer och personer med tvivelaktiga syften. Ett antal tidningar har ocksa bland annat därför fattat beslut att stänga sina nätsajter. Begynnande främlingsfientlighet hos unga måste kvävas i sin linda.

Regeringen måste satsa på uppsökande och förebyggande verksamheter i skola och socialtjänst. Investera i fler kuratorer, öppen föräldrarådgivning och uppsökande verksamheter!

Klara Kulör och Gubben Alrik på Uppdrag Välfärd i Östergötland

2011-08-26T10:35:00.000+01:00

Vilken kväll vi hade i Linköping. En energisk och kreativ styrelse för regionföreningen möttes för att planera Uppdrag Välfärd aktivitet den 12 oktober. De fortsätter arbetet med det framgångsrika projektet genom att skapa debatt om hur vårt gemensamma samhällsansvar har förändrats och därmed också yrkesrollerna.

Planerna för Uppdrag Välfärd den 12 oktober är att kvällen börjar med en guidad rundvandring till historiska platser i Lindköping. Vi blir guidade långt tillbaka i tiden när det fanns fattighus i staden och till andra platser där människor levde sina enkla och besvärliga liv, som gubben Alrik och Klara Kulör. Hur fungerade fattigvården? Hur såg man på kvinnorna och barnen som av olika orsaker hamnat på samhällets baksida?

Kvällen fortsätter på Forum teatern med debatt som inleds med korta teaterscener. Där skådespelarna sätter välfärden på sin spets och frågar

- Har du skälig levnadsnivå? Har du tillräcklig medicinskt underlag? - Står du till arbetsmarknadens förfogande?

Sen fortsätter samtalen med panelen och deltagarna,där dikussionen ska handla om värderingar. Hur bemöter vi människorna i dag som har behov av samhällets stöd? Gör vi rätt saker och samarbetar vi på ett bra sätt mellan de olika myndigheterna? Svar kanske fås av ansvariga politiker från olika partier och av representanter från socialtjänsten, arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Det ska bli spännande och roligt att följa debatten om våra värderingar, vårt engagemang och hur yrkesrollen förändras genom olika politiska beslut. Nu välkomnar styrelsen för regionförening i Östergötland alla medlemmar till arrangemanget den 12 oktober i Linköping.

Och en sak vet jag, att till Linköping ska jag åka den 12 oktober.

Tepartyt i vrångstrupen

2011-08-16T14:07:00.000+01:00

I den allmänna debatten har argumentet att höga skatter skadar samhället ofta fått starkt genomslag. Här om året gjorde till exempel Svenskt näringsliv en rapport ”Ägarskatter i 34 länder - en detaljerad kartläggning” där de förfasas över de höga kapitalskatterna. En bild illustrerar att den genomsnittliga kapitalskattesatsen i omvärlden är 17 procent när Sveriges normalskattesats för kapitalinkomster är på 30 procent. Självklart förordar Svenskt näringsliv en svensk anpassning nedåt till omvärldens nivå.

Åsikten känns väl igen. Men sedan den rapporten skrevs för två år sedan har mycket hänt. Vi har global finansiell kris och just nu håller USA på att gå i statsfinansiell konkurs. Samtidigt börjar det bli tydligt vilka länder som klarar den här krisen bäst. Länder som Sverige, Norge och Danmark seglar rätt fint i stormigt väder, även om det också finns andra.

Med den kunskapsbasen är det extra intressant att följa USAs ekonomidebatt. Det landet och dess politiker står nu inför ett gigantiskt uppdrag - ett uppdrag så mycket svårare där än här. Orsaken är att ”Land of the free” har tolkat frihet som låga skatter. Men för att citera Göran Persson från mitten av 90-talet: ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Det är ett ordspråk som borde användas ofta i USA i dessa tider.

I New York Times publicerades här om dagen en intressant artikel med oväntad vinkel i ämnet. Med rubriken “Sluta klema bort de super-rika” skriver finansmannen Warren E. Buffett hur fel det amerikanska skattesystemet har blivit och hur det har orsakat USAs statsfinansiella moras. Buffett nämner att han betalade ungefär 47 miljoner kronor i federal skatt 2010. Han är alltså stormrik. Han beskriver att många i den grupp han tillhör inte har någon inkomst av tjänst alls, men väl enorma kapitalinkomster. Hans gelikar betalar 17 procent i federal skatt när de flesta vanliga löntagare betalar mellan 33 och 41 procent. (notera gärna hur nära de 17 procenten ligger det snitt på kapitalskatter som Svenskt näringsliv propagerar för).

Det amerikanska skattesystemet är omvänt progressivt - alltså regressivt. Ju mer du tjänar desto mindre betalar du i skatt. Margaret Thatchers idé på 80-talet om en poll tax - dvs en platt skatt där alla betalade samma procent i skatt på inkomster får alltså i det här sammanhanget anses vara superradikal vänsterpolitik. I Sverige har vi delvis progressiv skatt med den statliga inkomstskatten på 20 procent ovanpå kommunalskatten om du tjänar mer än 31 700 kronor i månaden samt värnskatten på fem procent över 42 300 kronor. Grundtanken är att du betalar mer i skatt ju mer du tjänar. Till det har vi en kapitalinkomstskatt på 30 procent som i alla fall är i paritet med den lägsta skatten på inkomster.

Som läget ser ut idag är det vanliga amerikanska löntagare som kommer att lida av den fiskala traditionen att alltid ta ut för låga skatter och politikernas oförmåga att förklara värdet av budgetbalans. Vanliga amerikaner kommer att få betala i form av sämre skolor, högre boräntor och högre arbetslöshet. Men nu börjar i bästa fall ett upprop också från de rikaste som förhoppningsvis kan få Tea-Party-rörelsen att sätta teet i vrångstrupen. De rika betackar sig för att bli bortklemade på ett sätt som drabbar hela samhället och som faktiskt också gör dem ”fattigare”. Det är dags för ett gemensamt ansvarstagande. Eller - som Buffett säger mycket vackrare själv:

”OUR leaders have asked for “shared sacrifice.” But when they did the asking, they spared me.”

”My friends and I have been coddled long enough by a billionaire-friendly Congress. It’s time for our government to get serious about shared sacrifice.”

Bra om Pride blir PK!

2011-08-04T11:40:00.000+01:00

I veckan drog Pride igång. En viktig festival som i högsta grad angår oss alla. Vår rätt att själva definiera oss och vår rätt att få älska en människa och inte ett kön. En rätt som väldigt få människor i världen kan ta sig utan att riskera både sitt eget liv och den man älskar. Det är en mänsklig rättighet. För oss som värnar det demokratiska samhälle byggt på principen om allas lika värde är det självklart att vara med på Pride.

Därför sätter jag morgonkaffet i halsen när jag på radion får höra att Pride är politiskt korrekt, och att det därför skulle vara dags att lägga ner. Det måste ju vara tvärtom. Jag är stolt över att bo i ett land där Pridefestivalen är politiskt korrekt. Alternativet är ju mycket värre. De 35 år jag på avstånd följt Gayrörelsen i Sverige blixtrar genom huvudet. Och ja, i Sverige har det hänt massor. Både i den allmänna opinionen och i lagstiftningen. Den som kom ut för 35 år sedan var säkert mycket ensammare än den som kommer ut idag, åtminstone om man bor i en storstad. Men det är fortfarande så att man ”kommer ut”. Normen är hetro och det är i relation till den man definieras.

På RFSLs hemsida kan man snabbt få en uppfattning om hur politiskt korrekt det är att vara Gay, eller Bi eller transperson eller Queer i andra länder. Samkönade par erkänns i mycket få länder. Transpersoners ställning är väldigt utsatt i de flesta länder också i lagens mening. I Zimbabwe, Uganda, Tanzania, Namibia och Kenya, bara för att nämna några Afrikanska stater är det förbjudet i lag och belagt med långa fängelsestraff för män att ha sex med andra män. Detsamma gäller förstås kvinnor även om strafftiden ibland är kortare. I Afghanistan är samkönade sexuella relationer inte längre belagt med dödsstraff, men väl långa fängelsestraff. I Irak är det inte olagligt, men självutnämnda shariadomare och miliser dömer ändå till hårda straff. I Iran straffas sexuella relationer mellan män till döden och mellan kvinnor till 100 piskrapp, första gången, sker det igen döms också kvinnor till döden. I Libanon, Pakistan, Gaza och Uzbekistan är det olagligt med samkönade relationer. Saudiarabien använder sig av spöstraff och dödsstraff, gärna halshuggning. I flera av de Baltiska länderna är det inte olagligt men trots det har Pride paraderna under flera år tvingats ställas in och i Ryssland är det svårt att få tillstånd för HBT demonstrationer. Ulrica Westerlund, ordförande RFSL och biståndsminister Gunilla Carlsson skrev tidigare i sommar en debattartikel i Aftonbladet där de menar att den svenska biståndspolitiken måste ställa krav på mänskliga rättigheter också för HBT personer i de länder man verkar. Du kan läsa artikeln här.

Och hur politiskt korrekt är det då att vara HBT i Sverige? 2010 anmäldes enligt Brå 770 HBT relaterade hatbrott, läs mer här. Arbetslivet är fullt av diskriminering av HBT personer liksom samhället i övrigt. I en forskningsrapport från Linneuniversitetet i Växjö tidigare i år visar det sig att diskrimineringen i arbetslivet av homosexuella fortsätter. Både när det gäller möjligheten att få jobb och lön. Vill du läsa mer om denna forskning finns en artikel här och en här.

Lagstiftningen har blivit bättre på många områden, men den lag som kräver sterilisering vid könskorrigering gäller fortfarande, och den tillämpas. Det är hög tid att riksdagen fattar beslut om att ändra detta.

För Akademikerförbundet SSR är det sedan flera år självklart att vara med på Pride och numera är också Svensk Chefsförening med i både programmet med eget seminarium och i paraden. Inför Pride lanserades appen Proud Boss med texter om lagstiftning, diskriminering och tips om hur man skapar en öppen och inkluderande arbetsmiljö. Vi kommer att fortsätta att vara PK, politiskt korrekta. Vi kommer att vara med nästa år också! Programmet till årets Pride kan du läsa här och på lördag är du välkommen att gå med oss i paraden!

Ingen kan skrämma oss till tystnad, med anledning av händelserna i Norge, först publicerad 27 juli 2011

2011-08-01T10:23:00.000+01:00

Svaret på våld är mer demokrati, öppenhet och humanitet. Men aldrig naivitet. Så uttryckte Jens Stoltenberg det i helgen. Det politiska samtalet får aldrig tystna. Vårt försvar av demokratiska värderingar, yttrandefrihet, mångfald, olikhet och allas lika värde måste öka. Det är grunden i vårt starka solidariska samhälle och att bekämpa främlingsfientlighet och rasism blir den enskilt viktigaste frågan där vi alla kan bidra. Genom att säga ifrån när smygrasismen kikar fram. I fikarummet på arbetsplatserna, vid köksbordet, i klassrummet och på bussen bara för att nämna några platser.

Röken från de sprängda regeringsbyggnaderna i Oslo har lagt sig. Glassplitter och byggmaterial sopas ihop och arbetet med att renovera husen har påbörjats. Fortfarande är man inte säker på om alla döda hittats. Några mil därifrån har lugnet lagt sig över Utöya. De sista kropparna har lämnat ön. Terroristen är gripen, häktad och satt i isolerat förvar. Polisen har börjat publicera namnen på alla de omkomna. Journalister och sändningsbussar rullar iväg. De anhöriga har börjat det svåra sorgearbetet. Det kommer att begravas mång unga socialdemokrater de närmaste veckorna.

Det står helt klart att det ligger politiska motiv bakom terrorattackerna i Norge. En ung generation socialdemokrater skulle dödas. Detta skulle vara startskottet för en noga uträknad och förberedd attack på det moderna demokratiska och mångkulturella samhället. Under många år har terroristen filat på sin plan utan att bli upptäckt. De inköp av kemikalier han köpt rumt om i Europa har skett öppet och hans tankar har torgförts på nätet under många år-också de lätta att hitta för den som varit intresserad. Det är inte någon nyhet att extremhögern och de främlingsfientliga grupperna i Europa är tydligt våldsbenägna, däremot oroar det att polisen i de nordiska länderna har så dålig koll på dessa mycket farliga grupper.

Vi måste också på allvar ta itu med frågor om tolerans och intolerans. Och om det utanförskap som skapar grogrunden för rasism, homofobi och främlingsfientlighet. Ingen blir terrorist över en dag. För detta krävs politiskt ledarskap. Det är en fråga för våra demokratiska partier och det är en fråga för riksdagen. De stora partierna måste klara av att ta initiativ, ta på sig ledartröjan i det arbete som nu måste påbörjas. En gemensam nationell strategi.

Hatet och våldet måste mötas. Med ord, ord och åter ord. Och med handling. Och gärna i organiserade former. Jag tror att Arbeiderpartiets ungdomsförbund i Norge får fler medlemmar, inte färre, och jag hoppas att alla de demokratiska partiernas ungdomsförbund kommer att växa. Det är ett gemensamt ansvar att se till att de unga vågar fortsätta det politiska engagemanget och samtalet.

Under dessa dagar har medierapporteringen varit enorm. Själv har jag, liksom så många andra suttit klistrad vid TV, radio och uppkopplad via telefonen. Det hjälper oss att förstå tror jag. En mycket stark känsla av samhörighet fick jag när jag på radio lyssnade på högmässan från domkyrkan i Oslo då Norges statsminister Jens Stoltenberg gjorde ett av sina fantastiska framträdanden. Han citerade en ung AUF tjej, Stine Renate Håheim, ” Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans”.

Många har skrivit mycket under de få dagar som gått sedan terrorattackerna. Några exempel är Katrine Kielos skrev två mkt starka ledare i Aftonbladet direkt efter terrorattacken, dessa kan du läsa här och här. Erik Sundström, Dagens Arena, skriver om massakern, men också om Arbeiderpartiets Ungdomsförbunds Utöya, du kan läsa här. Dan Andersson, tidigare LO ekonom, skriver i Dagens Nyheter, om det nödvändiga i att starta en ny diskussion om demokratin i vårt samhälle och att det är Fredrik Reinfelt och Håkan Juholt som tillsammans kan ta initiativ till detta. Du kan läsa artikeln här. Mona Sahlin och Expos chefsredaktör Daniel Poohl m.fl. skriver i Svenska Dagbladet om att Ingen blir terrorist på en dag. Du kan läsa den här. Regeringens pressmeddelande kan du läsa här. Håkan Juholts artikel kan du läsa här. Och vad USAs president Barack Obamas skrev i kondoleansboken på Norska ambassaden du kan läsa om det här.

Efter Norge

2011-07-29T12:51:00.000+01:00

Att norges smärta är vår, råder det ingen tvekan om. Jag somnar och vaknar med tankarna på barnen, ungdomarna, deras, föräldrar, kompisar och anhöriga och fasar över vad de tvingas genomlida. Fast jag inte vill, suger jag åt mig berättelser från nätet, TV och radio. Norges regering med Jens Stoltenberg i spetsen har lyckats förmedla trygghet, empati, och visat på en logistik - och organisationsförmåga som sällan skådats. Imponerande!

Vi är alla rörande överens om att vi inte ska ge vika för våld och terror. Jag vågar inte tänka på hur det hade sett ut om detta bestialiska massmord genomförts av en islamistisk terrororganisation i stället. Då tror jag att vi fått en utveckling mot mera våld, nationalister hade vädrat morgonluft och ännu fler oskyldiga drabbats. Det hade säkert räckt med en brytning, mörk hårfärg och bekännelse till islam för att väcka misstänksamhet hos många.

Det var alltså inte en islamistisk terroristattafck som alla experter trodde från början. Man kan konstatetra att av två onda ting är det trots allt bättre att det som hände på Utöja är resultatet av en ensam terrorists galna verklighetsuppfattning och att ingen terrororganisation påtagit sig ansvaret.

Efter 11 september verkar polisens insatser för att spåra högerextremister fått stryka på fot till förmån för islamistiska terrornätverk. Båda finns och måste ha samma grad av uppmärksamhet.

Expo är en tidning som gör mycket nytta i dessa sammanhang och som behöver stöd för att fortsätta sin verksamhet. Prenumerera på den. Jag rekommenderar varmt . www.expo.se

Det är dags att se över riksnormen

2011-07-06T11:37:00.000+01:00

Frågan om barnfattigdom är rykande aktuell. Rädda barnen presenterade nyligen sin 8e Barnfattigdomsrapport och resultatet är alarmerande. 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom. Man kan träta om definitioner och kriterier, men faktum kvarstår, alldeles för många barn har inte samma ekonomiska möjligheter som sina kompisar. Och med den ekonomiska fattigdomen följer en rad andra problem. Inte minst ohälsan som är betydligt större i denna grupp.

Förbundet hade bjudit in till seminarium i syfte att ordentligt borra i frågan och möjligen också få några besked om var lösningarna kan finnas och vilka åtgärder som måste till. Medverkade gjorde Elisabeth Dahlin generalsekreterare Rädda Barnen, Håkan Sörman vd SKL, Christin Johansson samt riksdagsledamöterna Kenneth Johansson(C) och Lena Hallengren (S). Under ledning av moderatorn Erik Sundström från Dagens Arena fick vi lyssna till mycket kunskap, klokskap och konkreta förslag.

Rädda Barnens rapport, som du kan läsa här bl a, är onekligen mycket intressant. De visar tydligt på problemen men säger också att någonting har hänt. De menar att träffsäkerheten i systemen tydligt har minskat och att det därför måste till förändringar i de generella systemen. Familjepolitiken utjämnar inte längre. Föräldraförsäkringen är ett exempel. De ser tre grupper som råkat värst illa ut, och som kräver åtgärder snabbt för att deras barn ska få det bättre. Ensamstående föräldrar, oftast kvinnor. Utomeuropeiskt födda föräldrar och väldigt unga föräldrar.

Håkan Sörman berättade om SKLs arbete och exemplifierade med det lyckade SAMBA projektet som du kan läsa om här. 10 kommuner har hittat metoder för hur de kan jobba med utsatta barn. I övrigt kan också de se att det är för lite samordning av resurser och kompetens men att behovet är stort. Var 4e ensamstående kvinna med barn har försörjningsstöd.

Lite sorgesamt tycker jag det är att Sverige halkat efter. Christin Johansson berätatde att vi numera är samre än våra nordiska kompisar och att ensamstående har mer än en 30 procentig risk att hamna i fattigdom. Polen ligger på samma nivå, och de har en helt annan ekonomisk situation. (Danmark 20 procent och Finland mindre än 10 procent.)

Glädjande var att höra att den politiska enigheten trots allt är stor om att situationen är oacceptabel. Kenneth Johansson lyfte frågan om noll-vision när det gäller vräkning av barnfamiljer. Lena Hallengren påminde om att det inte är barnen som är fattiga utan deras färöldrar och att ekonomiska familjepolitiken spelar roll. Hon betonade att det inte får vara föräldrarnas plånbok som ska avgöra och påminde om hur viktiga barnens första 5 år är. Det är med andra ord viktigt med en bra förskola för alla barn. Ett spännande exempel på det är ju Stella Nova i Hallonbergen som du kan läsa om här, som bedriver fantastisk verksamhet med barn från 26 olika länder.

Kenneth Johansson upprepade också (C) kravet om obligatorisk a kassa som de tror har stor betydelse och han utlovade skarpa förslag mot barnfattigdom i den kommande budgeten.

Vad kan man då göra frågade Erik Sundström. Och självklart finns det mycket att göra. Några exempel:

Rädda Barnens snabba svar kan tyckas enkelt och självklart. Prata med barnen, fråga vad de vill, hur kan deras sommarlov bli bättre? Kanske ett SL kort, eller möjlighet att åka med badbussen. Inför ett ordentligt glasögonbidrag och sluta vräka barn var några som kan genomföras direkt. En förändrad familjepolitik tar lite längre tid, men är också viktig.

SKL efterlyser tidiga och samordnade insatser och mer praktiknära forskning. Själv kan jag inte se att det är en motsättning att genomföra både snabba insatser och samtidigt bygga upp en kunskapsbank för att framtida insatser ska bli så bra som möjligt.

Det är dags att se över riksnormen för försörjningsstöd, sa Christin Johansson. För många år sedan fördes en intensiv debatt om huruvida familjer med försörjningsstöd skulle få ha färh TV. Idag borde det diskuteras om dator och internet ska ingå. Vi vet med säkerhet att de barn som inte har tillgång till internet kommer att komma efter.

Chef med makt eller vanmakt?

2011-07-04T14:15:00.000+01:00

Svensk Chefsförening var först ut i den rad av seminarier som förbundet arrangerar under årets politikervecka i Almedalen på Gotland (se hela programet här). I ett fullsatt Rindi diskuterades förutsättningarna för dagens chefer i privat och offentlig verksamhet. I en färsk undersökning genomförd av Novus Opinion i maj har förbundets chefsmedlemmar tillfrågats om hur de ser på förutsättningarna för sitt ledarskap. Undersökningen som du kan läsa här innehåller flera tänkvärda resultat presenterades av Svensk Chefsförenings kanslichef Dolores Kandelin Mogard. 67 procent av chefsmedlemmarna uppger att de funderat på att byta jobb samtidigt som vi vet att nästa 40 procent av cheferna i kommun och landsting enligt SKL kommer att gå i pension de närmaste 10 åren. Samtidigt arbetar redan 85 procent av cheferna övertid varje vecka och 75 procent arbetar hemma när de är sjuka och svarar på mail och i telefon under semestern.

Man skulle kunna tro att stadsdirektören i Nacka Kommun Lena Dahlstedt och avdelningschefen på Arbetsförmedlingen Heike Erkers skulle få det tufft med ett sådant undersökningsresultat men de hänvisade båda till egna undersökningar som visade helt andra resultat så de är inte särskilt oroade. Och att många funderar på att byta jobb ser de inte som ett problem. Stig Orustfjord som är ordförande i Svensk Chefsförenings och överdirektör för Försäkringskassan lyfte fram den viktiga frågan om chefers förutsättningar, eller snarare brist på förutsättningar, att vara en bra chef och han fick medhåll av SKLs VD Håkan Sörman som instämmer och ser att det kan vara ett problem att cheferna inte äger lönefrågan i de offentliga verksamheterna där löneutrymmet ofta bestäms på andra nivåer.

Den andra viktiga frågan, den demografiska utmaningen att bemanna företag och organisationer med kvalificerade chefer när så stor del av arbetskraften går i pension lär vi få återkomma till många gånger. Bland annat på onsdag då vi ska ta oss an frågan om Välfärdens finansiering i ett seminarium med två riksdagsledamöter, Ylva Johansson (S) och Gunnar Axén (M).

Tillbaka till grundtanken om sjuka

2011-06-22T08:54:00.000+01:00

Igår lyssnade jag på en maratondebatt i riksdagen. Den handlade om att regeringen skulle på pisk på delar av sin sjukskrivningsreform. Återremiss eller förlust i riksdagen. Nederlagen och hoten om desamma närmar sig tveklöst regeringens kärnfrågor.

Samtidigt har jag just läst ännu ett förslag på hur sjukförsäkringen ska förändras. Den här gången är det Socialdepartementet själv som har tänkt till. Ett av förslagen är att man vill vidta ”åtgärder som kan understödja det långsiktiga arbetet att stärka tilltron till sjukförsäkringen.” Ambitionen är ju behjärtansvärd, men metoden för att lyckas helt fel.

För tio år sedan hade Sverige en av västvärldens mest sjukskrivna befolkningar. Till exempel var fyra procent av de anställda i Sverige sjukfrånvarande under minst en vecka 2001 - att jämföra med EU-snittet på två procent. Problemet då var att vi använde sjukförsäkringen som ett alternativ till bland annat arbetsmarknadspolitik och a-kassa.

Det straffade sig. Folk började ”sjukskriva sig själva” för allt möjligt och uppenbarligen spelade läkarkåren med. Allt kunde man sjukskriva för - konflikter eller tråkigt på jobbet, jobbig chef, mobbning, brist på vettiga arbetsmarknadsåtgärder, odefinierade sjukdomar med mera. Vi använde, kort och gott, inte sjukförsäkringen enbart till det som var tanken - att försäkra sjuka mot inkomstbortfall.

Det blev ohållbart. Men det insåg vi/politikerna faktiskt redan då och från och med 2002 har sjukskrivningstalen successivt sjunkit för varje år. 2007 var de nästan nere i EU-snittets siffror, och nu är de långt under.

Sedan kom år 2008. Då genomförde den borgerliga regeringen de stora reformer som valsat i media nu i flera år. För att få ner sjukskrivningstalen införde man rehabiliteringskedjan, tidsgränser då sjukskrivningen ska avslutas eller omprövas och mycket hårda villkor för att få förlängd sjukpenning. Arbetsförmågan skulle prövas mot arbetsmarknaden med jämna intervall och bland annat avskaffades tidsbegränsad sjukersättning. Allt detta, och mycket mer, gjorde regeringen helt utan att låta någon utredning föregå det hela. Man snickrade ihop en egen modell på departementet som man sjösatte för att man inte sa sig ha råd och tid att invänta en utredning med så höga sjuktal kvar. Fastän de sjönk dramatiskt. Man var tvungen att göra något innan dess, tyckte man.

Resultatet känner vi till. Visst - sjuktalen fortsatte att sjunka men plötsligt hade vi ett fenomen av tusentals människor som var för sjuka för att arbeta, men uppenbarligen för friska för att vara sjukskrivna. Plötsligt hade vi lämnat idén om att sjukförsäkringen ska vara en försäkring mot inkomstbortfall för den som är sjuk, och istället hade vi ett fenomen där man inte ansågs sjuk efter ett visst datum - i alla fall inte så att man skulle få sjukpenning. Sjuk var inte längre sjuk…

Exemplen från Karolinska sjukhusets onkologklinik talade sitt tydliga språk. Svårt cancersjuka mitt i behandlingen fick säga upp sig, eller avsluta sin behandling för att söka jobb. Alla kände vi att det var orimligt. Är man svårt sjuk och kanske mitt i en behandling måste man få avsluta den och samtidigt vara ekonomiskt försäkrad. 180 dagar, dvs sex månader blev en orimlig och fyrkantig stupstock när normala behandlingstider för många cancerdiagnoser är sju till åtta månader och för andra svåra sjukdomar ännu längre. Alla dessa exempel gröpte på mycket kort tid ur tilliten till sjukförsäkringen. Tidigare var problemet att sjukförsäkringen användes till lite för mycket den inte var tänkt för, men nu blev det en omvänd situation - sjukförsäkringen täckte inte ens det den borde täcka för.

Så när departementet nu ska snickra på legitimitetsskapande åtgärder landar man lite fel när man föreslår olika rättssäkerhetsåtgärder samt administrativa förenklingar. Det är säkert inte fel, men huvudproblemet är att man har missat grundtanken i försäkringen - att sjuka ska vara försäkrade och friska arbeta, studera eller söka jobb.

Men såväl departementets arbetsgrupp som riksdagens majoritet vill fortsätta lappa och laga. Och kanske är läget så akut. Men istället borde man inse att den stora tilliten till sjukförsäkringssystemet återkommer om man kommer tillbaka till det som är grundtanken med den - att jag ska känna mig trygg i att om jag blir sjuk och inte kan arbeta så ska jag vara försäkrad oavsett om det är dag 181, 365 eller 915. Datumgränser har sin funktion i att signalera att sjukförsäkringen inte kan vara evig för alla, men för vissa måste den nog ändå kunna vara just det. Evig. Får vi den känslan tillbaka samtidigt som vi inte använder sjukförsäkringen till det som inte är dess tanke kommer också tilliten.

Det blir allt vanligare att vi får agera Kronofogde när arbetsgivare stjäl lön från sina anställda

2011-06-15T11:39:00.000+01:00

Det börjar bli ett växande problem att arbetsgivare vägrar betala ut lön eller andra innestående fordringar till sina anställda. Vi kan se en ökning av antalet ärenden som handlar om driva in obetald lön från arbetsgivare. Medlemmar brukar oftast höra av sig när de inser att slutlönen inte riktigt stämmer.

Det vanligaste scenariot är nog när en anställd som arbetar ganska nära sin chef (oftast ägaren) har kommit på kant med varandra, en uppsägning från den ena eller andra parten är inte helt ovanlig i dessa situationer. I dessa lägen är det många gånger känslorna som svämmat över och det sunda förnuftet blivit som bortblåst, det är då arbetsgivaren håller inne pengar eller helt vägrar att betala ut lön. Tittar man närmare bara på själva uppsägningen så är det lätt att finna brister. Utan att ha gjort någon vetenskaplig analys så kan man nog se ett samband inom områden där det är lukrativt att starta nya företag, det finns alltid mindre seriösa företag som vill göra snabba pengar, de företagen blir oftast inte långlivade men det kan ställa till mycket förtret för den enskilde individen och kan kosta samhället mycket pengar. Det är inte alltid så att ett företag har kommit i ekonomiskt obestånd när en löneutbetalning ställs in. Det ska sägas att det rör sig oftast om mindre företag som i allmänhet saknar kollektivavtal, men ibland blir man förvånad när etablerade företag med kollektivavtal beter sig oseriöst.

När s.k. betalningstvister uppstår får vi som fackförbund agera kronofogde. Betalningstvister tar oftast lång tid och kan vara en utdragen process. Det som är grundläggande i en anställning är att arbetstagaren ska utföra arbete medan arbetsgivarens skyldighet är att betala lön för utfört arbete. Lön betalas av arbetsgivaren men kan i vissa fall betalas av den statliga lönegarantin förutsatt att företaget är satt i konkurs.

En löneindrivning kan se lite olika ut men börjar oftast med att först reda ut om det finns en fordran, finns en fordran för vi som fackförbund medlemmens talan och framställer krav på betalning, vid oenighet brukar man säga att en betalningstvist har uppstått. Finns det kollektivavtal och vi är part så underlättar det handläggningen av betalningstvisten. Om tvisten kvarstår efter förhandling eller att bolaget har lämnat betalningsinvändning måste vi göra en stämningsansökan hos Tingsrätten. Om bolaget vägrar förhandla brukar en betalningsuppmaning skickas via delgivning, där klargör vi för arbetsgivaren att en konkursansökan kan komma att ansökas hos Tingsrätten. Ifall fordran inte betalas inom angiven tid eller om företaget är i obestånd att betala fullgörs ansökan om konkurs.

När det gäller löneindrivning så är det ganska ”snårigt” regelverk med olika lagar som styr, tidsfrister som måste hållas. Rådet är att redan vid anställningens ingående klargöra vilka ersättningar som du har rätt till, ta reda på om det finns kollektivavtal. Saknar arbetsgivaren kollektivavtal är det än mer viktigt att få skriftligt på det som du och din arbetsgivare kommer överens om. Spara allt som kan styrka ett lönekrav, klara papper gör fordran mindre ostridig. Försök att hålla koll på hur mycket semester som har tagits ut och hur mycket som är innestående, innestående semester är nog den vanligaste fordran att bli snuvad på. Arbetsgivare som har en tendens att agera tveksamt, kanske agerat oegentligt inför skatter och annat kan vara ett tecken på att du själv måste vara uppmärksam på att rätt lön betalas ut. Uppstår en betalningstvist, kontakta förbundet snarast, tidsaspekten är viktigt för att bevara rätten till fordran.

Tankar för dagen

2011-06-13T09:46:00.000+01:00

Läst just i DN (sö 12 juni) att Sverige just nu är det land i Europa som tar emot flest ensamkommande flyktingbarn. Hurra vad vi är bra! Under flykten är dessa barn helt utelämnade åt smugglare som inte alltid behandlar dem väl. Ofta är de inlåsta under vägen och utsätts för livsfara genom olika transporter.

Det kräver ju inte särskilt mycket fantasi för att förstå hur barn och ungdomar som tvingats lämna sina föräldrar och syskon mår. De är förstås ensamma, rädda och längtar hem.

FOU Nordost i Stockholms län har intervjuat socialarbetare och barn mellan åren 2006 och 2008. www.founordost.se I sin rapport beskriver de just att barnen känner sig ensamma, att de saknar nära och långvariga relationer med vuxna. De måste dssutom ofta måste bryta upp från sina sociala sammanhang, utan att förstå varför. Trots dåliga förutsättningar klarar 44 % ändå av att fullfölja gymnasiet.

Nu till min poäng. Hur kommer det sig att alla vi som tycker att Sverige både har utrymme och moralisk skyldighet att ta emot barn och ungdomar som på grund av krig och svält måste lämna sina föräldrar, inte anstränger oss mer?

Jag hör i alla fall till alla dem. Jag har ”häcken full” med mitt eget. Tid är en bristvara. Jag har ständigt dåligt samvete för någon som jag inte hinner med. Min mamma, mina vuxna barn, alla vänner och släktingar, för att nämna några.

Å andra sidan, skulle det väl inte vara någon större skillnad om denna nära krets utvidgades med ytterligare en person? En ung person till att duka för på söndagsmiddagen… Volontärbyrån www.volontatrbyran.org förmedlar kontakter mellan de som behöver stöd och de som vill göra en insats. Hur svårt kan det va?

Vård efter behov och på lika villkor - en mänsklig rättighet

2011-05-31T17:06:00.000+01:00

Det är bara att välkomna utredaren Erna Zelmins utredning och förslag som idag överlämnats till regeringen. I Utredningen ”Vård efter behov och på lika villkor- en mänsklig rättighet" SOU 2011:48 föreslås att asylsökande och papperslösa personer oavsett ålder ska erbjudas subventionerad hälso- och sjukvård av det landsting inom vars område de bor eller vistas. Vården ska erbjudas i samma omfattning och på samma villkor som den som erbjuds bosatta personer.

Detta är ett krav som Akademikerförbundet SSR rest under många år och ofta tillsammans med en rad organisationer inom nätverket Rätt till vård-initiativet.

Nu återstår bara att regeringen gör utredarens förslag till sitt!

Är svenskarna styva i korken, eller fungerar den svenska modellen?

2011-05-20T14:09:00.000+01:00

I veckan har europafacket, ETUC, hållit kongress i Aten. 500 delegater från hela Europa har diskuterat och fattat beslut om en rad viktiga frågor.

Dagordningen präglades av den ekonomiska krisen och dess effekter för framför allt Grekland, Irland och Portugal men egentligen för hela Europa. Under de senaste åren har beslut om lönesänkningar, åtstramningar i offentligt finansierad verksamhet, försämringar i pensionssystem och socialförsäkringssystem tillsammans inneburit försämringar i både arbetslivet och i levnadsvillkor för många människor.

De europeiska fackförbunden har olika utgångspunkter. Några vill ha mer av gemensam skatte- och socialpolitik andra vill ha mindre. De svenska förbunden brukar hävda mindre, Tyskland vill gärna ha mer.

En annan fråga handlar om introduktion av minimilöner på Europanivå. I norden hävdar vi att löner ska reglers i kollektivavtal och i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. I centraleuropa vill man istället ha lagstadgade minimilöner för att skydda den enskilde arbetstagaren. Diskussionen på kongressen innebär att man istället talar om minimi-inkomst , något som vi svenskar kan leva med. Och frågan kommer att återkomma till ETUCs styrelse så småningom.

I den strategi som antogs för de fyra kommande åren, The Athens Manifesto, pekas en rad viktiga områden ut. Exempelvis att placera frågan om fler och bättre jobb högt på den Europeiska agendan och i centrum för EUs ekonomiska styrning, att avskaffa otrygga anställningar och öka jämlikhet och social sammanhållning. Andra viktiga utpekade områden handlar om att ta fighten mot ungdomsarbetslösheten, mot rasism och främlingsfientlighet och att skydda migrantarbetare. Flera punkter handlar om ett hållbart arbetsliv och samhälle med gröna jobb, hållbar industripolitik och en rättvis omvandling till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp.

Till ny generalsekreterare valdes Bernadette Ségol och hon lyckades med konststycket att redan innan hon var vald reta upp de nordiska länderna genom den intervju hon gav i den svenska Kommunalarbetaren. Intervjun kan du läsa här. Där säger hon att svenskarna är för styva i korken, att vi måste fika mer med fackliga kamrater från andra länder och att tycker att det är lite tjatigt när vi alltid ska tala om vår nordiska modell.

Om just detta talade TCOs nyvalda ordförande Eva Nordmark. Om vikten av att respektera den nordiska modellen med kollektivavtal upprättade mellan självständiga parter på arbetsmarknaden. En modell som varit framgångsrik under många år och som visar att kloka välfärdsinvesteringar och starka fackföreningar går hand i hand.

Jag gissar att det kommer att föras en del spännande fika samtal på Europafackets styrelsemöten den närmste tiden. Och jag håller på Eva!

Flera bloggare har skrivit intressant från Aten. Dan Nielsson skriver här och Helena Johansson skriver på Utredarnas blogg här.

Elevhälsa – kejsarens nya kläder

2011-05-18T16:00:00.000+01:00

Den första juli träder den nya skollagen i kraft. Lagen skärper kraven på elevhälsan och dess förebyggande och hälsofrämjande roll. Alla skolor ska ha tillgång till psykosocialt stöd och i lagen står att alla elever ska ha tillgång till kurator, psykolog och specialpedagogisk kompetens. I en undersökning som Akademikerförbundet SSR riktade till våra skolkuratorer i maj 2010 framkom att över 50 % av kuratorerna ansvarar för mellan 400 och 800 elever. Samtidigt uppger 80 % att deras arbetsbörda blivit tyngre. Som skäl till detta angavs bl.a. att, barn i lägre årskurser använder kurator mer och fler föräldrar söker hjälp.

Ordet tillgång till måste ges en reell innebörd. Lagen säger ingenting om i vilken omfattning de olika kompetenserna ska finnas på skolan eller hur stort elevunderlaget kan vara. Det kan betyda att en kurator är anträffbar varje dag eller några timmar per månad? Enligt min uppfattning måste tillgång till innebära att varje skola har minst en kurator som kan möta elever då behov uppstår. När barn och unga mår dåligt måste de fångas upp i stunden. En snabb kontakt med kuratorn kan vara avgörande för utgången.

Vi vet att elever med social problematik presterar sämre. Låga eller ofullständiga betyg ökar risken för framtida psykosociala problem. När den psykiska ohälsan hos barn och unga ökar behövs skolkuratorn för att tidigt fånga upp elever som mår dåligt.

I motsats till den nya lagens syfte drar nu vissa kommuner i stället ner på sina resurser och minskar antalet kuratorer. Sundsvall och i Piteå kan särskilt nämnas som dåliga exempel.

Det duger inte! Jan Björklund, ge begreppet tillgång till en reell innebörd och visa att du menar allvar med elevhälsan.

Utspelen ”duggar tätt” inför kommande avtalsrörelse, senast i raden att uttala sig är Jonas Milton från Almega.

2011-05-10T10:12:00.000+01:00

Inför kommande avtalsrörelse så duggar utspelen tätt från arbetsmarknadens parter. Det är som vanligt med andra ord inför en avtalsrörelse. Från LO:s sida vill de låglönesatsa med bl.a. höjda ingångslöner. Svenskt Näringsliv m.fl. kontrar och menar att det påverkar ungdomsarbetslösheten. I slutet av mars gjorde finansminister Anders Borg ett märkligt uttalande om lägsta löner inom kommuner och landsting.

Jag vet inte hur mycket ”koll” Anders Borg har på ingångslöner inom kommun och landstingssektorn men några höga ingångslöner är det inte. Snarare är det så att många får hanka sig fram i olika visstidsanställningar där löneökningen är noll eller marginell varje gång en visstidsanställning ska förlängas. Jag kan också konstatera att Sverige har ”fått på pälsen” av EU när det gäller visstidsanställningar, Sverige har för mycket visstidsanställningar konstaterar EU.

Nu senast i raden att uttala sig är Jonas Milton från Almega. Jonas Milton tycker att löneökning till alla är en styggelse och vill ha frysta ingångslöner i tio år, sänkta ingångslöner skulle hjälpa de grupper som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vidare så vill Almega med Jonas Milton i spetsen se större löneskillnader, då med fokus på att premiera akademikerlöner. Likt många andra arbetsgivarorganisationer vill Almega att de centrala avtalen ska styra så lite som möjligt, lönen ska sättas lokalt utan några fastställda garantier.

Att akademikerlöner måste premieras är jag den förste att skriva under på men att sänkta ingångslöner skulle generera fler arbeten börjar kännas mer som ett trendigt uttalande från arbetsgivarparten. Akademikerförbundet SSR är inte någon förespråkare av vare sig fastställda eller frysta ingångslöner. Akademikerförbudet SSR:s medlemsgrupper har investerat i en lång högskoleutbildning med förhoppning om att arbetslivet ska ge återbäring på de studielån som finns med i bagaget, det är inte alltid det blir så. När ingångslönen diskuteras kan vi alltför ofta se att arbetsgivaren skyddar sig med någon sorts hemsnickrad lönepolicy om fastställda ingångslöner, detta trots att det ställs stora krav på utbildning arbetsinnehåll. En låg ingångslön är inte en intäkt för att en arbetstagare som visar framfötterna senare får en gynnsam löneutveckling, det kan snarare bli belastning i den lokala löneöversynen. När ekonomin är fastslagen och lönepåsen ska fördelas så räcker inte pengarna till att premiera de som bör premieras.

När vi från fackligt håll är ute och förespråkar individuell och differentierad lönesättning efterlyser vi också ökad lönespridning, bra prestationer ska synas i lönekuvertet, men det får inte ske på andras bekostnad. Problemet är många gånger att det totala utfallet är för lågt och det saknas en bakomliggande analys av löneläget och processen. Individuell och differentierad lönesättning där lön är ett styrmedel för att nå målen i verksamheten inger förhoppningar till våra medlemmar men när löneutfallet inte hänger ihop med arbetstagarens goda prestation så tappar man gärna tron på modellen. Jag vill tro på den individuella lönesättningen där lön ska sättas där man bäst känner individen och dennes prestation, men om vi från fackligt håll får signaler om att det inte fungerar blir det svårt att tro på sifferlösa avtal utan säkerhet. Är man synisk så bygger de individuella löneavtalen på den gode arbetsgivaren med bra ekonomi. För dessa arbetsgivare behövs egentligen inga avtal, det fungerar ändå men verkligheten ser inte alltid ut så.

När jag funderar på uttalandet om att lägre ingångslöner skulle ge arbeten till grupper som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden blir jag kluven då denna grupp alltför ofta hamnar i kläm i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, jag tänker senast på debatten kring Fas 3 anställningar. Under de senaste årtionden har s.k. kringarbeten rationaliserats bort och det kanske både på gott och ont. När organisationer ”slimmas” och det ställs högre krav på effektivitet och resultat faller vissa arbetstagare ifrån. Risken är dock att man skapar någon sorts lågstatusarbete för arbetssökande som ingenting hellre vill ha ett riktigt arbete.

Rätt till ledighet för facklig utbildning

2011-05-08T08:47:00.000+01:00

Regeringen backar och har i dagarna överlämnat en lagrådsremiss som innebär att det även i fortsättningen ska vara möjligt att ta ledigt för facklig utbildning också för relativt nyanställda på arbetsplatsen.

Den förra arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin lämnade i januari 2010 en lagrådsremiss med titeln En Enklare ledighetslagstiftning, du kan läsa den här. Ilskan blev naturligtvis stor hos många fackliga organisationer när det stod klart att förslaget innehöll begränsningar i möjligheten att ta ledigt för facklig utbildning som innebar att en person måste ha varit anställd i minst 6 månader för att få gå utbildning. Kritiken handlade naturligtvis helt riktigt om att också den som är nyanställd måste ha rätt att lära om viktiga villkor, om vad som är rätt och fel, på arbetsmarknaden men den gällde också att den växande grupp av arbetstagare med osäkrare och kortare anställningar måste få tillgång till fackliga utbildningar.

Men nu backar alltså regeringen och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström föreslår att det förslaget dras tillbaka, se pressmeddelande här. Ett välkommet förslag!

If there is a will, there is a way

2011-05-06T10:42:00.000+01:00

If there is a will there is a way, avslutade Olle Thorell, riksdagsledamot från utrikesutskottet.

Jag hade i veckan förmånen att få träffa och lyssna till Dr Thang Htun som är ansvarig för FN frågor hos Burmas exilregering, National Coalition Government of the Union of Burma gav en kort vid ett lunchmöte som i all hast arrangerats av Olof Palmes internationella Center. Dr Than Htun gav en kort men klargörande rapport över det aktuella läget i Burma efter valen i vinter och ingen ska förledas att tro att frisläppandet av Aung San Suu Kyi innebär att Burma ens närmar sig ett demokratiskt styrelseskick. Det är svårt för journalister att få visum till Burma, men Aung San Suu Kyi träffar journalister varje dag. Många människor fängslas, straffsatserna är mycket stränga också i jämförelser med andra diktaturer. Däremot beskriver han hur ett nytt politiskt uppvaknande sprids över landet och att många i den unga generationen deltar i demokratiseringsrörelsen.

Men fortfarande lever många burmeser som marginaliserade flyktingar i närområdet, i Thailand och China, i Taiwan och i Hong Kong. De är papperslösa, saknar alla rättigheter, arbetar långa dagar med dåliga villkor och mycket låg lön.

Med på lunchmötet var också SSUs ordförande Jytte Guteland som berättade om sitt besök i Burma och sitt möte med Aung San Suu Kyi tidigare i år. Och man kan inte låta bli att fascineras av denna fantastiska kvinna som levt i husarrest under så många år, med sin familj på andra sidan jordklotet. Aung San Suu Kyi som trots alla år i isolering är mycket stark hade talat om vikten av att involvera unga människor men också om hur viktigt det är med utbildning och då särskilt om hur viktigt det är att fattiga människor fåt tillgång till god utbildning.

Akademikerförbundet SSR har sedan flera år ett samarbete med Olof Palmes internationella center. Vi stöder därigenom projekt i tre regioner. Sydafrika, Palestina och Burma. Vårt projekt i Burma kan liknas vid ett utbildningsprojekt med en skola för unga kvinnor som syftar till att stödja och utveckla till att våga bli ledare. Med Dr Thang Thuns rapport i bakhuvudet känns det både angeläget och viktigt att vårt Burma projekt fortsätter.

Är missbruk ett medicinskt problem eller..?

2011-05-05T16:29:00.000+01:00

Även idag har Missbruksutredningens utredare Gerhard Larsson ett inlägg i DN med anledning av den nyligen överlämnade Missbruksutredningen. Det handlar om tidig upptäckt och intervention och primärvårdens ansvar. Gerhard Larsson väljer att betrakta missbruk som ett medicinskt problem och på den tesen bygger han sina slutsatser.

Gerhard Larsson menar att eftersom bara 20 procent av de alkoholberoende är kända inom vården bör primärvården få ett utökat ansvar för att upptäcka dessa. Eftersom missbruk ses som ett medicinskt problem kan primärvården ge medicin och i bästa fall göra missbrukaren frisk. Då slipper ju också många människor med missbruksproblem ta kontakt med den ”stigmatiserande” socialtjänsten… Nej, låt kommunen ägna sig åt sådant som de är bra på i stället, dvs. boende och sysselsättning.

Va? Tycker ni jag låter ironisk?

Jag trodde att ett utmärkande drag för missbruksproblematik är förnekelse. Även om primärvården ges ett utökat uppdrag kommer det knappast att bli någon rusning efter rådgivning eller missbrukarvård där. Missbrukaren förnekar och har rationella förklaringar till sin alkoholkonsumtion till dess de inte håller längre. När missbruket börjar ge negativa sociala effekter för familj, arbete och ekonomi är det inte i första hand ett medicinskt problem! Snarare är det ett socialt problem.

Socialtjänsten har både kunskap och tradition av att arbeta uppsökande, motiverande och förebyggande och där finns erfarenhet och kunskap för att arbeta med de sociala problem som följer med ett missbruk. Inom kommunernas missbrukarvård finns också ett antal evidensbaserade behandlingsmetoder.

Jag tror inte alls på att den stigmatisering som sägs följa med socialtjänsten är ett hinder för kontakt med dess förebyggande och öppna verksamheter. I så fall är det riktigt illa. Då får vi se ändrat huvudmannaskap i många förebyggande verksamheter och det blir bråda dagar för landstingen!

Hög tid att skrota Fas3

2011-05-05T13:57:00.000+01:00

Hög tid att skrota Fas 3. Efter snart fyra år är det helt uppenbart att regeringens arbetsmarknadspolitik inte fungerar, i varje fall inte för den som har varit arbetslös länge, och kallas långtidsarbetslös.

Tanken, att den som varit arbetslös mer än 450 dagar, ska omfattas av en åtgärd som innebär sysselsättning som visserligen kan höja kvalitén på ett företags verksamhet men som inte ska ersättas med lön utan genom s k aktivitetsstöd från FK eller försörjningsstöd från kommunen är inte ny, men den blir inte bättre för det.

Debatten har pågått länge om nyttan med Fas3 och det finns många arbetssökande som kan berätta om vilka insatser de erbjudits (och inte erbjudits) på vägen till Fas3. Ett av de mer bisarra inslagen i Fas3 är det sk aktivitetsförbudet, ett förbud för den arbetssökande att skaffa sig mer utbildning och kompetensutveckling, eller att starta eget, eller att gå en yrkesinriktad arbetsmarknadsinriktad utbildning. Helt obegripligt blir systemet när man försöker förstå vad som är poängen med att personer i Fas3 gör samma saker som de tidigare gjorde som s k Plus jobb i kommunen, men med 2 000 kr mindre per månad.

Häromkvällen sände svts Uppdrag Granskning om Fas3. För dig som missade detta spännande program med intervjuer med bl a Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström och Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist kan göra som jag gjorde. Titta på SVT play. Länk här.

Samtidigt är svensk ekonomi god. Företag och organisationer är oroliga för att de inte hittar tillräckligt kvalificerad arbetskraft. Det finns gott om lediga jobb. Företag och framförallt offentliga arbetsgivare står inför stora pensionsavgångar de närmaste åren. 60 procent av dem i Fas3 är under 55 år och har minst 10 år kvar i yrkeslivet. Många har högskoleutbildning. Det är ett samhälleligt slöseri att inte satsa resurserna rätt och rusta all dessa människor med rätt kompetens för ett riktigt jobb.

Delta i samtalen och debatten om den framtida missbruksvården

2011-05-03T15:50:00.000+01:00

Förra veckan presenterade Gerhard Larsson Missbruksutredningens slutbetänkande Bättre insatser vid missbruk och beroende SOU 2011:35 volym ett här och volym två här . Ett betänkande som många spänt väntat på och som omgärdats av både utredningssekretess och ordförandeöppenhet.

Det hade nästan på dagen gått tre år sedan regeringen beslutat tillsätta en särskild utredare för att göra en total översyn av den samlade svenska missbruks- och beroendevården och under den perioden har regeringens utredare Gerhard Larsson flitigt deltagit i debatten och berättat om sina förslag. Han har gjort det i alla de stora dagstidningarna liksom i radio och TV. Och han har deltagit i debatter och utfrågningar runt om i Sverige.

Däremot har vi inte på samma sätt kunna följa vad andra aktörer tycker om de förslag som utredaren diskuterat. De inlägg i debatten som verkligen publicerats eller sänts har inte varit särskilt många men när debatten om utredningens förslag nu ska starta hoppas vi att många kommer att delta och att de erbjuds plats att utveckla sina ställningstaganden. Vi har tillsammans med SKL, SKTF, Rainbow och RFHL skrivit denna artikel på Newsmill.

Missbruksutredningens slutbetänkande är på dryga 400 sidor och rymmer många bra och viktiga förslag. Bland annat om kvalitet, kunskap och kompetens där utredaren bl a föreslår specialistutbildning för socionomer, psykologer och sjuksköterskor samt förstärkning av grundutbildningen för alla de yrkesgrupper som jobbar med dessa frågor. Det finns också flera intressanta förslag som rör arbetslivet och den diskriminering av personer med missbruk som finns även om jag är ytterst tveksam till screening av samtliga medarbetare vid hälsokontroller.

Lagstiftningen runt arbetet med missbruk och beroende är komplicerad och kraven på rättsäkerhet för den enskilde är med rätt höga i synnerhet i de delar som innebär tvångsvård. Om varför vi känner stor oro för förslagen om att upphäva LVM och i huvudsak använda LPT kan du läsa här.

Utredningens slagsida mot landstinget, läkarna och läkemedel som allenagörande behandlingsmodell är olycklig. Mycket viktigt socialt arbete bedrivs inom både kommuner och landsting bl a av socionomer i olika funktioner. De arbetar med stöd till både barn och familjer. De arbetar uppsökande och förebyggande. De arbetar med motivation och behandling. Jag har redan fått tillräckligt många exempel på personer som riskerar att hamna mellan stolarna. Och jag hoppas att det blir som en av förbundets medlemmar formulerade det, att den fortsatta debatten kommer att handla om ”våra klienter och deras behov”, inte om huvudmannaskap och skatteväxling.

Kasta inte ut barnet med badvattnet

2011-04-29T06:55:00.000+01:00

Nu har Gerhard Larssons omtalade utredning om missbruksvården presenteras. Nu fortsätter diskussionen om förslagen i utredningen. Och det är bra.

Vi har starkt reagerat på förslaget om att flytta ansvaret från kommunerna till landstinget. Vi hade önskat att få diskutera och samtala om förbättringar i missbruksvården utan att behöva prata om självklarheter. Som att missbruks- och beroendevården även fortsättningsvis ska möta olika gruppers behov och då förutsätts ett gemensamt ansvar mellan socialtjänst och hälso- och sjukvården. Vi är oroliga för att det blir färre personer som får behandling om socialtjänstens ansvar tonas ned.

Faran är också stor att det blir färre och smalare insatser eftersom fokus på de sociala insatserna minskar. Och hur mycket tid kommer inte att ägnas åt de organisatoriska frågorna mellan kommunen och lanstinget, den energi och det engagemang som självklart borde ägans åt att förbättra för missbrukarna. För att inte tala om den förebyggande arbetet.

DNs ledarsida i går bevisar sin okunnighet när skribenten tror att socialsekreterarna arbetar med beroendeproblematiken utifrån egna älsklingsidéer. Så okunniga är lyckligtvis inte socialsekreterarna.

Är tidsbegränsade chefsförordnanden verkligen ett mål med eftertanke?

2011-03-28T16:45:00.000+01:00

Jag var på Saco häromdagen för att diskutera om tidsbegränsade chefsförordnanden är en bra lösning. Det jag kan konstatera är att tidsbegränsade chefsförordnanden har börjat krypa ner i hierarkin, det är inte längre bara toppchefer som faller utanför Lagen om anställningsskydd (LAS) eller höga chefer som har nära samarbete med politikens mandatperioder som har tidsbegränsade chefsförordnanden. En annan reflektion är att den offentliga sektorn är klart framträdande när det gäller tidsbegränsade chefsförordnanden. Varför är det så kan man fråga sig, har synen på chefskap ändrats inom offentlig sektor?

När en chef rekryteras så är kompetens och personlig lämplighet oerhört viktigt. Det borde innebära att en arbetsgivare måste erbjuda bra villkor för att kunna locka till sig de bästa med tanke på det ansvar och de krav som ställs på chefer idag. Att vara chef skulle jag vilja hävda är en profession som kräver en unik kompetens som måste fyllas på och utvecklas i ett långsiktigt perspektiv. Som med andra professioner så torde även en chefs förmåga och skicklighet utvecklas med erfarenhet om du har rätt grundförutsättningar.

Om man leker med tanken att en medarbetare åtar sig ett uppdrag som känns tveksamt så kan en tidsbegränsning möjligen göra att du böjer dig för lojalitet och smicker, du ser en början och ett slut, det blir ungefär som att göra ”lumpen”. I starka och statusfyllda professioner som läkare, domare eller prefekter kan chefskap ibland ses som något nödvändigt sidouppdrag. Om chefskapet har nära koppling till ens profession kanske det är lättare att acceptera om den är tidsbegränsad. Om chefskapet ses som ovan beskrivits så tror jag att rotation på chefskap uppfattas som något positivt. Det är en trygghet att falla tillbaks på den profession som man identifierar sig med.

Om man däremot ser sitt chefskap som en profession och identifierar sig med den samma så tror jag att tryggheten och kontinuitet minskar med ett tidsbegränsat chefsförordnande. Om du som chef känner dig utbytbar, hur kan du då vara trygg? Det är inte ologiskt att tänka att ju mer utbytbar du är desto mer kan du hamna i underläge, beroendeställning och oro. En bra chef är en chef som vågar ta beslut även fast det blåser från flera håll.

På privat sektor är det inte ovanligt med uttalanden om att erbjuda bra villkor så att de mest lämpade cheferna kan rekryteras, då är inte tidsbegränsade chefsförordnanden aktuellt.

Jag minns diskussionerna från avtalsrörelsen 2005 på kommun och landstingssektorn då tidsbegränsade chefsförordnanden låg i vågskålen. Tidsbegränsade chefsförordnanden skulle bara vara aktuellt för mycket höga chefer, de som träffat avtal om andra förmånliga avtal, de som har nära anknytning till politiken. Riktigt så ser det inte ut idag, tidsbegränsade chefsförordnanden har börjat krypa ner i chefshierarkin och avtalen blir allt sämre. Senast för några veckor sedan såg jag ett tidsbegränsat chefsförordnande som inte var på toppnivå, den berörde hade en grundtjänst som medarbetare i kombination med sitt chefsförordnade. I min värld är en medarbetare en benämning på alla som arbetar på en arbetsplats, det innebär att en omplacering kan ske till vad som helst efter visstidsförordnandets utgång.

Det känns om tidsbegränsade chefsförordnanden har tagit fel riktning. Om vi ser chefen som förbrukningsmaterial som byts ut när det knakar i organisationen, då är risken att professionen som sådan tappar sin kompetens, hur ska man kunna knuta till sig de mest lämpade cheferna om man inte erbjuder vettiga anställningsvillkor? Kan det vara så att de politiska förutsättningarna om att ha ett uppdrag i förtroende har börjar spilla över på chefer och tjänstemännen som nu börjar gå ner i chefsleden?

Att rekrytera en chef måste ses som en investering i en organisation som är långsiktig. Är det ett sätt att fuska i rekryteringen likt en provanställning, blir det fel person, ja då är det lätt att göra ett byte om ett par år. Jag får en känsla av att tidsbegränsade chefsavtal i vissa fall handlar om billiga avvecklingsavtal som egentlig mening inte gagnar någon part. Varför då ge chefer sämre villkor när båda parter är förlorare? För att återknyta till inledningen så tycker jag att det inte finns några förnuftiga mål med tidsbegränsade chefsförordnanden, det saknas eftertanke. Chefskap ska gälla tillsvidare, dock med vissa få undantag.

Ge regeringen bakläxa!

2011-03-24T10:28:00.000+01:00

Ett sommarminne som biter sig fast är det som handlar om människor som lockats till Sverige från Thailand med löften om guld och bärfyllda skogar och väl här mötts av giriga arbetsgivare och brustna löften. Det är en cynisk handel med arbetskraft och människor och handlar om mycket mer än bärplockning. För oss handlar det om att värna den svenska modellen med starka kollektivavtal som skyddar den enskilde både avseende lön och andra arbetsvillkor. Det finns en bred enighet om att svenska kollektivavtal ska gälla på den svenska arbetsmarknaden. Men en förutsättning för att sluta dessa avtal är att det finns en representant i Sverige för arbetsgivaren/företaget.

Det är därför ett viktigt brev som de tre fackliga centralorganisationernas ordförande skrivit till Sveriges Riksdag. Du kan läsa brevet här. Där pekar de på en rad viktiga krav som bör finnas med i utstationeringslagen som riksdagen ska fatta beslut om. Ett av förslagen är att det ska införas i lagen ett krav på förhandlingsbehörig representant i Sverige, ett annat att lagen ska följa utredningens förslag om presumtionsregel, ett tredje att utländskt företag ska vara skyldig att anmäla namngiven företrädare som kan ta emot delgivning.

Ökad administration i socialtjänsten, till nytta för brukaren eller?

2011-03-23T15:25:00.000+01:00

Nästa vecka ska jag medverka på ett nordiskt seminarium som handlar om vad ökad byråkratisering av det sociala arbetet i Norden gör med kvaliteten och hur det påverkar socialarbetare och klienter.

Akademikerförbundet SSR tror på en ”evidensbaserad praktik” som utgår från brukares erfarenheter, vetenskap, och den samlade professionens kunskap. Vi anser att det är viktigt att det sociala arbetet utvärderas och sprids så att goda erfarenheter och resultat kommer fler till godo. Vi menar också att det bidrar till utveckling av professionen och vi anser att dokumentation ytterst är en fråga om rättssäkerhet och etik.

Jag undrar dock om man som socialarbetare runt om i landet har förståelse för varför man ska utvärdera, följa upp, utreda och dokumentera, fylla i manualer och arbeta i datasystem som inte alltid förenklar tillvaron, när detta sker på bekostnad av klientkontakt och utveckling av relationer. Besökstider och telefonsamtal kortas, samtidigt som antalet ärenden ökar. I en undersökning som Akademikerförbundet SSR lät göra bland förtroendevalda socialsekreterare i december 2010 svarar 90 procent att arbetsbelastningen ökat och man ser dokumentation och långa handläggningstider som stora problem.

Akademikerförbundet SSR är en ivrig påhejare av den kunskapsutveckling av socialt arbete som pågår runt om i landet. Vi stöder verkligen de ansträngningar som görs från stat och arbetsgivare att åstadkomma en evidensbaserad praktik. Men för nya arbetsuppgifter inom socialtjänsten krävs antingen att gamla tas bort, eller kompensation i form av ökade resurser.

Så ser dess värre inte verkligheten ut. I en insändare i Dagens Nyheter i morse den 21 mars 2011 beskrivs konsekvenserna av ökade administrativa krav och ekonomiska besparingar bland annat i form av lägre tillgänglighetsgrad, stress och ohälsa, längre handläggningstider och besvikna klienter.

Frågan jag därför ställer mig är om vår strävan att åstadkomma en evidensbaserad socialtjänst istället motverkar sitt syfte när kompensation för ökad arbetsbelastning uteblir?

Varför ökar antalet medlemmar i Akademikerförbundet SSR?

2011-03-16T16:11:00.000+01:00

Förbundet har ökat med 7000 medlemmar på tre år. Vi ökar mest bland alla Sacoförbunden. I dagarna gratuleras förbundets medlem nummer 60 000. Men varför ökar vi då?

Kan det bero på att

Vi har många förtroendevalda som gör ett ideellt arbete, de utför det fackliga grundarbetet. Det gör också förbundets regionombud som på deltid jobbar med SSR- och regionföreningarna.

Kan det bero på att

Vi utför det grundfackliga arbetet med löner och villkor på ett föredömligt sätt. Vi har låg medlemsavgift i förhållande till många andra fackförbund och vår inkomstförsäkring är en viktig extra trygghet för medlemmarna.

Kan det bero på att

Vi är aktiva i det samhällspolitiska arbetet. Vi syns och är engagerade i välfärdsfrågorna. Förbundet är kaxigt och vågar ta debatten för människor som annars inte hörs.

Kan det bero på att

Vi är med i det internationella arbetet där vi stödjer kvinnornas befrielserörelse i Burma och på Gazaremsan.

Det finns inga genvägar. Ett bra fackligt arbete kräver ett stort intresse, engagemang och samhällsintresse. Ett gott fackligt arbete ger resultat utan att erbjuda blivande medlemmar presentkort på varuhus, biobiljetter eller inköpsresor till spännande tv-ort.

Vi kräver fackliga rättigheter också i USA

2011-03-09T11:25:00.000+01:00

Fackliga fri- och rättigheter är ständigt ifrågasatta. Senast i delstaten Wisconsin i USA där republikanen och guvernören Scott Walker lagt fram ett förslag som innebär att anställda på sjukhus, anställda inom barn- och äldreomsorg och andra offentliganställda inte ska omfattas av kollektivavtal. Detta innebär naturligtvis inte bara en attack riktad mot de fackliga organisationerna utan innebär kraftigt försämrade möjligheter för de anställda att få goda arbetsvillkor och rimliga löner. Tyvärr har förslaget fått stöd av andra republikaner och delstadsguvernörerna i både Indiana och Ohio följer efter.

Förbundets fackliga international PSI/ISKA har genom sin generalsekreterare Peter Waldorff snabbt reagerat och agerat. Och nu agerar också de svenska förbunden genom en skrivelse till USA:s ambassad i Sverige.

En spaning över andra sidan sundets välfärdsmodell ”flexicurity”

2011-02-28T20:34:00.000+01:00

I debatten har det diskuterats en hel del om rörlighet på arbetsmarknaden. Sverige och Danmark är två grannländer som ofta brukar jämföras. Den svenska modellen brukar beskrivas som alltför trögrörlig medan den danska modellen är den som står för aktivitet och rörlighet på arbetsmarknaden.

Utan att recensera de olika ländernas modeller alltför mycket är det ändå intressant att syna den danska modellen och jämföra med våra svenska förhållanden. Finns det något vi kan lära och ta till oss av Danmark? Det kanske bara är att ”planka” det som Danmark ser som den ultimata välfärdsmodellen?

För att undersöka saken närmare har parterna inom tjänstesektorn skickat ner en delegation från Sverige. Sagt och gjort åkte vi ner på en intressant studieresa.

Danskarna beskriver sin modell utifrån liknelsen av en gyllene triangel som går under benämningen ”flexicurity”. Det är en tredelad modell som signalerar om flexibilitet och trygghet som ska stötta varandra. Danskarna beskriver modellens utgångspunkter ifrån en 1.) aktiv arbetsmarknadspolitik, 2.) generös ersättning vid A-kassa och en 3.) flexibel arbetsmarknad och arbetsrätt. Andra centrala delar i modellen är kontinuerlig utbildning och kompetensutveckling. Modellen är kollektivavtalsbaserad men underbyggs i hög grad av ett trepartssamarbete mellan regering och arbetsmarknadens parter som beskrivs vara nära.

Det som danskarna lyfter fram som det mest centrala i modellen är de generösa ersättningsnivåerna och de flexibla anställningsreglerna. Till det sistnämnda ekar mantrat ”easy to hire - easy to fire” hos både arbetsgivare och - arbetstagarpart som vi besöker i Danmark.

I Danmark har anställningsskyddet alltid varit svagare än i Sverige, det finns dock vissa inslag som liknar vårt sakliga grund begrepp men det finns inget grundskydd om turordningsregler eller omplaceringsskyldighet. Eventuella skadestånd om att köpa ut en oönskad arbetstagare är lägre, dessutom kan inte en uppsägning som generellt är kortare i Danmark ogiltigförklaras. Liksom den svenska modellen är den danska utvecklad under en längre tid och bygger förmodligen en del på vissa nationella grundfundament.

När det gäller de höga ersättningsnivåerna vid arbetslöshet i Danmark så är det vid en snabb jämförelse med Sverige inte så avsevärda skillnader som man först tror.

Den danska a-kassan har under åren reformerats, på senare år har a-kassan stramats åt i lågkonjunkturens kölvatten. Längden på maxperioden för a-kassa har ändrats från 7 till 4 år och senast till 2 år som dessutom förenas med stora krav på aktivt deltagande i olika arbetsmarknadspolitiska program, särskilda krav ställs för ungdomar. I det avseendet känns det som om danskarna har sneglat lite på Sverige och den ”arbetslinje” som vår nuvarande regering har infört.

Arbetslöshetsförsäkringen är liksom i Sverige frivillig och omfattar ca 80 procent av arbetstagarna. En arbetslös i Danmark får 90 procent av lönen, dock med ett tak på 17000 danska kronor vilket motsvarar ca 20000 svenska kronor. Ersättningen i Sverige är 80 - 70 procent av lönen med ett tak på 18700 kr, som längst kan man få ersättning upp till 450 dagar. Att teckna inkomstförsäkringar är ovanligt och dyrt i Danmark.

Håller tryggheten på att monteras ner även i Danmark kan man fråga sig? Den danska modellen om ”flexicurity” förefaller inte vara helt okänslig vid lågkonjunktur. Vissa danska fack har ”knorrat” lite om den senaste tidens utveckling. Håller ballansen i modellen måhända på att ruckas? Flexibilitet och trygghet ska ju stötta och balansera varandra. För att sysselsättningen ska öka och skapa rörlighet torde det krävas en stark ekonomisk utveckling och en balanserad ekonomisk politik.

Danmark har liksom Sverige problem med grupper som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, i Danmark är det är framförallt invandrare, arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, långtidssjuka och äldre arbetstagare. Synen på sjuka skiljer sig väsentligt om man jämför båda länderna. En längre tids sjukdom i Danmark innebär som regel uppsägning utan rehabiliteringsansvar för arbetsgivaren, som svensk kan det te sig syniskt. Som synes verkar flexicurity inte hjälpa på alla områden.

Ungdomsarbetslösheten är lägre i Danmark, det ska dock sägas att statistiken kan vara missvisande eftersom man i Danmark räknas som arbetslös först när man anmäler sig som arbetssökande vilket ter sig logiskt. I Sverige behöver du inte vara anmäld som arbetslös för att ingå i statistiken. Lärlingssystem är mer utbrett i Danmark vilket borde påverka ungdomsarbetslösheten i positiv riktning. Omfattningen av visstidsanställningar och anställda som arbetar inom bemanningsbranschen är betydligt lägre i Danmark. Tanken jag slås av är om visstidsanställningar verkligen används på rätt sätt här hemma? Det är ju ofta våra ungdomar som får hanka sig fram genom olika visstidsanställningar. Tryggheten inom bemanningsbranschen och i visstidsanställningar är inte den samma, det är något vi bör reflektera över här hemma.

Danmark består till största del av små eller medelstora företag där arbetstagarinflytandet är relativt begränsat. De geografiska avstånden inte är lika påtagliga som i Sverige. Det borde innebära att glesbyggdsproblematiken med hög arbetslöshet inte är lika märkbar i Danmark.

För att knyta an till inledningen så tror jag att vi har en del att lära av Danmark, inte sagt att vi ska ”planka” hela modellen utan ta godbitarna och anpassa dessa till våra förhållanden.

Vid sidan av det offentliga utbildningssystemet har Danmark utvecklat branschvisa kompetensfonder som för svenskt vidkommande skulle vara intressant att titta närmare på. Anställningsbarhet handlar ju mycket om ”livslångt lärande”. Jag tror också det är värt att syna lärlingssystemet lite närmare.

Snabba insatser vid arbetslöshet brukar vara A och O för lyckade omställningar. I Danmark är det ”snabba puckar” som gäller, insatserna börjar redan under anställningen där du blivit uppsagd.

Trepartssamarbetet mellan regering och arbetsmarknadens parter är mer tydligt i Danmark, arbetsmarknadspolitiken och parternas syn framstår som mer sammanfallande, det tror jag är en framgångsfaktor att fundera på.

Debatten som pågår om att LAS skulle ge inlåsningseffekter i motsats till den danska modellen är en fråga i sig men för stor för att reda ut nu, spaningen har redan blivit för lång, det får vi ta en annan gång. Avslutningsvis tror jag att Danmark och Sverige har nytta av att lära varandra.

A-kassan blöder, Hillevi!

2011-02-16T11:39:00.000+01:00

I min lilla värld går debattens vågor höga om två principiella frågor rörande a-kassan. Den ena handlar om den ska vara obligatorisk eller inte. Den andra handlar om staten eller fackförbunden ska vara huvudmän för densamma. Dessa är viktiga, och principiella, frågor som bör övervägas noga. Det görs! Inte minst i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, som också har de frågorna på sitt bord. Huvudsekreteraren Irene Wennemo har varit ute och debatterat de här frågorna redan i utredningens barndom, bland annat rörande obligatorium här, här rörande huvudmannaskapet och i ett otal intervjuer berört båda sakerna bland annat här och här och på ett otal fler ställen. Det här är tveklöst frågor som är brinnande i debatten.

Men om man tillåter sig att vara lite konspiratoriskt lagd kan man fråga sig om de två frågorna verkligen är de största runt a-kassan, trots att de är stora. Jag kan tycka att det är en annan fråga som är långt mycket viktigare - principen om att det ska vara en inkomstbaserad försäkring vid arbetslöshet. Ny statistik visar nämligen att bara 40 procent av de arbetslösa får a-kasseersättning. Resten lever på annat. Och a-kassan som ska ge 80 procent av inkomsten visar sig bara ge 80 procent av lönen till fyra(!) procent av de som hade förlorat ett heltidsarbete vilket visas i en ny rapport från Samorganisationen. 24 av 25 som blivit arbetslösa från ett heltidsarbete har alltså lägre ersättning än det som faktiskt var tanken från början. Fyra procent! Det är rätt långt ifrån socialdemokraternas vallöfte om att minst 80 procent ska ha 80 procent av lönen vid arbetslöshet. Prognosen är dessutom att de fyra procenten kommer att sjunka till tre under året.

Man kan tycka mycket om a-kassan. Staten tycker säkert att den är för dyr. Det tycker många låginkomsttagare, med rätta, också. Arbetsgivarna tycker att den höjer reservationslönen för mycket. Facket tycker att den på ett olyckligt sätt urholkas. Den fackligt startade kampanjen ”Höj taket i a-kassan.nu" är ett bevis bland många på det.

15 maj 2013 ska den parlamentariska socialförsäkringsutredningen lämna sitt slutbetänkande och där ska också idén om en framtida a-kassa vara färdigutredd. Men vi kan verkligen inte vänta i över två år på den lösningen. A-kassan blöder!

Såväl in- som utkvalificeringsreglerna har hårdnat. Avgifterna differentierades så att många med låga inkomster fick orimliga avgifter. Runt 500 000 personer lämnade a-kassan då och sedan dess har arbetskraften ökat men inte a-kassans medlemmar i samma utsträckning vilket har gjort att 1,6 miljoner personer i arbetskraften inte är med. 1995 var de drygt 500 000. Detta är i flera avseende regeringens fel. Men ännu mer regeringens fel är det att inte höja taket i a-kassan och göra andra åtgärder i regelsystemet som gör att mer än 1 av 25 kan få en inkomstbaserad försäkring värd namnet. Taket i a-kassan har inte höjts sedan 2002. Det är snart tio år. Under samma tid har priset på en hamburgare ökat med 50 procent. Hamburgerpriset rår inte regeringen på. Men väl a-kassetaket.

Regeringen borde snarast göra en avsiktsförklaring om man menar att a-kassan ska vara inkomstbaserad eller bara en grundtrygghet. Vi kan inte vänta till 2013. Kan man tillsätta en grupp inom Socialdepartementet som ska reparera de värsta felen i regeringens sjukförsäkringsreformer de senaste åren, kan Arbetsmarknadsdepartementet göra detsamma vad det gäller a-kassan.

Så - Hillevi Engström! Strunta i obligatorium och huvudmannaskapsfrågan och visa om du och regeringen vill att a-kassan ska vara en inkomstbaserad trygghet vid arbetslöshet för fler än fyra procent.

Fler kuratorer i vård och omsorg av äldre!

2011-02-08T09:26:00.000+01:00

Äldres behov av psykosocialt stöd är ett mycket eftersatt område som måste ägnas ökad uppmärksamhet. Genom samtalsstöd och hjälp i kontakterna med det omgivande samhället skulle kuratorer kunna bidra till ökad livskvalitet och välbefinnande hos många.

Det är väl känt att gruppen äldre ökar. Långa avstånd, kvalificerade arbeten och egna aktiviteter gör att barn och närstående som kan ge stöd till den äldre minskar. Ensamhet, rädsla och oro är faktorer som gör att många gamla far onödigt illa. Gamla olösta relationsproblem kommer också ofta upp till ytan när man är gammal och sjuk och behovet av att få tala med någon om sitt liv ökar därför.

En avhandling vid Umeå universitet http://www.medfak.umu.se av fil.dr. Pia Hedberg visar att var fjärde äldre drabbas av depression under sina sista år i livet. Var fjärde! Det är en ohyggligt hög siffra. Det är inte så svårt att förstå att livet blir tomt och händelselöst när inte längre ens partner och vänner finns i livet, när fysisk aktivitet hindras av kroppsliga funktionsnedsättningar och när den mentala förmågan inte längre är var den varit. Det är däremot svårt att förstå att vi inte insett det tidigare och rustat äldreomsorg, geriatrik och primärvård för detta. Tillsätt fler kuratorer i vård och omsorgen av gamla!

Missbruksutredning på väg

2011-02-07T10:42:00.000+01:00

330 000 svenskar lider av alkoholberoende. Om 10 år, 2020 kommer antalet tunga narkotikamissbrukare ha ökat från 29 500 till 46 000 personer. Idag är 10 000 personer regelbundna användare av dopingpreparat. Detta och mycket mer kan man läsa i SOU 2011:6 Missbruket, Kunskapen, Vården som är ett delbetänkande från den s k Missbruksutredningen. Det överlämnades till regeringen den 31 januari i år. Hela utredningen ska vara klar i april och frågan är därför på högkant hos alla oss som på olika sätt jobbar med missbruksfrågor.

I ett intressant inlägg i den pågående debatten runt Missbruksutredningens kommande förslag uttrycker Anders Knape, som är ordförande för Sveriges Kommuner o Landsting, SKL, oro för att utredaren Gerhard Larsson kommer att förslå att ansvaret för missbruk helt flyttas från kommunernas socialtjänst till landstingen. Anders Knape skriver: ”Om landstingen ensamt har ansvaret innebär det att behandling inte till någon del blir en rättighet för individen eftersom det inte längre skulle falla inom ramen för socialtjänstlagen. Vi ser också risker som att det kan leda till försämrad tillgänglighet, ett smalare samlat utbud av insatser med fokus på beroende och inte på missbruk, att färre personer får vård och behandling, risk för dränering av kompetens i kommunernas verksamheter.”

Tidigare har Gerhard Larsson på DN Debatt skrivit flera gånger om utredningen. Senast i augusti 2010 skrev han om hur missbruket av alkohol och narkotika i Sverige ökar och att man måste hitta nya sätt att jobba med frågorna. Detta innebär bland annat, menar han, att insatserna måste få starkare fokus på vård och behandling. I många andra länder har ansvaret för missbruksfrågorna samlats hos en huvudman, oftast sjukvården. I Svenska Dagbladet 2 november 2010 presenterade Gerhard Larsson huvudpunkterna i det som kan antas vara förslagen i den kommande utredningen.

Från förbundets sida följer vi noga frågan, vi deltar i diskussioner om olika förslag och vi tar gärna emot alla tankar och idéer om hur missbruksvården kan utvecklas och förbättras.

Stoppa våldet i Egypten!

2011-02-03T16:15:00.000+01:00

Läser i ett uttalande från vår international ISKAs generalsekreterare Peter Waldorff en uppmaning till medlemmarna i de olika länderna att uppmana sina regeringar att agera för att få ett slut på det eskalerande våldet i Egypten och garantera medborgarna fundamentala mänskliga rättigheter samt vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att den nödvändiga omvandlingen sker på ett fredligt sätt. Det är ett välkommet uttalande. I morse rapporterades att över 600 människor skadats och minst fem personer dödats av president Mubaraks anhängare det senaste dygnets. Det finns uppskattningar om att över 300 personer dödats sedan protesterna startades. Ser att en rad fackliga organisationer idag uttryckt sin oro. ITUC , den internationella fackföreningsinternationalen, är en av dem och i Sverige har LO:s ordförande tillsammans med TCO:s ordförande antagit ett uttalande med liknande innebörd. Också ILO:s generaldirektör har uttalat sin oro.

Sedan flera dagar är medierapporteringen fylld av reportage om det fredliga uppror som syftar till en demokratisering av Egypten och som kräver ekonomiska och sociala reformer. Och vi känner alla en stor oro över de våldsamma bilder som vi sett idag. Nu måste alla goda krafter gemensamt bidra och agera såväl nationellt som inom ramen för EU och FN.

Hur länge ska försörjningsstödet ersätta socialförsäkringarna?

2011-01-31T10:27:00.000+01:00

Akademikerförbundet SSR har nära följt utvecklingen av det ökade försörjningsstödet under de senaste åren och vi känner en stark oro för de klienter som nu tvingas konkurrera om socialtjänstens kompetens, kunnande, behandlingsinsatser, tid och pengar. Under de senaste två och ett halvt åren, från hösten 2008 till hösten 2010, har försörjningsstödet för kommunerna ökat med en halv miljard kronor, eller med 31 procent. Försörjningsstödet är i dag uppe i 2 miljarder 325 miljoner kronor. Bakom siffrorna finns också kostnaderna som tidigare utbetalats i en annan form, som arbetslöshetsersättning eller sjukersättning.

Reglerna för socialförsäkringarna har skärpts. Inträdeskraven för arbetslöshetsersättningen har blivit högre. Alltför många unga vuxna har inte fått något jobb och är därför inte heller medlem i någon A-kassa. Detta gör att ett stort antal personer har ansökt om att få försörjningsstöd för att kunna försörja sig. Detta har även många sjukskrivna tvingats göra bland annat på grund av många förändringar i sjukförsäkringen.

En utmaning man måste ta på allvar är att få en näringspolitik och arbetsmarknadspolitik som ger nya jobb till fler. Framförallt måste unga människor få komma in på arbetsmarknaden för att försörja sig. Både arbetsgivarna och samhället måste ta ett ansvar för att ungas kompetens och utbildning tas tillvara. De har väntat länge nog.

Vi vet att regeringen har tillsatt en socialförsäkringsutredning som ska komma med förslag 2013! Därefter ska utredningen remissbehandlas och först därefter kommer regeringen med sitt förslag som riksdagen ska ta ställning till. Det blir nog tidigast 2014 som socialförsäkringssystemet kan ändras. Men, kan vi vänta så länge?

Riskerna för permanent arbetslöshet, utförsäkring och hänvisning till försörjningsstöd är i dag mycket stora. Människor skickas runt i de olika systemen. De förändringar som gjorts har varit mot bakgrund av statsfinansiella och arbetsmarknadspolitiska åtgärder - inte socialpolitiska överväganden! Den svenska modellen har inneburit att vi har varit överens, mellan politiken, arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen, om att ta gemensamt ansvar och att alternativen för den sjuke och arbetslöse inte i första hand var att få del av kommunernas försörjningsstöd, utan ett hållbart socialförsäkringssystem.

Det finns inga perfekta ledare

2011-01-21T09:42:00.000+01:00

Jag gick på skoj igenom kravlistan som de socialdemokratiska partidistrikten satt upp för vad nästa partiledare ska kunna. Jag slogs av att kraven var ganska vettiga var för sig. Men, när jag skulle fundera vem som uppfyller kraven blev det uppenbart att ingen människa på jorden kan uppfylla alla de kriterierna. För er som är intresserade ser listan ungefär ut så här:

• Kunna vinna val.

• God kommunikatör.

• God debattör.

• Lagledare.

• Regeringsduglig.

• Drivande i idédebatten.

• Erfarenhet.

• Stark röst internationellt.

• Riksdagsplats inget krav.

• Hålla ihop partiet.

• Lyhörd.

Det kriterium som nästan alla föll på var ”stark röst internationellt”. Sådana personer finns ju inom socialdemokratin (Wallström, Eliasson, Schori), men de är ju inte intresserade eller uppfyller inte andra kriterier. Men, det intressanta i detta är inte vem som blir socialdemokratins partiledare. Ledarskapsfrågan är ju aktuell också i andra partier, som miljöpartiet och sannolikt också vänsterpartiet och kanske något annat parti.

Nej, det intressanta är istället vilka krav vi ställer på våra ledare. De ska ha ett helt perfekt CV. Och då har vi inte ens gått in på personliga frågor som familj, hälsa, moral och annat. Alla tv-licenser ska vara betalda. Alla barnvakter ska ha betalats vitt. Inte bara idag, utan i all evig tid bakåt. Dessutom ska man själv aldrig jobbat svart, gått mot röd gubbe, kört för fort eller glömt deklarera något. Det är ju till och med så att det, av vissa anses omoraliskt, att yrka ett avdrag som man inte får igenom.

Miljöpartiet, och kanske också vänsterpartiet framöver, har hittat ett sätt att hantera det här. De letar inte efter den felfria stora ledaren - landsfadern/modern, utan tänker sig istället att man inte kan allt och att mer än en skapar möjligheter att komplettera varandras brister, förutom synergieffekterna. Jag tror det är klokt. Visst har många raljerat över hur PR-mässigt korkat det är, kombinerat med att de får sitta i max nio år, men jag tror ändå att den strategin vinner i längden.

Jonas Sjöstedt har till exempel villkorat sin kandidatur med att det måste vara två som leder vänsterpartiet. Jag förstår honom. Han bor i Umeå och har rätt små barn. Vill man inte lägga ner idén om familjen, så måste man hitta en lösning där man inte är livegen. Något som både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt till exempel är. För den där berömda korvgrytan Fredrik Reinfeldt gör till sina barn kan inte ha gjorts på länge. Tyvärr!

Jag ifrågasätter dessutom omdömet hos personer som väljer att prioritera ner sina barn. Varför skaffade man dem? Var det bara idén om spridning av sina egna gener som styrde? Eller tror man att barn kan sättas i paus-läge?

Min slutsats mitt i allt detta letande efter den perfekta ledaren är att han eller hon inte finns. Det finns massor med bra människor men de har alla tillkortakommanden. Här gäller det istället att prioritera - både för kravställarna och för de tilltänkta. Och erkänna att vara ledare för ett parti, ett fackförbund, ett företag eller något annat, bara är en del av livet. Om inte annat syns det, i stort sett varje gång en stor företagsledare avgår. Då anförs alltid familjen som skäl för avgången. Tänk om det skälet kunde användas oftare också när man tillträder! Då skulle vi få både fler och bättre kandidater.

Klass 3-varning i folkhemmet

2011-01-03T11:26:00.000+01:00

Den här julhelgen har varit en intressant exponering av glappet mellan förväntningar och prestationer vad gäller våra gemensamma angelägenheter. Detta är ett kryptiskt sätt att säga att folk har varit väldigt sura på SJ. Och visst finns det fel som har begåtts både av SJ och av Trafikverket och hela avregleringen av spårtrafiken i Sverige. Men det intressanta är vilka förväntningar vi har. I den bistraste snöstorm med klass 3 varning, förväntar sig nämligen många att allt ska fungera som vanligt.

Enligt SMHI är klass 3 varning följande: ”Mycket extremt väder väntas som kan innebära stor fara för allmänheten och mycket stora störningar i viktiga samhällsfunktioner.” Men det tycker inte alla. För om ett SJ-tåg är en timme försenat beskriver media det som ”tågkaos”. Folk är tokförbannade och hela semesterplaneringen verkar gå i kras. Jag har all förståelse för att folk blir arga om de får sitta på skaraslätten insnöade fem timmar i ett strömlöst tåg, utan en evakuering i sikte, men med en timmes försening, i full snöstorm…

Vår samlade erfarenhet, vi som är födda efter andra världskriget, är ett samhälle som i decennier har levererat allt mer och med ganska få exempel på att det fallerar.

Vi har en allt mer mekanistisk världsbild och självbild. Försliter vi en höft eller ett knä förväntar vi oss att de byts ut och blir som nya. Min syster som förr jobbade med hjärtrehabilitering berättade om nyopererade bypass-patienter som förväntade sig att de, i stort sett, skulle ha ett nytt hjärta efter operationen. Tappar vi tänderna förväntar vi oss nya, minst lika bra, som sitter hela livet. Så ser våra förväntningar på hälso- och sjukvården numera ut. Allt kan fixas, tror vi. Samma sak är det med många andra delar av vårt gemensamma. När föräldrar inte fungerar ska skolan ta över. Och tåg, bussar och flyg ska alltid fungera. Även när naturens krafter tillfälligt tar över.

Men fråga någon som är född före eller under andra världskriget om hur de ser på det hela så får du säkert en annan bild. De vet att man inte kan ge sig ut i en kraftig snöstorm och tro att allt fungerar. De blir ofta förvånade över allt som sjukvården faktiskt kan göra för dem. Och de visar ofta ett stort mått av ödmjukhet.

Men vi som är födda på 60-talet och senare har förlorat mycket av det här. Och i värsta snöstormen blir det väldigt tydligt. När jag och barnen åkte ner till Skåne 22 december var vi en och en halv timme försenade. Det tyckte jag var väldigt bra, under givna omständigheter. Dessutom fick vi gratis te och kaffe i bistron eftersom de var underbemannade och inte kunde ha någon anställd i bistron. Men vad händer? Jo, någon resenär tar tillfället i akt att börja stjäla från bistron. För ingen var ju där! En gråtande konduktör gick ut i högtalarna och berättade. Jag hoppas vi alla kände skam över den medresenär som inte klarade av att bete sig bättre. Vad hände? Jo, fem minuter senare ropade konduktören ut att nu hade bistron öppnat för en medresenär hade ställt upp på att bemanna bistron. Ett jubel utbröt! Inte i första hand för att bistron var öppen, utan för att det finns de som gör något bra av situationen! Som att hjälpa till!

Jag tror att synen på vårt gemensamma skulle vinna på att inte bara ställa krav - utan också hjälpa till. Eller som Kennedy en gång sa: “Don’t ask what your country can do for you, but what you can do for your country”. Inte för att vi ska sänka ambitionerna i välfärden, utan för att vi ska vara rädda om den välfärd vi har. Att medelsvensson kommer hem en timme senare är inget välfärdsproblem. Vi har så mycket större välfärdsuppdrag att engagera oss i än det, vad det gäller välfärdens utkanter. Kanalisera energi på det istället så får vi något vettigt gjort, även i jul!

Gott Nytt År!

2011-01-01T07:00:00.000+01:00

Bloggen vill tacka alla våra läsare för det gångna året. Ett spännande år på många sätt. Klimatförändringarnas konsekvenser kryper närmare med de många gånger kraftiga väderomslagen. Jorden blir varmare, men ojämnt fördelat. Samtidigt som snöovädren lamslår flygplatser i både Europa och USA drabbas Australien av svåra översvämningar.

Många händelser vi minns handlar om väder och naturkatastrofer. Askan från vulkanutbrott på Island, jordbävningen på Haiti, skogsbränderna i Ryssland, jordbävningarna i Indonesien och de kraftiga monsunregnen med översvämningar i Pakistan. Det stämmer till eftertanke och det senaste klimatmötet, COP 16 i Mexico, blev inte en lika stor besvikelse som Köpenhamnsmötet. Kanske för att förväntningarna inte var lika högt ställda men också för att man enats om att bygga vidare på överenskommelserna från Kyoto.

I Sverige hade vi både allmänna val och prinsessbröllop. Den sittande regeringen fick förnyat mandat och riksdagen utökades med ett parti. Välfärdspolitiken kom stundtals i fokus för debatten, men långsiktigt hållbara förändringar och politiska åttaganden lyste med sin frånvaro. Krönikor om det gångna året och mycket mer finns att se, höra och läsa på många ställen, t ex DN, SVT och SR.

Akademikerförbundet SSR har fortsatt att växa. Vi är nu nästan 60 000 medlemmar på arbetsplatser och högskolor runt hela Sverige. Det är våra medlemmar och deras erfarenheter som är kärnan i vår blogg. Det är deras vardag, deras arbetsvillkor och deras möten med människor i jobbet som ligger till grund för våra bloggtexter. Vi har på olika sätt försökt kommentera vardagen. Det handlade förstås om valet (och valrörelsen) i september, det har handlat om arbetsmiljön inte minst på socialkontoren, det har handlat om legitimation för kuratorer, det har handlat om rättvisa arbetsvillkor i Sverige och världen, det har handlat om jämställdhet och det har handlat om barnfattigdom för att ta några exempel.

Inför 2011 önskar vi oss bland annat (läs gärna mer i Idéer om välfärd):

Höjt tak och sänkt avgift i a-kassan
Förstärkt aktiv arbetsmarknadspolitik
Arbetsgivare som ter ansvar för arbetsmiljön på socialkontoren
Legitimation för kuratorer
Tillgång till sjukvård för papperslösa
Återinfört studerandevillkor i a-kassan
Öka de förebyggande insatserna inom socialtjänsten
Fler kuratorer i skola, omsorg och hälso- och sjukvård
Jämställda löner
Kvotering av kvinnor till alla bolags styrelser

Avslutningsvis önskar vi ett riktigt Gott Nytt År!

Gränsen mellan tvång och frivillighet, lagstiftning och etik

2010-12-28T16:31:00.000+01:00

Jag vill ta en nyligen avkunnad dom i Hovrätten som utgångspunkt för mina funderingar om frivillighet och tvång. Häromdagen dömde Hovrätten en chef inom socialtjänsten för tjänstefel. Det handlar om ett tragiskt ärende med dödlig utgång av en missbrukande ung man. Chefen bedömde att inte inleda utredning om tvångsvård (enligt 7 § LVM) och heller inte för att verka för att den det gällde tvångsomhändertogs för utredning. Samtycke till vård fanns och samtycket bedömdes som trovärdigt. Som grund för chefens bedömning fanns också forskning som visar negativt resultat av tvångsvård medan behandling i frivilliga former har förutsättningar att lyckas.

Med bloggen vill jag peka på hur oändligt svårt arbete våra medlemmar har och vilka omöjliga överväganden man kan ställas för i sin yrkesutövning. Ofta går det inte förrän med facit i hand att avgöra om ett fattat beslut varit gott nog.

Ärendet har följts med stort intresse från Sveriges kommuner och landsting, Sveriges socialchefer, Akademikerförbundet SSR och många enskilda socialsekreterare och deras chefer. Den är principiellt viktig för hela socialtjänsten och för alla de social- sekreterare som arbetar med missbrukarvård. Med stor sannolikhet har många tjänstefel begåtts genom åren och med stor sannolikhet våndas många socialsekreterare just nu över hur man ska förhålla sig till klienter som söker hjälp för missbruk av droger eller alkohol, som bedöms trovärdiga men får återfall och därför är i dåligt fysiskt eller psykiskt skick.

Bakgrunden till det här fallet är i korthet följande;

En ung och man ansökte om behandling för tungt narkotikamissbruk. Mannen hade regelbunden kontakt med socialtjänst och hälso- och sjukvård. Han beviljades bistånd för utredning på institution och behandling i öppenvård men återföll i missbruk vid flera tillfällen varav vid ett med allvarliga fysiska och psykiska konsekvenser. Han avled efter ett återfall, indirekt till följd av sitt missbruk. En placering på behandlingshem skulle ha inletts endast någon dag senare.

Den här domen ger upphov till många följdfrågor för hela yrkeskåren. Var går gränsen för frivillighet och tvång när det finns samtycke till vård, och samtycket bedöms seriöst? Handlar det om ett visst antal återfall? Eller handlar det om klientens fysiska eller psykiska tillstånd? Jag kan heller inte låta bli att fundera över hur utgången hade blivit om klienten hade fullgjort behandlingen på det planerade behandlingshemmet och blivit drogfri. Hade socialchefen ändå dömts för tjänstefel på samma grunder som han dömdes i hovrätten? Är det rimligt att en bedömning som i efterhand visar sig felaktig ska kunna leda till tjänstefel?

Hovrättens utslag i det här fallet kommer sannolikt att medföra en restriktivare tolkning av socialtjänstlagen och mer användning av tvång. Men oavsett vilka välgrundade bedömningar som görs så kommer vi aldrig att kunna ha facit på vad som är rätt handlingsalternativ i en given situation. Vi måste fortsätta lita på våra ena bedömningar grundade på tillgänglig forskning, kunskap och beprövad erfarenhet.

Lycka till och Gott Nytt år!

FNs dag för migrerande arbetare

2010-12-18T07:00:00.000+01:00

Enligt FN finns det idag omkring 215 miljoner människor som lever och arbetar i ett annat land än det där de är födda. Ungefär hälften är kvinnor , de flesta arbetar mycket hårt för att försörja sina familjer och anhöriga i deras ursprungsländer. Migrantarbetarnas betydelse för sina hemländers ekonomi är betydande, för närvarande sänds ca 315 miljarder US dollar från migrantarbetare tillbaka till deras familjer i ursprungsländerna. Det är ett välkänt faktum att dessa människor lever under mycket utsatta och knappa levnadsvillkor, ofta gömda, och utan skydd på arbetsmarknaden. Trots att migrantarbetare bidrar till både sina hemländers och sina nya länders ekonomi så är det långt kvar till alla länder på allvar uppfyller sina skyldigheter att också stå upp för migrantarbetares rättigheter.

Den 18 december 2010 är det 20 år sedan FNs generalförsamling fastställde den Internationella konventionen om skyddet för migrantarbetare och deras familjers rättigheter, The UN Migrant Workers´ Convention. Tillsammans med ILOs Migrant Workers Convention, C97 och C143 utgör dessa konventioner ett omfattande.

Denna dag uppmärksammas i år av bl a ISKA/PSI och deras generalsekreterare Peter Waldorff säger i ett uttalande att det är anmärkningsvärt hur många länder som tvekar inför att ansluta sig till dessa rättigheter genom att försena ratificeringen av dessa grundläggande verktyg för mänskliga rättigheter och regler på arbetsmarknaden. Han menar att inte ett enda land i världen som inte är beroende av migrerande arbetskraft för att klara behovet av arbetskraft. Därför menar han så är det särskilt angeläget att utmana mottagarländerna att snarast ratificera dessa konventioner.

Det är hög tid också för Sverige att ratificera ILOs konvention 97.

No to Austerity for everyone and bonuses for a happy few

2010-12-16T07:30:00.000+01:00

Den 15 december, hade Europafacket, ETUC, återigen utropat en dag för aktiviteter mot ekonomisk åtstramning och för jobb och utveckling. Den förra gick av stapeln den 29 september och samlade bara i Bryssel omkring 100 000 deltagare. Denna gång hoppas man på många decentraliserade aktioner, tex demonstrationer, arbetsstopp och strejker runt om i Europa. Bakgrunden är att runt om i Europa har den ekonomiska och finansiella krisen inneburit dramatiska förändringar inom bl a den offentliga sektorn. Våra fackliga kollegor i EPSU berättar om nedskärningar som vi inte riktigt kunnat föreställa oss i vår vildaste fantasi. Det handlar både om indragna tjänster och kraftigt sänkta löner och pensionsvillkor.

Under dagen ansvarar EPSU för demonstrationer med stora banderoller utanför de två betydelsefulla EU institutionerna European Council och Kommissionen. Med röda kort visar man att det är dags för utvisning med anledning av stödet för åtstramningar som ett sätt att ta sig ur krisen. I ett pressmeddelande säger John Monks, generalsekreterare för Europafacket, att Europa behöver ett gemensamt projekt som går längre än bara nedskärningar och åtstramningar och istället fokuserar på jobb och tillväxt.

Sjukvård för papperslösa, en mänsklig rättighet

2010-12-15T10:28:00.000+01:00

Nyligen genomfördes en viktig konferens om papperslösas rätt till vård i Stockholm. Arrangörer var det nätverk som bildats runt Rätt Till Vårdinitiativet. Frågan har länge debatterats och den svenska politiska hållningen har hårt kritiserats inte minst bland företrädare för de professioner som möter papperslösa i sin yrkesutövning. Tidigare i år tillsatte regeringen en utredning som ska se över frågan om vård för asylsökande, papperslösa och gömda. I en debattartikel i Aftonbladet publicerad samma dag beskrevs dagens oacceptabla situation. Det är helt enkelt inte värdigt ett välfärdsland som Sverige att inte papperslösa har rätt till sjukvård.

Konferensen Rätt till vård blev mycket lyckad inte minst genom den uppmärksamhet som frågan om vård till papperslösa fick. Under ledning av Röda Korsets ordförande belystes en rad angelägna frågeställningar av många erfarna företrädare för professioner inom framförallt sjukvård. Professor Paul Hunt, Uiversity of Essex, som var FNs speciella rapportör om rätten till hälsa 2002-2008 och som skrivit en särskild rapport om Sveriges deltog via videolänk.

Men för oss som inte kunde närvara finns genom den moderna tekniken möjlighet att i efterhand se konferensen som naturligtvis filmades. Förmiddagen kan du se streamad genom att klicka här, och eftermiddagen genom att klicka här. Konferensen sänds också i SVTs Kunskapskanalen i två delar med start idag den 14 december 16-18.30 och med del två den 15/12 kl 16-18.30. Söndag 19/12 sänds allt i ett svep med start kl 10.00. Och på konferensens hemsida finns länkar till alla de medverkandes presentationer.

Rätt Till Vårdinitiativet som bildades 2008 består av en rad organisationer som gemensamt arbetar för papperslösas rätt till vård. De ingående vårdprofessionerna, där Akademikerförbundet SSR är en, har enats om några viktiga ställningstaganden som ska tjäna som utgångspunkt vid vårdpersonals omhändertagande av alla människor. Där slås fast att vårdpersonalens uppgift är att ge vård, behandling, omvårdnad och rehabilitering. Vårdpersonalens bedömningar ska utgå från patientens behov och grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Patientens rättsliga status eller betalningsförmåga ska inte inverka på vårdpersonalens beslut att avstå från vård. I ställningstagandet uppmanas vårdprofessionerna att ge sitt stöd för alla människors rätt till vård och protestera och agera när människor förnekas vård p g a sin rättsliga status.

Samhällsvetarna måste uppvärderas!

2010-12-10T06:37:00.000+01:00

I dag på Nobeldagen 10 december skriver jag och förbundsordförande Christin Johansson i GöteborgsPosten en debattartikel med rubriken ”Inför ett nobelpris i samhällsvetenskap”. Temat kan framstå som smalt, men handlar om behovet av att uppvärdera ämnesområdet samhällsvetenskap. Och då kan ett nobelpris, likt det i ekonomi till Alfred Nobels minne, tjäna som föredöme.

Att uppvärdera samhällsvetarna, både inom akademin som i arbetslivet framstår allt mer som en avgörande fråga för samhällsutvecklingen. Ändå sker det inte. Och det i ett land där följande gäller (här har jag med alla källor för den som vill kontrollera och tänka vidare):

• Sverige har en tillväxt (6,9 procent 3e kvartalet 2010, SCB) som är mycket hög, inte minst i internationell jämförelse

• Sveriges statsekonomi i form av budgetbalans (+2,2 % -08 och -0,9 % -09) samt bruttoskuld (41,7% av BNP) är extremt bra i internationell jämförelse enligt SCB (EUs konvergenskriterier är till exempel max 3 % i underskott och max 60% av BNP i bruttoskuld)

• Sverige satsar 6,3 procent av BNP på utbildning totalt och 1,6 % på enbart högre utbildning. Med det ligger vi åttonde bäst i världen såväl när det gäller all utbildning som högre utbildning. (OECD, Education at a Glance 2010, Tabell B2.1 s 217)

• Vi är ett högutbildat folk. Runt 40 procent av svenskar mellan 25 och 64 år har högskoleutbildning, att jämföra med 28 procent i OECD och 25 procent i EU19. (Education at a Glance 2010, Tabell A1.1a s. 34)

• Sverige har en av världens mest utvecklade välfärdsstater där den offentliga sektorns utgifter utgörs av cirka 50 procent av BNP.

Dessa grundfakta talar för att även samhällsvetarna borde utgöra en given del i välfärds- och kunskapssamhället Sverige - ett land som förstår att utbildning, också samhällsvetenskap är avgörande för ett samhälles framsteg.

Men så är inte fallet. Istället ligger Sveriges satsningar på samhällsvetare i bottenskiktet i internationell jämförelse. Sverige är det land i hela västvärlden som har minst andel samhällsvetare över huvud taget. I OECD-länderna sammantaget är 37 procent samhällsvetare, och i USA 45 procent. I Sverige är endast 24 procent samhällsvetare vilket gör att inte ett enda av de 36 länder som OECD jämför med faller sämre ut än Sverige! Det är något som till och med Högskoleverket tycker är anmärkningsvärt i sin årsrapport (Universitet & högskolor 2008 s 110), men mer händer inte…

Vad vi då står inför är följande:

• Vi har minst andel samhällsvetare av alla jämförbara länder (OECD, Education at a Glance, 2007, tabell A3.3 s 69)

• Sedan minst 1994 har andelen samhällsvetare i Sverige legat stilla på 27 % (SOU 2005:48, s 277)

• Anslagen till studerande inom samhällsvetenskap ligger på 40 494 kronor per helårsstudent och helårsprestation, att jämföra med till exempel naturvetare som får 91 303 kronor per student och medicinare som får 130 422. De dyraste utbildningarna är media som får 512 877 kronor per student. Andra utbildningsområden får alltså mellan drygt två och tolv gånger mer än samhällsvetare. (Budgetpropositionen 2010, Prop 2009/10:1, Utgiftsområde 16, s 122)

• I en jämförelse mellan nordiska länder visar det sig att såväl Norge, som Danmark och Finland ger väsentligt mer till sina samhällsvetarstudenter än vad Sverige ger. (Resurstilldelning för högskolor i Norden, 2007, Arwidi O och Sandell N, s 12)

• Andelen samhällsvetare i de övriga nordiska länderna ligger flera procentenheter högre än Sveriges. (OECD, Education at a Glance, 2007, tabell A3.3 s 69)

(Några siffror är uppdaterade sedan artikeln skrevs, men bilden är densamma).

Visserligen höjer regeringen inför budgetåret 2011 anslaget med 15 procent till bland annat samhällsvetenskap. Men, faktum kvarstår - vi har alldeles för lite resurser till samhällsvetenskaplig utbildning och forskning och vi har bara hälften av andelen samhällsvetare som USA har.

Med förslaget om att införa ett nobelpris i samhällsvetenskap vill vi sätta fingret på att det är en absurd situation att ett kunskaps- och välfärdssamhälle som det svenska inte förstår vilka avgörande kunskaper samhällsvetare har i ett samhälle som det svenska.

En genväg för att komma ikapp övriga länder är att uppvärdera ämnesområdet samhällsvetenskap. Och vad är då bättre än ett nobelpris? Det är det mest statusfyllda inom akademin och något som bara svenskar kan göra (med undantag för fredspriset då).

Men, huvudsaken är inte nobelpriset i sig utan att öka förståelsen för hur avgörande samhällsvetenskap är för en god samhällsutveckling. Något som det faktiskt är helt osannolikt att man ska behöva säga i Sverige idag!

Kvinnor har makt i kommunerna men inte i börsföretagen. Kommunernas omsättning och personalstyrka är i mycket långt större än de flesta företag. Varför denna skillnad?

2010-12-01T14:27:00.000+01:00

Efter årets val har kvinnorna tagit makten i kommunerna, eller snarare förstärkt sitt inflytande. I tidningen Dagens Samhälle nr 38 redovisades en sammanställning där tidningen granskat könsfördelningen på den högsta politiska posten i kommunerna, alltså på ordförande i kommunstyrelsen, det högsta kommunalrådet. Efter förra valet var det 77 kvinnor som valdes till kommunstyrelseordförande. Efter årets val blir det 87 kvinnor. Och då är inte alla kommuner färdiga med valen av sina ledamöter. Trenden är stabil, kvinnor ökar sitt inflytande, för tio år sedan leddes endast 22 kommuner av kvinnor. Över hälften av de kvinnor som blir ordförande är socialdemokrater. Ser man andelen av partiets representanter har centerpartiet högst andel kvinnor.

Men varför har kvinnor ingen makt i företagen? Kvinnor ökar sitt inflytande och med stor kunskap och kompetens styr de över våra kommuner . De flesta kommuner är både ekonomiskt större och har fler anställda än många företag. I dagens DN kunde vi läsa att endast 7 av 258 bolag på Stockholmsbörsen styrs av kvinnor! Vem gör denna underliga bedömning? Kan det verkligen bero på vilken ägare verksamheten har? Eller är det så att privat företagsverksamhet ännu inte förstått att kunskap, kompetens, utveckling, kreativitet är vinstdrivande?

En ny undersökning på Handelshögskolan visar att kvinnor är medvetna om det hårda klimatet, medan männen inte ens ser problemet. Vi får hoppas att studentkårens ordförande Hannes Palm får gehör när han uttrycker - Handels fostrar många som kommer att få stort inflytande ute i samhället. Därför är det otroligt viktigt att de som går ut härifrån har ett jämställt mind-set.

Facklig ledare mördad i Filipinerna

2010-11-23T10:36:00.000+01:00

Fackliga fri och rättighet är ständigt under attack i många länder världen runt. I några länder betydligt mer än i andra. Colombia har länge pekats ut som ett av de farligaste länderna att vara fackligt aktiv i. Filipinerna är ett annat. Men alvaret i att en facklig kollega blir mördad för sitt fackliga engagemang är lika stort var en i världen det sker och våra protester måste alltid formuleras.

Den 12 november sent på eftermiddagen sköts ordförande för The Water District Union, Brother Carlo ” Caloy Rodriguez” till döds på öppen gata med flera skott av en oidentifierad mördare på motorcykel. Han var 41 år gammal och kämpade hårt för mänskliga och fackliga rättigheter. Högst på hans förbunds dagordning står frågan om att behålla vattenförsörjning i offentlig ägo och därmed motarbeta privatiseringar av vattentjänster i syfte att försvara grundläggande rättigheter om tillgång till vatten för de fattiga och medelslösa i Filippinerna. Mordet på Brother Caloy är ingen isolerad företeelse. Det är det 22 mordet i en lång rad under det senaste året.

När ISKA/PSIs styrelse träffades förra veckan uttryckte de naturligtvis både sin bestörtning och sin sorg I ett uttalande där de också kräver av president Aquino att de skyldiga ställs inför rätta.

Barnfattigdom - upp med frågan!

2010-11-18T13:43:00.000+01:00

Jag var på ett seminarium om barnfattigdom. Den stora striden politiskt i frågan har stått mellan om man ska räkna absolut fattigdom (under socialbidragsnormen) eller relativ fattigdom (mindre än 60 % av medianinkomsten). Utifrån det statistiska vägvalet har olika ideologier och syn på barnfattigdom tydliggjorts och också bilden av om barnfattigdomen ökar eller minskar.

Men är det verkligen huvudfrågan? Det viktiga är väl om man tycker att fattigdom i barnfamiljer ska få lov att existera i ett välfärdssamhälle som kallar sig generellt, eller inte? Även om det bara skulle gälla ett enda barn - vilket det inte gör!

Fattigdom i barnfamiljer är ett påtagligt och kvarstående problem i vårt samhälle, hur man än räknar. Politikerna på konferensen fick välja ett av tre alternativ till varför barnfattigdom fortfarande existerar:

1.     Det är ett politiskt misslyckande

2.     Det är ett problem utan politisk lösning

3.     Det är en nedprioriterad politisk fråga

Svaret jag fick från alla var det tredje. Fattigdom i barnfamiljer är inte en prioriterad politisk fråga i välfärdssverige.

En grundläggande idé inom alla demokratiska partier är jämlikhetstanken. Den tar sig olika uttryck, men bärs av alla i någon form. Jämlikhetstanken kan beskrivas antingen som att man är för ”jämlika förutsättningar” eller ”jämlikt utfall”. Liberala ideologier brukar beskriva sitt jämlikhetsideal som att man ska ha lika förutsättningar i starten av livet, men att sedan olika förmågor och ansträngningar kan ge olika utfall och att det inte är ett jämlikhetsproblem. Ideologier längre till vänster, som till exempel den demokratiska socialismen, har burit ett jämlikhetsideal som inte bara har bestått av idén om lika förutsättningar, utan också mer av jämlikt utfall. Därför har man varit för ett högskattesamhälle med ekonomisk omfördelning, även om det inte har lett till totalt lika utfall. Striden har alltså stått ideologiskt om jämlikhet i utfall, aldrig, i teorin, om jämlikhet i förutsättningar. Det har alla varit för.

Detta jämlikhetsideal prövas skarpt mot verkligheten när fenomenet barnfattigdom existerar. För ingen kan hävda att barn har hamnat i fattigdom av ”egen förskyllan”. Deras fattigdom är något som knappast kan tolereras utifrån en idé om jämlikhet i förutsättningar. Ändå finns den.

En forskare från Island (Gudny Björk Eydal) har bland annat visat att risken för fattigdom bland barn i allmänhet i Sverige ligger på runt åtta procent. Bland barn till ensamstående kvinnor i Sverige är risken över 30 procent.

Intressantast med den bilden är kanske inte nivåerna i sig utan Sveriges nivåer i jämförelse med andra länder. Som man kanske kunde vänta sig har Sverige väsenligt lägre barnfattigdom än de flesta andra västländer. Bara Danmark, Norge och Finland ligger på samma låga nivå. Men det gäller bara för barnfattigdom hos barn med två föräldrar. När det gäller barnfattigdom bland barn till ensamstående mammor har vi en väsenligt mycket högre andel. Då ligger vi till och med efter länder som Grekland, Polen, Frankrike och Italien. Är det en verklighet som stämmer överens med vår självbild av välfärdssverige? Tror knappast det.

Frågan är då om det går att göra något åt barnfattigdomen? Enklast är väl att titta på hur ekonomisk omfördelning i ett samhälle påverkar fattigdomsnivån hos barn. Före och efter välfärdsomfördelning minskar barnfattigdomen i Sverige från långt över 35 procent till cirka åtta procent. Omfördelning fungerar alltså och politik spelar roll. I alla fall när det handlar om att bekämpa barnfattigdom.

Frågan man borde ställa till politiker är hur barnfattigdom över huvud taget kan få existera i Sverige när följande gäller:

- Ett jämlikhetsideal som bygger på ”lika förutsättningar” är oförenligt med barnfattigdom

- Barn är inte själva ansvariga för sin fattigdom

- Barnfattigdom är inte en ekonomisk fråga

- En aktivt omfördelande välfärd minskar drastiskt barnfattigdomen

Svaret på varför barnfattigdom fortfarande finns i Sverige och är plågsamt hög bland barn till ensamstående mödrar är att politikerna inte prioriterar frågan. Vill man göra något åt det så går det. De politiska åtgärderna är lättfunna.

Men bakom all nedprioritering ligger kanske den sant konservativa föreställningen att ensamstående mammor faktiskt får ”skylla sig själva”. Men inkluderar det verkligen också deras barn? Som moraluppfattning lämnar den en hel del övrigt att önska.

Slutsatsen blir glasklar! Upp med frågan på dagordningen, politiker!

Modernitet enligt Svenskt näringsliv

2010-10-30T15:10:00.000+01:00

Det är lustigt vilka hjärnspöken valda representanter från arbetsgivarsidan hyser. Det senaste året har såväl fackföreningsrörelsen som regeringen och oppositionen haft styvt jobb att få arbetsgivarorganisationerna att förstå två saker. Den ena är att kollektivavtal faktiskt skrivs frivilligt mellan två parter där den ena är arbetsgivare. Den andra är att Las faktiskt är en väsentligt mer flexibel lag än vad arbetsgivarorganisationerna tillåter sig att se, och att mycket färre arbetsgivare tycker att den är ett verkligt problem än vad Svenskt näringslivs ledning tycker.

När nu Svenskt näringslivs nya ordförande Kenneth Bengtsson presenterar sig i Veckans Affärer så gör han det med ännu ett hjärnspöke. Denna gång är det strejkrätten som anses vara roten till allt ont. Med orden ”strejka är ett omodernt sätt att umgås”, menar han att vi måste ompröva den svenska strejkrätten. För det första kan han inte vara särskilt kunnig om strejker om han tror att det är umgänge det handlar om. För det andra måste ju alla som vet hur svensk arbetsmarknad fungerar fråga sig vilket problem han vill lösa.

Jämför man Sveriges strejkdagar med nästan vilket annat västland som helst har Sverige få konfliktdagar. Antalet förlorade arbetsdagar per tusen arbetstagare fluktuerar en hel del mellan olika år, men tar man ett snitt på till exempel de fyra senaste åren som hyfsat många länder har rapporterat in siffror för (2004-2007) har Sverige haft 1,9 strejkdagar per tusen arbetstagare. Motsvarande siffra för till exempel Frankrike är 115, Finland 93 och Danmark 29. Medlingsinstitutet beskriver det precis som vi: ”vid en internationell jämförelse har Sverige få konfliktdagar”. Visst finns det länder med färre dagar - till exempel Lettland och Slovakien. Utan att känna de ländernas arbetsrätt speciellt väl kan man fundera på om deras arbetsmarknader verkligen borde vara ett ideal.

Det har sagts tusen gånger, men fördelen med den svenska modellen är att den skapar lugn och ro på arbetsmarknaden genom en rimlig maktfördelning. Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, men arbetstagarna har, genom sina fackliga organisationer, möjlighet att förhandla, och som sista åtgärd, också strejka. Något vi sällan eller aldrig gör. Men det gör inte strejkrätten mindre viktig att behålla. Det handlar om maktbalans.

Under 2009 var antalet förlorade arbetsdagar knappt 1 600 till följd av konflikter. Det är väldigt lågt och betänker man att de strejkdagarna kom från en lovlig konflikt och två vilda inser man hur viktigt ”lugn och ro på arbetsmarknaden" faktiskt är.

Om vi tar nya ordförande i Svenskt näringsliv på orden att han vill ”umgås på ett modernt sätt” kan man fråga sig vad hans modernitetsbegrepp består av. I gamla tider rådde auktoritet, envälde och fullständig avsaknad av dialog och maktbalans om det så gällde arbetsgivaren kontra arbetstagarna, mäns förtryck av kvinnor genom patriarkatet eller bristen på demokrati. Sedan dess har vi infört en del moderna fenomen som demokrati, jämställdhet och den svenska modellen. Detta är uppenbarligen en modernitetsdefinition som Svenskt näringslivs nya ordförande Kenneth Bengtsson inte delar. Antingen säger det något om honom eller om Svenskt näringsliv. Frågan är vad som är värst. Värst modernt är det i alla fall inte.

Nu får det väl ändå vara nog! Ge kuratorerna legitimation.

2010-10-29T09:04:00.000+01:00

Inte heller den här gången fick vare sig kuratorer i hälso- och sjukvården eller myndighetsutövande socionomer legitimation. I 1996 års översyn var skälet att kuratorn inte ansågs bedriva hälso- och sjukvård. 1992 fick inte heller status vara skäl för legitimation. Konstigt! Idag är det just höjd status som är argumentet för den nyinrättade lärarlegitimationen.

I översynen 1983 sades att legitimation skulle förbehållas grupper med ”kvalificerade arbetsuppgifter och stort ansvar för patienternas säkerhet”, vilket kuratorerna inte ansågs ha då.

Idag säger Behörighetsutredningen istället att ”kuratorer inom hälso- och sjukvården har funnits under lång tid och är en väl etablerad yrkesgrupp inom vården. De har i vissa avseenden en unik kompetens inom hälso- och sjukvården och deras arbete har stor betydelse för såväl enskilda patienter som för vården. De har en självständig yrkesroll som inrymmer omfattande patientkontakter och ett tydligt patientansvar”.

Huvudskälet till att övriga socionomer inte fick legitimation 1983 var att arbetet i för stor omfattning bedrevs på delegation av politisk nämnd. Idag vet vi att socialsekreterare har ett mycket stort inflytande på människors liv och att politikens huvuduppgift är att ange mål och riktlinjer.

Nu har alla de gamla argumenten för varför kuratorer inte ska betros med legitimation fallit. I den senaste Behörighetsutredningen sägs mycket tydligt att kuratorerna arbetar självständigt, har ett eget patientansvar och har en utbildning som egentligen motsvarar kraven för legitimation.

Nej, nu har man i stället kommit på ett nytt argument. Nämligen att Socionomexamen inte leder direkt till ett specifikt yrke utan är en yrkesexamen med ett generellt innehåll Visst är det väl egendomligt att varje ny behörighetsutredning hittar nya motiv till att inte ge våra välutbildade socionomer den legitimation de och patienterna/klienterna så väl behöver!

Men vi fortsätter att hävda legitimation till kuratorerna inom hälso- och sjukvården. Vi diskuterar utbildningsfrågorna som för övrigt alltid är aktuella, vi diskuterar patiensäkerheten och det självständiga och kvalificerade arbete kuratorerna gör. Vi kommer att på alla sätt, till politikerna, till opinionsbildarna och till myndigheterna, motivera vikten av legitimation till kuratorerna. Och skulle det finnas några argument som vi inte hört förut - tar vi tag i dem också.

Göran Hägglund, nu förlitar vi oss på dig!

2010-10-21T16:34:00.000+01:00

Behörighetsutredningen har misslyckats. Förra veckan kom utredningen utan förslag om legitimation för kuratorerna inom hälso- och sjukvården. Underligt ställningstagande tycker vi, som bara blev ännu underligare när utbildningsminister Jan Björklund några dagar senare presenterar en proposition där han föreslår att förskollärarna och lärarna ska få legitimation 2012. Motivet är att stärka kvalitén. Lärarlegitimationen är en kvalitetsstämpel, säger Jan Björklund. För att få lärarlegitimation kommer det att krävas lärarexamen och därefter att person visar sig lämplig för yrket under en introduktionsperiod på minst ett år. En mentor, som är legitimerad, ska ge råd och stöd under introduktionstiden.

Behörighetsutredare Ann-Christin Tauberman vågar inte föreslå legitimation till en av sjukvårdens viktigaste grupper. Hon hänvisar till att det inte finns någon utbildning avsedd för just kuratorer. För patienterna hos kuratorerna behövs tydligen ingen kvalitetsstämpel! Socionomutbildningen är en tvärvetenskaplig generalistutbildning som utbildar för yrken inom det sociala verksamhetsfältet. Vi frågar oss varför utredningen inte istället valt att föreslå socionom plus lämplig vidareutbildning som kriterier för legitimation. En nyligen genomförd undersökning från Akademikerförbundet SSR visar att kuratorerna redan idag är en utomordentligt välutbildad yrkeskår. 98 % av har socionomexamen och 77 % har därutöver avancerade vidareutbildningar.

Andelen patienter som söker vård för bland annat depressioner, ångest, livskriser och missbruk har ökat. Kuratorn är vårdens psykosociala expert och uppfyller alla krav som samhället ställer på övriga legitimerade yrkesgrupper i hälso- och sjukvården, men behörighetsutredningen anser inte att de som träffar en kuratorn ska ha samma patientsäkerhet som de som möter en läkare, psykolog eller sjuksköterska.

Nu förlitar vi oss på politikerna i regeringen och i riksdagen som får ta de kloka initiativen och säkra kvalitén. Ge kuratorerna inom hälso - och sjukvården sin rättmätiga legitimation!

I budgettider

2010-10-12T14:29:00.000+01:00

Idag presenterar regeringen sin budgetproposition, Från kris till full sysselsättning 2010 (prop 2010/11:1). Med sedvanligt buller och bång reser ministrar och riksdagsledamöter runt i landet och presenterar de olika utgiftsområdena. Och samtidigt sitter organisationsvärldens utredningsavdelningar klistrade vid sina uppkopplade datorer för att göra underlag med smarta analyser och ge kloka kommentarer.

Budgeten innehåller kanske inte så mycket nytt jämfört med Alliansens Valmanifest från augusti och Statsministerns regeringsförklaring från förra veckan men det är först i statsbudgeten som vi kan se vad av alla löften som regeringen tänker genomföra och hur mycket pengar de avser satsa. Tydligt är att regeringens förslag är för passiva och att satsningarna på en aktiv arbetsmarknadspolitk är för klena. Ge Arbetsförmedlarna möjlighet att jobba professionellt och sluta detaljstyra är en ståndpunkt som måste upprepas.

Några avsnitt är riktigt bra. Bl a så innehåller utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvårds och social omsorg intressant läsning för varje socialarbetare i ett riktigt bra kapitel som handlar om Socialtjänstpolitik. Kommunernas ansvar för hemlösa, vikten att fortsätta bekämpa mäns våld mot kvinnor och stärkt stöd och skydd för utsatta barn och unga är några av de viktiga områden som berörs. Visserligen borde detta följts av motsvarande ekonomiska satsningar och det faktum att det ekonomiska biståndet fortsätter att öka borde inge ett högre mått av krismedvetenhet. Men jag delar uppfattningen att det är förmågan till snabb återgång till självförsörjning som måste stödjas. Och så saknar vi skarpa förslag om att Barnskyddskommitténs förslag ska genomföras.

En annan del av budgeten, Finansplanen, väcker nyfikenhet. Kanske blir det som på sidan 59 i avsnittet om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring när flera partiers företrädare vill ha med just sin formulering. Regeringen skriver i finansplanen att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör införas och att när och hur avser man återkomma till när Socialförsäkringsutredningen lämnat sitt förslag. Reinfelts ”om” från regeringsförklaringen finns inte längre kvar.

World day for Decent Work

2010-10-07T11:35:00.000+01:00

Allt för ofta nås vi av rapporter om hur människor exploateras på arbetsplatser. De handlar ofta om människor i tunga industriarbeten som tvingas jobba långa dagar utan avbrott för vila och mat. Inte sällan arbetar de sju dagars vecka och utan möjlighet till betald semester. Ibland handlar dessa rapporter om barnarbete, ibland handlar det om svenska företag som i sin verksamhet i andra länder styrs av helt andra idéer om hur arbetslivet ska vara organiserat. Och det handlar om kvinnor som arbetar i andras hem och som utnyttjas sexuellt av sin arbetsgivare.

Idag uppmärksammar fackliga organisationer, som ISKA och ETUC, runt om i världen frågan om bra och rimliga villkor i arbetslivet, -world day for decent work. En fråga som kan tyckas självklart för svenska förhållanden och den svenska arbetsmarknaden men som i stora delar av världen inte är det. Många länder och företag saknar regler om arbetstid, arbetsmiljö och andra villkor, eller så efterföljs inte reglerna. I dagens globala värld är det internationella fackliga samarbetet viktigt, inte minst för att motverka social dumpning och urholkade rättigheter på arbetsmarknaden.

Men också i Sverige finns arbetsplatser där regelveken lyser med sin frånvaro. En av de mest utsatta grupperna är alla de papperslösa som utnyttjas hänsynslöst av många arbetsgivare. De arbetar ofta med helt oreglerad arbetstid och med en lön som är en bråkdel av den kollektivavtalade. En annan grupp som har en utsatt situation också på den svenska arbetsmarknaden finns bland de kvinnor som jobbar med hushållssysslor i andras hem. Det är därför viktigt att ILO nu tycks vara på väg att anta en konvention om Decent work for domestic workers.

Avslutningsvis, ur FNs konventioner om mänskliga rättigheter:

Artikel 23

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.

4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 24

Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.

Några moln Reinfeldt glömde

2010-10-06T10:45:00.000+01:00

”Stormen har bedarrat och molnen har skingrats. Runt om i Sverige växer framtidstron och förhoppningen om att morgondagen ska bli bättre och ljusare än gårdagen.”

Så inledde statsministern sin regeringsförklaring. Metaforen syftade huvudsakligen på att den globala finansiella krisen nu verkar blåsa över och Sverige går ur den med en styrkeposition. Men frågan är på vilket sätt vi kan förvänta oss att stormmolnen försvinner i en annan del av samhället - välfärden.

Förra valet vann den borgerliga alliansen på två ord - arbetslinjen och utanförskap. I årets regeringsförklaring som totalt bestod av 6 431 ord nämnde statsministern arbetslinjen tre gånger och aldrig ordet utanförskap. Det som istället rönte statministerns intresse var ord som ansvar som sades 26 gånger och Sverige som han lyckades säga 109 gånger!

Det kan verka meningslöst att räkna ord men när ordet jämlik nämns tre gånger, sociala klyftor en gång och utanförskap aldrig så är det mer än semantik - det är en tydlig politisk omsvängning. Orden försörjningsstöd och socialbidrag - den del av samhällssystemet som är konstruerat för att täppa till oacceptabla hål i välfärdens konstruktion och som ökat med 17 procent det senaste året, nämnde statsministern inte alls. Det är ett lackmuspapper på den generella välfärdens tillkortakommanden som tydligen inte intresserar statsministern.

Vad har vi då att vänta oss i välfärdsavseende de närmaste åren? I det avsnitt som handlade om välfärden i regeringsförklaringen fanns vissa tydliga uttalanden. Det första var att välfärden ska vara ”solidarisk och offentligt finansierad”. Det andra var den borgerliga kardinalmetoden för bättre välfärd - mer valfrihet och ökad tillgänglighet.

Några konkreta åtgärder nämndes för att uppnå det. Viktigast var en permanent höjning av statsbidraget till kommuner och landsting, på fem miljarder kronor. I övrigt berördes Patientlagen samt Vårdgarantin, att psykiatrisatsningen permanentas och att Tandvårdsreformen fullföljs. Sedan tog de konkreta välfärdsförslagen slut.

För den som letade efter konkreta förslag för att hindra de ökande skillnaderna i samhället fanns lite att hämta. Och då bestod ändå den borgerliga alliansens valplattform, med titeln ”Ett Sverige som håller samman” av flera sidor om klyftorna i samhället med formuleringar som ”Vi accepterar inte ett Sverige som glider isär.” Där stod också att ”Efter en svår lågkonjunktur måste politiken under nästa mandatperiod fortsätta hålla samman Sverige och stärka gemenskapen mellan människor”. Men det är ju en sak vad man säger före ett val, en annan sak vad man säger efter - i en regeringsförklaring.

Statsministern beskrev välfärden som att den ”utjämnar skillnader och ger alla en chans”. Det är sant! Men vad som har hänt under den senaste mandatperioden, och också tidigare, är att skillnaderna i samhället fortsätter att öka och nu inte bara drivs på av ökade inkomstskillnader, utan också i form av att välfärden ökar skiktningen. Valfriheten har gett ökad frihet och också välfärd för många, men den har också lett till ökade skillnader, om det så handlar om boende, vård, skola eller omsorg. För att göra något åt det problemet har regeringen - efter valet - inga konkreta förslag, och erkänner inte ens att det är ett problem.

Om vi ska tala om stormmolnen som ska skingras är detta några moln som inte borde glömmas bort. Varken före eller efter val.

Önskelista till Reinfeldts nya regering

2010-10-01T15:45:00.000+01:00

En ny regering med nytt uppdrag. Vad kan vi kräva av de nya ministrarna? Hur kommer samarbete med övriga partier i riksdagen att gestalta sig? Kanske till och med ett och annat spännande beslut kommer att se dagens ljus under mandatperioden.

Vi önskar att Socialministern kommer att besluta att kuratorerna i häls - och sjukvården ska få legitimation. En utredning ledd av Ann-Christin Tauberman kommer att lämna ett förslag i dagarna. Vi vet idag inte vad utredningen kommer att föreslå. Socialministern, ge vår mest utbildade yrkesgrupp, vår behövda yrkesgrupp som i dag gör det efterfrågade psykosocialt behandlingsarbete, ge dem legitimation när utredningen hamnar på ditt bord.

Vi önskar att den nya Arbetsmarknadsministern ska ha förtroende för arbetsmarknadens parter. Lita på vårt och arbetsgivarnas förmåga att lönebilda och i övrigt hantera frågor som är vår uppgift. Ändra inte i Lagen om anställningsskydd så att fler undantag från turordningen införs. Låt oss sköta arbetsmarknadsfrågorna, som vi redan idag gör med gott omdöme . Å, arbetsmarknadsministern höj taket i a-kassan, sänk avgiften, ge studerande möjlighet att åter få a-kassa och ändra inträdesreglerna. Ja, gör a-kassan till den omställningsförsäkring som det vara tänk att vara. Säg nej till statlig a-kassa. Har vi en a-kassa som är bra kommer många att klara sig på den och inte ha behov av att söka försörjningsstöd. Reinfeldt, se till att Hillevi Engström blir arbetsmarknadsminister.

Vi önskar att den nya Socialförsäkringsministern ser till att vi alla har en odiskutabel grundtrygghet när vi är sjuka. Självklart! Sätt press på socialförsäkringsutredningen.

Vi önskar att Kommunminister (om det nu blir någon sådan) eller den minister som har ansvaret ser till att kommunerna prioriterar resurser till socialtjänsten för att de ska klara sitt uppdrag. Risken är stor att det annars går ut över kvalitén och rättssäkerheten. Ytterst riskerar det att drabba det de medborgare som har samhällets allra största behov av stöd och skydd .

Vi önskar…

Att hela regeringen tar ansvar för att Sverige ska fortsätta vara ett öppet land som hävdar att alla människor är lika mycket värda.

No to Austerity - Priority to Jobs and Growth

2010-10-01T15:28:00.000+01:00

Nej till åtstramningar och Ja till jobb och tillväxt var den paroll under vilken hundratusentals fackföreningsmedlemmar från länder runt om i hela Europa samlades under. Bara till Bryssel kom tusentals representanter från 24 länder. ETUC, European Trade Union Confederation, Europafacket var huvudarrangör och med i tåget gick dess ordförande, Wanja Lundby-Wedin. Akademiekrförbundet tillsammans med andra svenska fackförbunden på offentligssidan inom EPSU, t ex Kommunal var på plats. Med i tåget gick självklart också LO. Stora demonstrationer genomfördes också i Storbritannien, Irland, Italien, Spanien, Grekland och Lettland.

Bakgrunden till demonstrationerna är de omfattande ekonomiska åtstramningar som genomförts i många Europeiska länder efter den globala finansiella krisen. I Litauen och Rumänien t ex har lönerna i offentlig sektor halverats. Arbetslösheten breder ut sig. Inte bara i Sverige med ca 9 procents arbetslöshet utan i hela Europa. Belgien 9 procent, Irland 14 procent, Spanien 20 procent, Frankrike 10 procent, Polen 9 procent och i Portugal 11 procent . Manifestationen genomfördes lugnt och med mycket positiv stämning samtidigt som EU-kommissionen lade fram förslag på hårdare sanktioner mot länder som inte snabbt tar ner sina underskott.

Flera medier rapporterade om händelsen. Bl a SvD, Norrländska socialdemokraten och Europaportalen.

Arbetsplats Europa-likabehandling för alla arbetstagare

2010-09-28T14:43:00.000+01:00

I dag var jag med om det för första gången, sannolikt inte den sista. I ett öppningsanförande på en europeisk konferens om hur fackföreningar stöder migranter på arbetsmarknaden kommenterade ETUCs generalsekreterare John Monks det svenska valresultat som mottagits med bestörtning runt om i Europa. ”Med över 20 ledamöter och egentligen endast en fråga på dagordningen, att stoppa muslimsk invandring, har ett nationalistiskt parti tagit plats i det svenska parlamentet”, sa John Monks och fortsatte sitt anförande med att referera till de franska utvisningarna av romer till Rumänien. It is a shame for everyone in Europe, and against the European rules, sa han. Jag kan bara hålla med, få saker gör mig så upprörd som utvisningen av romer. Men den andra frågan, hur Sverigedemokraterna hamnat i riksdagen, kräver sin noggranna analys och det finns naturligtvis inte bara ett svar. Men en del av svaret handlar om hur vi i Sverige förhållit oss till frågor som rör mänskliga rättigheter och människors lika värde, om solidaritet och medkänsla med andra och om hur debatten om internationell solidaritet tystnat.

Workplace Europe är ett projekt som drivits av den Europeiska fackföreningsrörelsen och syftar till att synliggöra och stödja alla de migrantarbetare som finns runt om i Europa och som arbetar med sämre villkor, lägre löner, längre arbetstid och utan sociala skyddsnät. Idéer och goda exempel finns det många när fackliga företrädare från både gamla och nya Europa träffas. Kompetenta och kreativa människor som med stort engagemang berättar om sina erfarenheter och lyssnar till andras. De skildrar ett delat Europa med minst två arbetsmarknader. Det gamla Europa, norra Europa, kännetecknas i huvudsak bra löner, pensioner och andra anställningsvillkor som bl a reglerar arbetstid, semester och sjukledighet. Och så det nya Europa. Där arbetsgivare kan göra lite som de vill, där den ekonomiska krisen inte bara lett till massarbetslöshet utan också till dramatiska lönesänkningar för anställda i offentlig sektor. I dessa länder är människor tvungna att söka sig någon annanstans för att kunna försörja sig själva och sina familjer. Om hur viktigt det är att vi som fackföreningar inkluderar och stöttar dem handlade konferensen. Men också om den växande rasismen och främlingsfientligheten runt om i Europa och som nu intagit en bastion som de flesta inte trodde var möjligt, det svenska parlamentet. Det svenska exemplet med Fackligt Center För Papperslösa är ett bra exempel på hur fackföreningar kan jobba tillsammans med utgångspunkt i att alla människor är lika värda och ingen arbetsgivare har rätt att kränka, utnyttja eller exploatera en anställd oavsett om den människan har arbetstillstånd eller inte.

Enligt Världsbanken så kommer den Europeiska arbetskraften år 2050 att vara 70 millioner färre än idag. Det betyder att behovet av inflyttade arbetskraft kommer att öka dramatiskt de närmaste åren. Då duger det inte med dagens situation. För att det ska fungera måste den Europeiska arbetsmarknaden fungera, med tydliga och bra regler, kollektivavtal som omfattar alla arbetstagare.

Okunskap om psykosocialt arbete på vårdcentral

2010-09-08T16:00:00.000+01:00

I söndags när jag slog på TVn fick jag höra ett inslag som fångade mitt intresse. Det handlade om ökande psykosociala problem på vårdcentralerna och minskad tillgång på psykologer.

Inslaget sändes med anledning av en undersökning som Psykologförbundet låtit göra. Förklaringen antogs vara att vårdcentralerna i stället för psykologer anställer kuratorer med kortare utbildning och därmed lägre lön.

Döm om min förvåning när jag fick höra miljöpartiets talesperson i sjukvårdsfrågor säga att en psykolog kan ge en korrekt diagnos och ge behandling till en patient som har psykisk ohälsa. Hon menade vidare att det i stället (för psykosocialt arbete) handlar om att gå på de specifika problemen och inte barra försöka lösa situationen runt omkring. Okunskapen är avgrundsdjup. Det går inte att bortse från ”det som är runt omkring” då man behandlar psykisk ohälsa. Det är allt för ofta som den sociala situationen är grunden för ohälsan. Det kan röra sig om dålig ekonomi, misshandel, ett barn med problem m.m.

När ska politiker lära sig att psykolog och kurator har olika arbetsuppgifter i vården i stället för att ställa yrkesgrupperna mot varandra?

När ska man inse att psykolog och kurator på vårdcentral har samma grundutbildning i terapeutiskt arbete. Kuratorer på vårdcentraler är alla vidareutbildade socionomer med minst steg 1-utbildning.

Många är dessutom legitimerade psykoterapeuter. Folkpartiet och Miljöpartiet lovade också att höja ersättningen till de vårdcentraler som väljer psykologer.

Är det inte bättre att höja kuratorns lön så att den blir jämförbar med psykologens?

Det är dags att koppla på ett patientperspektiv där patientens behov är avgörande för den vård som erbjuds. Rusta landets vårdcentraler med kuratorer, legitimerade psykoterapeuter och psykologer. Alla behövs!

http://svt.se/2.33538/1.2133236/brist_pa_psykologer?lid=puff_2133236&lpos=rubrik

Socialbidragen ökar med 10 procent första halvåret

2010-09-08T13:55:00.000+01:00

På tisdagen presenterade Socialstyrelsen nya siffror som visar att utbetalningen av ekonomiskt bistånd fortsätter att öka ytterliga från förra årets redan höga nivåer. Det är mycket allvarligt att så många människor idag står utanför både arbetsmarknaden, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen och därför är hänvisade till kommunernas socialtjänst för att få försörjningsstöd.

Utbetalningen av försörjningsstöd har ökat under lång tid. 2008 var ökningen 8 procent och 2009 17 procent. Och nu fortsätter alltså ökningen med 10 procent för de första två kvartalen jämfört med samma period föregåenden år. I 236 (81 procent) av Sveriges kommuner har utbetalningarna ökat, i 51 (18 procent) kommuner har det minskat [1].

Akademikerförbundet SSR efterlyser i Ideer för välfärd kraftfulla politiska insatser på en rad områden. Vi kräver en aktiv arbetsmarknadspolitik som bidrar till att skapa sysselsättning och vi vill se en a-kassa och en sjukförsäkring värda namnen. A-kassan ska täcka inkomstbortfall vid arbetslöshet och sjukförsäkringens ska stötta den som är sjuk. Försörjningsstöd är och ska vara samhällets yttersta skyddsnät för dem som inte har någon annan utväg.

[1] I 29 kommuner har utbetalningarna ökat med över 30 procent. I ilka många kommuner har minskningen varit mindre än 10 procent.

Valet handlar om framtidens välfärd

2010-09-06T14:58:00.000+01:00

I en rad debatter runt om i hela landet har Akademikerförbundet SSR bjudit in lokala politiker från riksdagens alla partier i syfte att debattera Välfärden och dess villkor. En myt har vi definitivt stuckit hål på, att socialnämndspolitiker skulle vara ointresserade och okunniga. Tvärtom har debatterna visat att både intresset och kunskapen är stor hos socialnämndernas politiker. Det är inte bristen på engagemang från deras sida som gör att den socialpolitiska debatten i så stora delar tystnat. Med på debatterna har också kommunalråd och oppositionsråd varit. Detta för att kunna utmana dem om villkoren för socialpolitiken. Inte heller hos dem saknas engagemanget, men några riktigt kraftfulla löften om investeringar i människor och förebyggande insatser har i alla fall inte jag uppfattat. Alla politiker borde göra värnplikt i en socialnämnd, sa en politiker i Norrköping. Och visst är det så, även om inte hela socialnämnden kan rycka in för första gången samtidigt. Verksamheten är alldeles för komplicerad för det. Men sannolikt skulle förståelsen för komplexiteten i de svåra frågorna vara större hos hela kommunfullmäktige om alla någon gång suttit i socialnämnden.

Välfärdsfrågorna ligger i toppen också när väljarna får bestämma. I dag publicerar DN/Synnovate resultatet av en undersökning som visar att oron för jobben ligger i toppen medan intresset för sjukförsäkringsfrågorna dalat ned på sista plats. Viktigaste områdena är Arbetslöshet/sysselsättning, Sjukvård, Utbildning/Skola och Äldreomsorg, alla viktiga områden inom vår generella välfärdsmodell. Och nästan lika dant ser det ut när partiernas sympatisörer får välja.

Det är därför inte särskilt konstigt att det är dessa områden som partierna lyfter fram i sina respektive valmanifest. För första gången någonsin i svensk politik har vi två så tydliga regeringsalternativ. Alliansens och de Röd-grönas politik skiljer sig avsevärt. De talar om samma områden, men deras förslag påverkar samhällsutvecklingen på helt olika sätt.

Välfärden syns dåligt i valrörelsen

2010-08-28T14:04:00.000+01:00

Om man tillåter sig att göra valaffischerna till test på valrörelsens innehåll kan man bli lätt beklämd. Inte nog med att de innehåller oförsvarligt många floskler - de lider akut brist på visioner om välfärden.

Bäst är utan tvekan socialdemokratins valaffisch ”48 000 händer väntar på att ge dig en bättre välfärd”, men den räcker ju inte långt. Och s-valaffischen ”Vi kan inte vänta” är ju ett skräckexempel i otydlighet. På vad då? Bussen, läkaren, makten? Inget känns ju precis lockande som välfärdsbudskap. Vänsterpartiet kör kloss-bygge med klassikerna: vård, skola, omsorg, med den kärnfulla, men korthuggna åsikten ”Håll ihop”. Men det räcker inte heller!

Skräckexemplen i den här valrörelsen är ur välfärdsavseende kristdemokraterna. De kan vinna PR-priser på sina strutsar, hyenor och gorillor som partiledaren stint stirrar i ögonen, men budskapen är ju gräsliga. ”Låt familjerna bestämma mer” är en bra affisch som man kan fylla med klassisk kd-politik, men vad betyder ”Mer respekt för äldre” och ”Ett mänskligare Sverige”? Hur får vi bort köerna på akuten och socialkontoren med de budskapen? Och vem är emot?

”Alla Sveriges skolor måste få mvg” säger moderaterna och i min värld låter det mer som betygsinflation än en skola i världsklass. Då är ju folkpartiets ”Framtiden börjar i klassrummet” så mycket bättre och så klart sann. Och kanske behöver inte det partiet ha ett mer innehållsrikt skolbudskap än så. Den politiken är vi bekanta med.

Vart tog visionerna och de handfasta och begripliga budskapen av stilen ”Eget rum på långvården” vägen? Det var Bengt Westerbergs valvinnare 1985, men i konkretion och lyft blick mot horisonten välfärdsmässigt har den inte fått någon vettig uppföljare på 25 år.

Välfärden har revor som det kräver politiskt mod och visioner för att täppa igen. Varför är det så svårt för de politiska partierna att formulera det?

Skolinformation om Arbetslivet

2010-08-20T10:01:00.000+01:00

Arbetslivet, om arbetsmarknaden i Sverige och världen heter en ny skrift från Arena Skolinformation. Materialet som är en del i ett större projekt har tagits fram tillsammans med ett antal fackförbund och syftet är att ge en bild av arbetsmarknaden ur den anställdes perspektiv och vänder sig till elever i grundskolans högstadium och gymnasieskolan.

Som facklig organisation och som fackligt aktiva vet vi att behovet är stort. Många av oss förvånas ofta över att okunnigheten om hur den svenska arbetsmarknaden är så stor, samtidigt som det som kallas den svenska modellen och som innebär att parterna tar ansvaret för villkoren på arbetsmarknaden är så djupt förankrad. Skolan har på senare år varit duktig på att lära elever att bli entreprenörer och bilda företag men lärare har ofta haft svårt att hitta bra material som kan förbereda eleverna för ett arbetsliv som anställd. Det är egentligen självklart att alla elever när de lämnar skolan ska ha god kunskap om sina rättigheter och skyldigheter som anställd. Om hur ett bra anställningsavtal se ut, om hur man förhandlar sin lön, om hur viktigt det är med ett bra pensionsavtal, om arbetstid och semester och om varför det är så viktigt att inte jobba svart. Och självklart borde man veta när man slutar skolan varför det är så viktigt att vara med i facket. Skriften Arbetslivet ger inte alla svar, men är en bra början.

Ungdomar som söker sitt första jobb är förståss särskilt sårbara och den hemsida som är kopplad till projektet kommer säkert att kunna hjälpa dem att få svar på en del frågor. Framför allt LO förbunden har länge jobbat med att stötta ungdomar som utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare. Arena Skolinformations satsning tar ett bredare grepp. Materialet kommer säkert att kunna användas också av andra.

Soldiaritet med Pakistan

2010-08-19T09:59:00.000+01:00

I Pakistan skapar de våldsamma översvämningarna omfattande skador och stor förstörelse. Behovet av stöd är enormt. Akademikerförbundet SSRs har tillsammans med andra organisationer i ISKA givit ekonomiskt stöd genom Internationella Röda Korset. Vill du också stödja Pakistan finns flera organisationer i Sverige som kan hjälpa till.

Agenda för välfärd och det sociala arbetets utveckling

2010-07-19T09:00:00.000+01:00

Jag har varit med om en häftig upplevelse!

I mitten av juni kom jag tillbaka från en världskonferens i socialt arbete som för första gången anordnades gemensamt fyra globala organisationer. International Federation of Social Workers(www.ifsw.org), International Councils of Social Work (www.icsw.org) och International Associations of Schools of Social Work (www.iassw-aiets.org)

Här samlades 3000 delegater från 113 olika nationer i världen för att enas om utveckla en gemensam agenda för välfärdsutvecklingen och det sociala arbetets ställning i världen.

4 dagar med plenarföreläsningar, workshops och debatter avslutades med att konferensen beslöt sig för att fastställa en agenda för att minska klyftorna i världen, och visa på det sociala arbetets betydelse. Agendan ska byggas upp runt fyra huvudteman som identifierats under konferensdagarna (ekonomisk och social ojämlikhet, värdighet, hållbar miljö samt mänskliga relationer) och ska ha ett helhetsperspektiv på politik, forskning och Human Relations. Genom en väl uttänkt handlingsplan ska världens ledare förmås verka i samma riktning. FNs representant som talade på konferensen, berättade att arrangörerna (IFSW, IASSW och ICSW) nu har status som kontaktförbund med FN, och inbjöd därmed till fortsatt samarbete. Agendans första utkast kommer redan i oktober, i februari kommer nästa version med inarbetade kommentarer. Håll utkik på www.akademssr.se och bidra gärna med dina kommentarer! Den15 mars 2011, på World Social Work Day ska Agendan diskuteras i hela världen, på arbetsplatser, organisationer och på socionomutbildningar runt om i världen. Året därpå den 20 mars 2012 på World Social Work Day ska den underställas FN´s generalsekreterare, EU samt andra regionala organisationer samt våra länders respektive regeringar.

Det här är bara början. Arbetsprocessen med agendan kommer inte kunna undgå någon. Ni får följa och delta i processen på våra hemsidor, på seminarier och konferenser. Agendan ska debatteras, stötas och blötas innan den slutligen fastställs på Stockholmskonferensen 9 -12 juli 2012.

Ta tillfället i akt och var med och påverka!

Har din kommun tagit ansvar för barnen i sommar?

2010-07-14T13:44:00.000+01:00

Efter stora ekonomiska svårigheter i hela landet och en väldigt kall vinter är det skönt med sommar och semester. Nu har vi till och med en värme så långvarig att vi söker oss till skuggan och funderar var närmaste vattendrag finns. Ja, i denna värme behöver vi svalka, bad och äventyr. Men det är många barn och ungdomar som inte har någon möjlighet att komma från sitt bostadsområde där luften står alldeles stilla och äventyret är långt borta.

Med en ökande arbetslöshet, nu på 9,8 procent har många föräldrar stora ekonomiska svårigheter. De har helt enkelt ingen möjlighet att ge barnen ett varierat sommarlov.

Tidigare kunde kommunerna erbjuda förebyggande verksamhet som dagkollo, utflykter längre kollovistelser och aktiviteter i bostadsområdet. Var finns detta i dag? Finns det i din kommun? I en undersökning som Akademikerförbundet SSR gjorde i våras bland våra medlemmar, socialsekreterarna, uppgav så många som 45 procent att kommunerna dragit ned på den förebyggande verksamheten.

Välfärd handlar om gemensamt ansvar för varandra och att alla ska få en rimlig och bra omsorg. Välfärd handlar om att barn som har sämre förutsättningar bör få mer stöd av kommunen.

Visste ni att kommunerna och landstingen står för 80 procent av välfärdens kostnader? Tillsammans är det 700 miljarder kronor.

Ta en stund och fundera över vilken politik som är bäst för barnen, ungdomarna och äldre i din kommun? Hur vill vi att dessa pengar ska fördelas? Hur klarar vi att se till att behovet av försörjningsstödet minskar?

I september är det val, inte endast till riksdagen utan nog så viktiga val kommun och landstingsfullmäktige.

Akademikerförbundet SSR kommer att diskutera om den framtida välfärden, var så säker.

Reptricket och Jönköping - en kommun i krisens spår

2010-07-08T08:19:00.000+01:00

Idag är det Socialdemokraternas dag och partiorförande Mona Sahlin talar ikväll i Almedalen.

Barnfattigdomen ökar men det är kombinationen av faktorer, inte bara låg inkomst utan också dt ex dålig hälsa hos föräldrarna som avgör hur det ska gå för barnen, berättade Joakim Palme, vd för Institutet för framtidsstudier, på förbundets Uppdrag Välfärd seminarium Spaning efter Solidariteten på onsdagen här i Almedalen. Socialtjänsten har praktiskt taget de här barnen framför ögonen. Trots ökade samhällsinsatser är prognosen mycket dålig. Det är svårt att kompensera för dåliga startpunkter i livet. Att utjämna politikerna. Det kräver stora investeringar men det saknas system för uppföljning av investeringar i mänskligt kapital. Politikerna brottas med budgetrestrektioner som sannolikt alltid kommer att finnas och därför är det avgörande att hitta sakargument til försvar för dessa nödvändiga investeringar i människor. Politiker måste vara modiga och våga gå i bräschen för denna inte särskilt röststarka grupp.

I den följande debatten mellan Centerpartiets Gunnel Wallin, Moderaterna Gunnar Axen, Vänsterpartiets Karin Rågsjö och Socialdemokraten Ylva Johansson var skillnaden mellan blocken tydlig. Inledningsvis när det gällde att berättat vad solidaritet är för dem fanns kanske den största samstämmigheten. Det handlar om att stötta den som behöver komma tillbaka sa Gunnar Axen (m). Solidaritet är att bygga ett samhälle tillsammans, sa Karin Rågsjö (v).

Inte oväntat var de borgerliga företrädarna nöjda med regeringens politik och stolta över att så många enligt dem kommit tillbaka till arbetslivet. Det är inte sant sa oppositionen. De har inte fått några nya jobb, de har kvar sina deltidsjobb men har blivit av med möjligheten till sjukpenning på deltid. Nej, det är heltidsekvivalenter, sa Gunnar Axen och där var vi nog fler som inte riktigt hängde med.

Att klyftorna i samhället växer, det har vi sagt länge från Akademikerförbundet SSR. Men skillnaden i livslängd är också dramatisk. Det skiljer sju år i livslängd bland invånarna i olika stadsdelar i Stockholm! Det är en utveckling som måste brytas. Hälsa är en klassfråga.

De politiska företrädarna fick naturligtvis möjlighet att berätta vad de vill göra om de vinner valet. Ylva Johansson (s) med instämmande av Karin Rågsjö (v)berättade att Socialdemokraterna prioriterar fyra områden:

Restaurera trygghetssystemen . En olycka måste kunna komma ensam. Det är inte rimligt att man när man får problem på ett håll automatsikt också ska få problem på flera fronter.
Satsa på banen. På förskola, skola och fritids.
Samordna myndigheter så att människor får hjälp tillbaka. Inför MOA kontor (Försäkringskassa, Arbetsförmedling och Socialtjänst)
Uppvärdera och följ socialtjänstlagen.

Gunnel Wallin (c) lyfte fram det viktiga arbete som frivilligorganisationerna utför både inom Äldreomsorgen, i arbetet med funktionshindrade och inom psykiatrin . Hur ska vi klara morgondagens äldreomsorg utan dessa viktiga insatser sa hon.

Gunnar Axen (m) betonade hur viktigt det är att Individ och familje omsorgen ges resurser och är en bas i det viktiga arbetet. De borgerliga företrädarna var överens om att det viktigaste är att få människor i arbete så att skatteintäkterna ökar och det finns mer pengar att fördela. De vill fortsätta att använda arbetsgivaravgiften som verktyg och sänka den för ungdomar och långtidsarbetslösa.

Reptricket är namnet på ett av våra två seminarier på torsdagen den 8 juli. Vilka är drivkrafterna för människor att söka jobb? De arbetslösa har blivit fler. Men inte jobben. Kl 11.00-12.15 på Kårhuset Rindi, Tage Cervins gata 1. Medverkar gör Luciano Astudillo (s), Hillevi Engström (m), Angeles Bermudez Engström, generaldirektör Arbetsförmedlingen, Melker Ödebrink, vd A-kassornas samorganisation och Christin Johansson, ordförande Akademikerförbundet SSR.

I krisens spår: Jönköping - en kommun i Sverige är namnet på det andra seminariet under torsdagen. Sveriges ekonomiska kris har påverkat de flesta kommuner i Sverige. Jönköping med tillverkningsindustri har drabbats av stora varsel och arbetslöshet under året. Hur har kommunen klarat välfärden? Om detta samtalar Acko Ankarberg Johansson (m) kommunstyrelsens ordförande, Peter Persson (s) kommunalråd, Lena Rocksjö, ordförande SSR föreningen i Jönköping, Annika Ögren, klubbordförande Husqvarna, Stefan Löfven förbundsordförande IFMetall och Christin Johansson förbundsordförande Akademikerförbundet SSR. Kl 13.30-14.45 i Kårhuset Rindi, Tage Cervins gata 1.

Spaning efter solidaritet i Almedalen

2010-07-07T09:10:00.000+01:00

Idag är det Centerpartiets dag i Almedalen. Partiordförande Maud Olofsson ska tala i ikväll och morgonen har inletts med dementier. Hon ska inte avgå som partiordförande efter valet. Morgonen har istället kommit att handla om en annan avgång. Arbetsmarknadsminister Littorin har meddelat att han avgår m a a personliga skäl. Barnen är viktigare än politiken, sa han på presskonferensen.

Dagens mest spännande seminarium blir förbundets eget. Uppdrag Välfärd, Spaning efter Solidariteten. Vi kommer att tala om hur klyftan mellan rika och fattiga växer i Sverige. Joakim Palme, vd för Institutet för framtidsstudier inleder . Ylva Johansson (s), Karin Rågsjö (v), Gunnel Wallin (c), Gunnar Axen (m) och Christin Johansson kommenterar.

En snabb tillbakablick över gårdagen. Massor av seminarier och politiska samtal. Samstämmiga uppgifter om fullsatta lokaler.

Borgkommissionen presenterade sin rapport Vi har råd med framtiden i S:ta Clara kyrkoruin. Vi var många som inte fick plats med Christin Johansson var på plats och konstaterade att det är spännande när t så ideologiskt skilda tankesmedjor som Arena Ide och Timbro tillsammans problematiserar och lyfter debatten om det så oerhört viktiga området om hur vi ska ha råd med välfärd i framtiden. De är inte överens om lösningarna men tillsamman definierar och lyfter de en rad viktiga frågor. Det ska bli intressant att följa det fortsatta arbetet.

Ett annat fullsatt seminarium handlade om a-kassan - Har den någon framtid? Frågade AEA och tydligt är det att skillnaden är fortsatt stor mellan de röd-gröna och blå-blå blocken. Moderaterna ångrar ingenting. Inte den kraftiga avgiftshöjningen, den var nödvändig då och de tycker att det är synd att så många lämnade a-kassan. Men det är bra att a-kassan blir mer försäkringsmässig - att det finns en riskpremie. Socialdemokraterna konstaterar att det inte är konstigt att många lämnat eftersom a-kassan blivit både sämre och dyrare. De vill höja taket och sänka avgiften. 80 procent av de försäkrade ska få 80 procent av sin lön i ersättning vid eventuell arbetslöshet. Avgiften ska sänkas, för de allra flesta. Det är orimligt att en metallarbetare ska betala långt över 400 kr i månaden och en läkare 90. Sacos ordförande Anna Ekström fick inget stöd för kravet att inte göra a-kassan obligatorisk. Frågan kan utredas tyckte Sven-Erik Österberg.

Lyckliga familjen, en angelägen film

2010-07-06T12:05:00.000+01:00

Hade förmånen att få fördela ordet på ett av morgonens kanske mest känslosamma seminarier. Föreningen Socionomer i Familjehemsvården har med ekonomiskt stöd från Allmänna Arvsfonden tillsammans med filmmakaren Markus Andreasson gjort den fantastiskt lyhörda och fina filmen Lyckliga Familjen om Familjehem. I det efterföljande samtalet mellan företrädare för riksdagens samtliga partier fanns en stor samstämmighet om behovet av att underlätta för fler familjer att kunna ta emot barn och ungdomar som behöver en ny familj. Att det i panelen fanns mycket stor kunskap och mycket bred erfarenhet från att själva varit placerade i familjehem, ta emot barn och ungdomar i sitt eget hem och till jobba professionellt med placering av barn bidrog säkert till det konstruktiva samtalet. Vi ser fram mot att höra fortsättningen!

Idag är det Folkpartiets dag i Almedalen och ikväll talar Folkpartiets ordförande Jan Björklund.

Akademikerförbundet SSR på plats i Almedalen

2010-07-05T10:09:00.000+01:00

Akademikerförbundet SSR är självklart på plats under politikerveckan i Visby. En vecka fylld av samtal med politiker om politik. Som vanligt är det rekordmånga seminarier. I år 1,396 stycken. Alla partier är här. Moderaterna börjar och med på flyget från Stockholm i förmiddags var bland andra arbetsmarknadsminister Littorin och den socialdemokratiske skuggdito Österberg. I kväll talar moderaternas partiordförande Fredrik Reinfeldt i Almedalen.

Förbundet är med på flera arrangemang, alla med välfärdspolitiskt fokus. Först ut är ett seminarium om familjehemsvårdens villkor. Kl 8.00 på tisdag morgon i Krukmakarens hus på Mellangatan 21. Medverkar gör Riksdagsledamöterna Kenneth Johansson (c) , Alice Åström (v), Christer Engelhardt (s), Solveig Hellquist (fp), Jan Lindholm (mp), Michael Anefur (kd) samt socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson (m). I panelen medverkar också Eva Kollberg, ordförande för Föreningen Socionomer i Familjehemsvården.

På onsdag den 7 juli är det dags för Uppdrag Välfärd. Kl 13.15-14.45 i Kårhuset Rindi, Tage Cervins gata 1, vid Almedalen. Klyftan mellan rika och fattiga växer i Sverige. Våra medlemmars berättelser är samstämmiga. Socialtjänsten lider av resursbrist, ökande ärendemängd och avsaknad av politisk konsekvensanalys. Spaning efter solidariteten har vi döpt vårt seminarium till. Medverkar gör Joakim Palme VD för institutet för framtidsstudier, Ylva Johansson (s), Ulf Kristersson (m), Karin Rågsjö (v), Gunnel Wallin (c) och Christin Johansson, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR:

Reptricket är namnet på ett av våra två seminarier på torsdagen den 8 juli. Vilka är drivkrafterna för människor att söka jobb? De arbetslösa har blivit fler. Men inte jobben. Kl 11.00-12.15 på Kårhuset Rindi, Tage Cervins gata 1. Medverkar gör Luciano Astudillo (s), Hillevi Engström (m), Angeles Bermudez Engström, generaldirektör Arbetsförmedlingen, Melker Ödebrink, vd A-kassornas samorganisation och Christin Johansson, ordförande Akademikerförbundet SSR.

I krisens spår: Jönköping - en kommun i Sverige är namnet på det andra seminariet under torsdagen. Sveriges ekonomiska kris har påverkat de flesta kommuner i Sverige. Jönköping med tillverkningsindustri har drabbats av stora varsel och arbetslöshet under året. Hur har kommunen klarat välfärden? Om detta samtalar Acko Ankarberg Johansson (m) kommunstyrelsens ordförande, Peter Persson (s) kommunalråd, Lena Rocksjö, ordförande SSR föreningen i Jönköping, Annika Ögren, klubbordförande Husqvarna, Stefan Löfven förbundsordförande IFMetall och Christin Johansson förbundsordförande Akademikerförbundet SSR. Kl 13.30-14.45 i Kårhuset Rindi, Tage Cervins gata 1.

Välfärdspartiets dag

2010-07-04T11:02:00.000+01:00

Det lära ha varit 149 stycken seminarier under politikerveckan 2004, då det genomgående temat hos många handlade om den då förestående folkomröstningen om EMU. Jag minns att vi då tyckte att det var väldigt många och undrade om inte taket var nått!

Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att få in alla. Många utnyttjar frukosten till sina arrangemang. Framtidens ledarskapsbehov inom vård och omsorg var namnet på ett av morgonens tidiga seminarium. Till doften av nymalt kaffe och med en ostfralla i handen kunde vi lyssna till ett panelsamtal där förbundsordförande Christin Johansson medverkade tillsammans med Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm, läkarförbundets vice ordförande Heidi Stensmyren, vårdförbundets vice ordförande Lisbeth Löpare Johansson och Kerstin Eriksson från Famna. Ett bra seminarium som där viktiga frågor om ledarskap inom denna sektor lyftes.

Christin lyfte frågan om hur viktigt det är att chefer får förutsättningar att utföra sitt uppdrag, att de får mandat, befogenheter och inte minst resurser men också att man tydliggör vad som är det politiska ledarskapet med att besluta om mål och resurser och det är professionens chefer som ansvarar för genomförande, kvalité och uppföljningar.

Vård och omsorg behöver ett ledarskap som tar sin utgångspunkt i professionen. Patienter är inga produktionsenheter, sa socialstyrelsens generaldirektör. Det behövs kanske inte mer av ledare från andra branscher som man ibland tycks tro. Istället behöver sjukvården mer självförtroende. De behöver utnyttja och utveckla sina egna ledningssystem istället för att satsa pengarna på dyra managementkonsulter, sa läkarförbundets vice ordförande.

Och hur går vi då vidare frågade morgonens moderator. Det är dags att skapa en ledarskapsakademi för vård och omsorg, sa Lars-Erik Holm med SKL, staten och facken tillsammans och fick ivrigt instämmande av de andra paneldeltagarna.

Idag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen och dagen till ära har de döpt om sig till Välfärdspartiet. Hoppas det också innebär bra välfärdspolitiska förslag i Lars Ohlys tal i kväll!

Röd-grönt möte med socialsekreterare i Enskede Årsta Vantör

2010-06-23T17:52:00.000+01:00

Idag var jag med på ett spännande lunchmöte i stadsdelen Enskede Årsta Vantör i Stockholm. Vår lokala facklige representant Anna Lytter hade bjudit in de röd-gröna partiledarna för att berätta om socialsekreterarnas vardag. Och de kom. Alla fyra. I nästan två timmar lyssnade Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till socialsekreterarnas berättelser om sitt arbete och de människor de möter. Om hur ärendemängden ökar till följd av att fler människor hamnar utanför systemen. Om hur krympande resurser gör det svårare att hjälpa dem som verkligen behöver. Och de röd-gröna berättade förståss om vad de vill göra om de vinner valet den 19 september.

Inför dagens träff hade styrelserna för de lokala Saco och SKTF föreningarna tagit fram en gemensam Önskelista på förbättringar som de överlämnade till de fyra partiledarna. De beskriver vardagen i sin stadsdel. Varje dag, berättar de, så talar de med medlemmar som inte hinner med sina arbetsuppgifter. Ur detta föds både skam och dåligt samvete. De man inte hinner med själv hinner inte heller någon annan med. När alla har för mycket att göra finns ingen tid att sträcka ut en hjälpande hand till en stressad kollega. Och den som oundvikligen kommer i kläm är klienten, medborgaren, som behöver hjälp. När en organisation blir för slimmad, då händer det saker säger våra fackliga representanter. Allt som inte är absolut nödvändigt, reglerat i lag, prioriteras bort. De människor som har problem som inte passar in i mallarna får helt enkelt inte sina behov tillgodosedda. Mörkertalet är stort och man vet inte hur det går för dem som hamnar utanför. I Enskede Årsta Vantör är arbetslösheten i vissa områden mycket hög och utanförskapet stort. I den här stadsdelen finns det inte några klienter som hotar med sin advokat om besluten går dem emot. I den här stadsdelen har många äldre utslitna kroppar som följd av ett hårt och tungt yrkesliv. De behöver stöd och hjälp i vardagen, med hemtjänst och annat stöd. De finns helt enkelt inte särskilt många golfspelande 80 åringar berättade en socialsekreterare.

I listan över förbättringsområden skriver Saco och SKTF styrelserna att de vill ha resurser för att kunna utföra arbetet professionellt. Med kvalitet och engagemang. De vill att besluten ska vara rättssäkra och väl förankrade. De tycker det är bra att man utvecklar och tillämpar utredningsmetoder och ny forskning, men de konstaterar att det också oftast är mer tidskrävande.

Det är i mötet med människor som förändring sker. I Enskede Årsta Vantör har varje handläggare på försörjningsstödet ansvar för mellan 100 och 160 klienter. Det är inte svårt att inse att med ansvar för så många människor är det omöjligt att hinna med personliga möten.

Frågorna är ofta fel ställda sa de röd-gröna. De fokuserar på fel saker. Det handlar inte om vad som är ”lönsamt”. Det handlar om medborgarnas behov, om kvalitet för medborgarna i de gemensamma välfärdstjänsterna. Det är tillexempel att den som gör jobbet ska ha rätt kompetens, sa Mona Sahlin. Välfärden ska fungera, därför utlovar vi inga skattesänkningar, sa Lars Ohly med ivrigt instämmande av tre andra.

God sommarläsning

2010-06-23T16:36:00.000+01:00

Jag var på ett seminarium här om veckan i Lund med den kryptiska rubriken ”valfärdens färdval”. Först tänkte jag att de måste ha skrivit rejält fel. Det borde ju stå ”välfärdens vägval”, men sedan insåg jag att dessa finurliga lundensare verkligen menade vad de skrev.

Jag kom dit fast besluten om att prata om att valfriheten har sina problem. Bland annat beskrev jag hur svårt skolvalet har blivit för många stockholmare när det nu införs i höst. I en bländande analys i en blogg på nätet har Jonas Vlachos skrivit om effekterna av skolvalet och att det kräver, inte bara att man vet vad man vill och har all information, utan också att man kan agera strategiskt. Svårt för i stort sett alla!

”Om Kalle och Stina båda vill in på skola A så får Kalle platsen om han har längst till sin näst närmaste skola. Stina skickas då vidare till sitt andrahandsval där hon emellertid konkurrerar med elever som har denna skola som förstaval. Eftersom aktivt val är viktigare än närhetsprincipen vid översökta skolor är det inte säkert att Stina får plats på denna skola heller och än mindre chans har hon på sitt tredjehandsval. / --- / Även om vi bortser från garantin inser vi att Stina hade klarat sig bättre om hon agerat strategiskt. Genom att sätta den näst närmaste skolan överst i stället för att ange sin sanna preferensordning hade hon ökat sina chanser att komma in på en acceptabel skola. Eftersom hon då inte haft någon chans alls att komma in på sitt egentliga förstahandsval är detta en välfärdssänkande konsekvens i skolvalssystem baserade på en prioritetsordning.”

Skolval är ett val av typen ”Single Winner Voting System” och alla som sysslat med valforskning vet att det inte är riktigt så enkelt som det låter. På Wikipedia kan man till exempel gräva ner sig i en matris som beskriver en massa olika valsystem och olika kriterier man kan tänkas vilja sätta upp för att ett valsystem ska fungera väl. Det är lätt att inse att ingen modell uppfyller alla kriterier man kan tänkas ställa. Alla har negativa sidor som man måste vara medveten om, om man så är politiker eller väljare. Saken är bara att ingen har all information, i alla fall ingen utanför valforskningen.

Jag står verkligen kvar vid att val är svårare än vad politikerna inser, men vad jag fick som tankeställare där på konferensen är vänsterns oförmåga att se kraften i människors vilja att kunna göra val. Möjligheten att kunna välja bort välfärdsalternativ som kränker är en viktig rättighet för människor, oavsett om man använder den eller inte.

Om man själv hade ett barn som mobbades i skolan, och skolan inte tog tag i mobbaren, skulle man ju känna sig oerhört kränkt om man inte fick flytta sitt barn till en annan skola. Även om valfriheten inte behöver vara i så dramatisk kontext är det en fundamental vilja hos människor att kunna göra val. Kraften i den känslan har till exempel socialdemokratin underskattat under lång tid, så till den milda grad att man också låtit kvaliteten sjunka i den offentliga verksamheten.

Men en viktig del av valfriheten är att välfärden inte får minska på ett oacceptabelt sätt för de som inte gör val, eller som inte har lika många faktiska val som andra. Hur ser vi till att garantera att vi bara får positiva effekter av valfrihet och inte negativa? Där har jag lagt mycket av mitt välfärdsfunderande på senare tid, men jag slås av att jag i det arbetet har glömt kraften i själva valfriheten.

Så i sommar blir det jag som läser ”Vägar till välstånd - Sambandet mellan demokrati och marknadsekonomi” skriven av Johannes Lindvall och Bo Rothstein (SNS 2010).

Samarbete med Olof Palmes Internationella Center

2010-06-08T11:10:00.000+01:00

Under 2010 har Solidaritetsfonden inlett ett unikt samarbete med Olof Palmes Internationella Center. I Mars undertecknades ett avtal mellan OPCs ordförande Lena Hjelm Wallén och Solidaritetsfondens ordförande Christin Johansson. Avtalet innebär att Solidaritetsfonden under tre år stödjer projekt som syftar till att stärka uppbyggnaden av det civila samhället i tre utvalda geografiska områden.

I Sydafrika bidrar Solidaritetsfonden till två projekt. I det ena projektet är den lokala samarbetsorganisationen Workers World Media Productions (WWMP). Projektet syftar till att stärka de ingående fackliga organisationerna i sitt opinionsbildande arbete om grundläggande fackliga frågor i huvudsak genom radioproduktion. I det andra projektet är den lokala samarbetsorganisationen Labour Research Service (LRS). Projektet syftar till att undersöka hur fackliga organisationer kan ha en viktig roll i arbetet med att implementera och utvärdera den nya nationella HIV/Aids planen på arbetsplatser.

I Burma bidrar Solidaritetsfonden till att stödja ett projekt som syftar till att utbilda unga kvinnor i ett praktikantprogram med målsättningen att öka utrymmet för kvinnor i det burmesiska samhället samt att stärka den burmesiska demokratirörelsen. Den lokala samarbetsorganisationen heter Alternative Asean Network for Burma (ALTSEAN).

I Palestina bidrar Solidaritetsfonden till flera projekt. Under våren 2009 deltog vi på en resa till Gaza tillsammans med OPC, se bilder här. För närvarande stöder förbundet två projekt. Ett projekt som inom ramen för psykosocial hjälp vänder sig till krigstraumatiserade barn och ungdomar samt deras föräldrar i Gaza med syfte att stödja dem i att skapa ett fullvärdigt liv. Den lokala samarbetsorganisationen är Community Training Center for Crises and Management (CTCCM). Det andra projektet genomförs tillsammans med Asala Organisation for Palestinian Popular Heritage och stöder fattiga och arbetslösa kvinnor i Gaza i deras försök att skapa en meningsfull tillvaro genom hantverk.

Unga och invandrare göre sig icke besvär

2010-06-07T14:15:00.000+01:00

Jag satt precis och skrev ett remissvar. Det handlade om att nyanlända invandrare inte ska kunna få både a-kassa och etableringsersättning. Det verkar ju rimligt att man inte ska kunna lyfta dubbla försäkringar. Hela modellen bygger ju på att välfärdssystemen inte missbrukas.

Men det som drog till sig mitt intresse var formuleringen i remissen att ”instegsjobb inte kan läggas till grund för arbetsvillkoret” i a-kassan. För er som inte läser a-kassans inträdesregler varje dag kan sägas att arbetsvillkoret är att man har arbetat minst sex månader, minst 80 timmar per månad under de senaste 12 månaderna. Lite varianter på det finns, men detta är huvudregeln. Då kan man bli medlem i a-kassan om man uppfyller lite andra villkor också.

Men om arbetet görs av en invandrare ska den personen inte kunna få a-kassa om finansieringen av jobbet var statligt, typ instegsjobb. Samtidigt är det ju lika mycket jobb för den enskilda som vilket annat jobb som helst. Logiken i a-kassans villkor är att det är individens arbetsinsats som är vitsen, inte var pengarna kommer ifrån.

Den här regeringen har tagit bort studerandevillkoret i a-kassan. Det innebär att nybakade akademiker från högskolan inte kan få grundbeloppet i a-kassan om de inte får jobb direkt efter studierna. Även om de skött sina studier och sina kontakter med Arbetsförmedlingen exemplariskt och stått till arbetsmarknadens förfogande.

Problemet med a-kassan är idag att de hårda villkoren för inträde gör att bara häften av alla arbetslösa får ersättning från a-kassan. Många av dessa arbetslösa är invandrare och unga. Hur hänger det här ihop med ambitionen att minska utanförskapet?

Men läser man reglerna runt sjukförsäkringen säger de tvärtom. För dem ändrar man villkoren så att långtidssjukskrivna lättare ska kunna komma in i a-kassan igen. Inkvalificeringstiden sänks från tolv till tre månader. Den överhoppningsbara tiden är inte fem år, utan tio, och arbetsvillkoret är inte halvtid i sex månader utan att de överhuvudtaget har ett arbete.

Är du invandrare eller ung ska du alltså inte in i a-kassan, men om du är långtidssjukskriven ska du in mycket lättare än alla andra. Statliga pengar både när det gäller sjuka och invandrare. Var är logiken?

Handlar det om att frisera siffrorna i sjukskrivningarna, mer än att värna a-kassornas bärkraft, rättvisan eller möjligheten för såväl invandrare som unga att, inte bara komma in på arbetsmarknaden, utan även i a-kassan och andra trygghetssystem?

Vi får bara tacka någon att alltihop ska utredas i tre år. Det behövs!

Ship to Gaza

2010-05-31T14:46:00.000+01:00

I morse stormade israeliska elitsoldater Ship to Gazas konvoj av hjälpsändningar till den isolerade Gazaremsan. Hur många dödats och skadats är fortfarande oklart. Ombord på båtarna till Gaza finns civila människor som hjälper till att frakta mat och andra förnödenheter till alla de palestinier som lever innanför murarna som omgärdar Gazaremsan. Allt sedan förra vinterns bombningar har bristen på livsmedel och andra nödvändigheter varit allvarlig.

Det är fullständigt oacceptabelt att en demokratisk stat attackerar civila människor som fraktar livsmedel och andra bristvaror. Sverige och EU måste fördöma det som skett och blockaden av Gazaremsan måste upphöra.

Liberalismens kärna – statligt obligatorium?

2010-05-31T10:42:00.000+01:00

Folkpartiet har bestämt sig för att a-kassorna är ett viktigt politikområde. Huvudförslaget för att lösa de problem de anser finns är att förstatliga och göra obligatorisk. Det är en intressant profil för ett liberalt parti! Men det viktiga är ju vilket problem folkpartiet egentligen vill lösa? Är det ineffektivitet? Låg anslutningsgrad? För låg trygghet?

I en jämförelse med andra statliga stora trygghetssystem visar det sig att de fristående a-kassorna är exceptionellt effektiva, till exempel med färre felaktiga utbetalningar.

Låg anslutningsgrad? 2006 när den borgerliga regeringen tog över var det 700 000 löntagare som inte var med i någon a-kassa. Sedan dess har villkor förändrats, taket legat oförändrat, ersättningsnivåerna successivt urgröpts och avgifterna ökat. Ytterligare 800 000 löntagare har därför lämnat a-kassan. Om folkpartiet vill göra något åt att för få är med i a-kassan är det underligt varför man inte tittar på de åtgärder man själv vidtagit de senaste fyra åren och som mer än dubblat ”utanförskapet”.

För låg trygghet då? Detta är ett verkligt problem. Tre av fyra heltidsarbetande a-kassemedlemmar är underförsäkrade. Adresserar då folkpartiet det här problemet? Nix? Ersättningsnivåerna nämns aldrig.

Sören Öman, som är erkänt duktig på de här frågorna, utredde möjligheterna till en obligatorisk a-kassa så sent som 2008. Hans förslag lades omedelbart i papperskorgen av regeringen när han bland annat föreslog en modell med en avgift på drygt 5 000 kronor per år för de som inte frivilligt var med i någon a-kassa. Regeringen beskrev det som att ”lösningen skulle innebära ett alltför tekniskt komplicerat system”.

Men det är inte bara folkpartiet som är ute och drar i a-kassefrågorna. Man har också fått med sig resten av den borgerliga regeringen. Denna gång ska socialborgarrådet i Stockholm - Ulf Kristersson ge sig på frågan. I hans direktiv står det att försäkringen ”ska omfatta alla som förvärvsarbetar och uppfyller arbetsvillkoret.” Utredningen ska också: ”pröva alternativa organisationsformer för en framtida, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.”

Två år efter att en utredning lades i papperskorgen ska samma fråga utredas på nytt. Om regeringen tycker det är viktigt med kostnadseffektivitet och att lösa verkliga problem, är det helt oförståeligt att det läggs så mycket energi på a-kassefrågan. Till det kommer den helt otippade liberala ambitionen att införa fler statliga obligatorier. Om inte orsaken är en helt annan!

Länge leve mamma!

2010-05-28T10:34:00.000+01:00

I min familj var aldrig mors eller fars dag något viktigt. Kommersiellt påfund sa de samstämmigt. Nu var inte det skolans uppfattning så mina föräldrar så mina föräldrar försågs med lämpliga egentillverkade pressenter från både mig och mina syskon när det var dags för föräldrarnas dagar. På samma sätt har det varit med mina barn. Självklart har det varit fantastiskt att bli uppvaktad av dem.

På söndag är det Mors dag igen. Det uppmärksammas av en rad organisationer tillsammans med The White Ribbon Alliance for Safe Motherhood i Sverige. På Sergels Torg i Stockholm genomförs en manifestation för att stoppa mödradödligheten i världen. Det är ett faktum att varje minut dör en kvinna i världen under graviditet eller förlossning. Det innebär att 1500 kvinnor dörvarje dag av komplikationer från att vänta eller föda barn. I låginkomstländer är komplikationer från graviditet och förlösning den vanligaste dödsorsaken hos kvinnor i barnafödande ålder. Med ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem skulle nästan alla dessa dödsfall gå att förhindra.

Graviditet är ingen sjukdom och kvinnors överlevnad borde vara en mänsklig rättighet. Naturligtvis handlar det både om hur stater väljer att satsa resurser för forskning och utveckling och om religion. Lite mindre på militär upprustning och lite mer på mänsklig överlevnad. Mer av preventivmedel och legala aborter istället för illegala aborter utförda på en smutsigt källare på någon bakgata av någon som inte är gynekolog. Om detta kan man läsa i en intervju med Staffan Bergström, professor i internationell hälsa, i Kyrkans tidning.

Det är en skam för världen att vi kan sätta människor på månen och i den rika delen av världen rädda livet på både mamma och barn redan efter halva graviditeten men i den fattiga delen av världen fortsätter kvinnor att du i komplikationer från det kanske mest naturliga vi vet. Att ge liv.

Handlar socialpolitik om solidaritet?

2010-05-21T15:16:00.000+01:00

Under flera år har Akademikerförbundet SSR fokuserat på välfärd.

På generell och solidariskt finansierad välfärd för alla. På avsaknad av välfärd för några.

Vi har konstaterat att den generella välfärden inte är starkare än dess svagaste länk, den välfärd som den med minst resurser får del av.

Under samma period har flera av de system som är nödvändiga för att kunna upprätthålla en hög nivå på den generella välfärden dramatsikt förändrats. Sjukförsäkringssystemet och a-kassan är exempel på det.

Den som har jobb har ofta fått mer i plånboken men samtidigt har de gemensamma välfärdstjänsterna fått nya förutsättningar. Tillgänglighet till vård och omsorg, barngruppers storlek, kvalitén i äldreomsorgen och ökning av antalet barnfamiljer som vräks är exempel på det.

Människor som pressats ur systemen är idag hänvisade till försörjningsstöd. Det innebär att trycket på socialtjänsten ökat dramatiskt.

Genom att undersöka hur våra medlemmar i socialtjänsten har det på jobbet får vi också reda på hur samhället klarar av att stötta dem som kanske mest av allt behöver det. Bakom statistiken gömmer sig många människors berättelser, om deras liv, erfarenheter och drömmer. Om liv som slagits i spillror och om människor som rest sig och kommit igen. Men om socialtjänsten ska kunna fungera så behövs mer resurser. Och mer solidaritet.

I veckan har Akademikerförbundet SSR presenterat tre undersökningar om socialsekreterare I Malmö, Göteborg och Stockholm. Undersökningsföretaget Novus har intervjuat socialsekreterare i några utvalda stadsdelar i de tre städerna. Låt vara att stadsdelarna valts just för att de har högre arbetslöshet, större segregation och mer av utanförskap än andra stadsdelar. Men resultatet är inte desto mindre alarmerande.

I Göteborg är det stadsdelarna Bergsjön och Lärjedalen som undersökts. Två av tre uppger att antalet ärenden, tyngden i ärendena och stressen ökat de senaste två åren. Många uppger att de inte ges möjlighet att jobba på ett professionellt sätt, att utrymmet att jobba med förebyggande insatser minskat och att kommunens ekonomi styr valet av insatser. Christina Matsdotter som är ordförande i Göteborgs stads SSR föreninge menar att politikerna måste ta ansvar för socialtjänsten i kommunen och ge förutsättningar att göra ett professionellt arbete.

I Malmö är det stadsdelarna Rosengård, Södra Innerstaden och Kirseberg som satts under lupp. Resultatet är i många avseenden lika. 70 procent av de tillfrågade uppger att arbetsuppgifterna, stressen och tyngden i ärendena ökar. Jan Lanzow Nilsson som är facklig sekreterare i Malmö är orolig för att de medborgare som har samhällets allra största behov av stöd och skydd är de som kommer att drabbas.

I Stockholm har stadsdelarna Rinkeby/Tensta och Enskede/Årsta/Vantör granskats. Här uppger 73 procent av socialsekreterarna att resurserna för det förebyggande arbetet minskar. Budgeten är överordnad och hälften uppger att de inte längre har möjlighet att leva upp till socialtjänstlagens intentioner. Ann-Cathrine Hjert som är ordförande i SSR föreningen i Stockholms stad berättar att klineter med behov av placering erbjuds öppenvård och de klienter som är i behov av öppenvård, de får ingenting alls.

Vi vill ha jobb – och en arbetslöshetsförsäkring värt namnet

2010-05-12T13:47:00.000+01:00

Höj taket i a-kassan har länge varit fackföreningarnas samlade krav. Det kan inte vara så att det endast är 25 procent av de arbetslösa och som arbetar heltid som får 80 procent av sin lön. Försäkringen är helt urholkad och utgör för de allra flesta inget fullt ekonomiskt stöd vid arbetslöshet.

Samhället måste solidariskt ställa upp för de som drabbas av arbetslöshet. Försäkringen ska ha en konstruktion där alla gemensamt tar ansvar. Den koppling som finns mellan arbetslöshet inom a-kassans område och avgiftens storlek får orimliga konsekvenser. De som har hög arbetslöshet betalar mest och de som låg arbetslöshet har lägst avgift. Den ekonomiska kris som vi just genomlevt drabbar långt utanför vad de olika a-kassorna kan råda över. Vi har idag en arbetslöshet på hela 9 procent vilket är en mycket hög siffra.
Nästan alla kommuner har fått ökade kostnader för försörjningsstödet under de senaste åren .

I snitt ökade försörjningsstödet med 20 procent under föregående år. Många ungdomar får försörjningsstöd. De har inga sociala problem men de saknar arbete. I Stockholm har vi en mycket hög ungdomsarbetslöshet, var femte ungdom mellan 18-25 år är utan arbete. Vi efterlyser samordnade gemensamma insatser för att öppna arbetsmarknaden för ungdomar. Arbetslösheten bland unga är oroväckande hög och försörjningsstödet är stort i denna grupp.
Chefen för a-kassornas samorganisation Melker Ödebrink är kritisk till hur förändringarna har skett inom a-kassan. Han menar att höjningarna av egenavgiften till a-kassan är onödig eftersom arbetsmarknadsavgiften mer än väl täcker kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Detta håller inte Littorin med om, han menar att arbetsmarknadsavgiften inte alls är öronmärkt utan anser att man kan använda arbetsmarknadsavgiften till att finansiera jobbskatteavdraget. I regeringskansliets rättsdatabaser står det att arbetsmarknadsavgiften kan förutom att finansiera arbetslöshetsförsäkringen gå till arbetsmarknadsåtgärder, men inte rätt in i stadsbudgeten till vad som helst.

Om detta och mycket mer vad gäller att skapa fler jobb och trygga försäkringar handlar Akademikerförbundets SSR s debattbok Reptricket som kommer den 27 maj.
Nu tar vi debatten om rätten till jobb och rättvis försäkring!

Förläng socionomutbildningen

2010-04-29T15:46:00.000+01:00

För oss som vill göra skillnad i människors liv är utbildning till socionom den ultimata utbildningen.
Socionomer finns idag inom alla välfärdens sektorer. I skolan, hälso- och sjukvården, kriminalvården, försäkringskassan m.m. Den gemensamma nämnaren är välfärden och social utsatthet. Inom dessa områden finns därför ett samhällsintresse av att de anställda har hög kompetens. En av förutsättningarna är att utbildningens motsvarar arbetslivets behov.
Idag ges Socionomutbildning vid 16 olika universitet och högskolor. Trots att utbildningen ges på 16 olika har de blivande studenterna 37 olika utbildningar att välja på. Det beror dels på att det finns en mängd olika inriktningar och dels på att utbildningar ges på distans på flera håll. Är det rimligt att 37 olika utbildningar med olika innehåll och olika huvudämnen kan leda till en och samma socionomexamen?

Hur ska studenter kunna veta vad de ska välja, hur ska arbetsgivare veta vilken sorts socionom man anställer och hur ska klient/patient/brukare ha den ringaste aning om vilken sorts socionom man möter? Socionomexamen måste vara en generalistutbildning med en gemensam bas där ämnet socialt arbete är ett och samma huvudämne.

I den nyligen genomförda utvärderingen av Högskoleverket får 7 av 16 lärosäten sin examensrätt ifrågasatt. Det innebär att examensordningens mål för socionomutbildning uppenbarligen är för högt ställdi relation till den tid som den ska genomföras på, dv.s 3 1/2 år. För att bibehålla en hög kvalitet anser vi att det krävs minst fyra års studier. Därutöver krävs specialistutbildningar för att möta den ökande komplexiteten av sociala problem.

Vi vill därför ha en längre grundutbildning, med tydliga målformuleringar som leder till likvärdiga socionomutbildningar i hela landet.

Vill vi ha en socionomutbildning värd namnet krävs en grundlig översyn av hela socionomutbildningen med det snaraste!

Ekonomisk vårpropostion utan förslag för att stoppa arbetslösheten

2010-04-15T10:17:00.000+01:00

Regeringen har presenterat sin ekonomiska vårproposition, den sista före höstens val. Förväntningarna är med rätta högt ställda. Men tyvärr, regeringen verkar inte se verkligheten. Vi saknar skarpa förslag på kraftfulla åtgärder för att bryta såväl arbetslöshet som fattigdom och social utestängning.
Vi saknar samordnade gemensamma insatser för att öppna arbetmarknaden för unga. Och vi saknar åtgärder för att öka sysselsättningen. Vi önskar oss mer av aktiv, gärna regionalt och självklart individuellt anpassad, arbetsmarknadspolitik för att stödja den som är arbetslös. Läget är mycket allvarligt med arbetslöshet på över nio procent. När de lediga jobben saknas är det viktigt att de som är arbetslösa rustas med utbildning och kompetensutveckling såväl inom utbildningsväsendet som genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder i syfte att vara redo för att ta det jobb som kommer när konjunkturen vänder.
Inom ramen för förbundets projekt Uppdrag Välfärd har vi borrat i många socialpolitiska frågor. Det är tydligt klyftan mellan rika och fattiga blir djupare. De som har det sämst, de har blivit ännu fattigare, och en liten grupp har blivit ännu rikare. Klyftan mellan rika och fattiga har blivit djupare trots att de allra flesta fått det mycket bättre. Socialstyrelsen slår fast i Social rapport 2010 en rad faktorer som har betydelse för social utestängning och fattigdom. Till exenpel att utbildning är en viktig faktor, att etnisk och ekonomisk segregation är sammankopplad och att hög inkomst går i arv. Vi förvånas över, att trots att kunskapen om sambanden finns, så saknas de nödvändiga politiska förslagen och åtgärdena. Försörjningsstödet ökade förra året i 90 procent av landets kommuner med i snitt 20 procent. I många kommuner mer än fördubblades försörjningsstödet. Skarpa förslag för att motverka detta hittar vi inte heller i regeringens budget.
Kommunernas ekonomi är ansträngd och kommer också de närmste åren att vara beroende av extra statsbidrag för att kunna upprätthålla hög kvalite i verksamheterna. Det visar Akademikerförbundet SSRs egna undersökningar. Samtidigt som försörjningsstödet ökar minskar kommunernas arbete med det förebyggande sociala arbetet. Att låta bli att satsa på kommunernas kommer på lång sikt att innebära stora samhällsekonomiska kostnader.

Vad har pedofili med celibat att göra?

2010-04-13T15:38:00.000+01:00

Katolska kyrkan har mycket att reda upp och polisanmäla vad det gäller prästers övergrepp på barn. Även om jag inte ofta tycker att Marcus Birro har rätt förstår jag att han som katolik är indignerad på DN Debatt. Jag sympatiserar också fullt ut med hans förslag att katolska kyrkan ska göra upp såväl med sitt kvinnoprästmotstånd som sitt celibatkrav för präster, som med sin kärleksförnekande inställning till celibat och preventivmedel. Men att tro att de skulle göra det är ju ungefär lika sannolikt som att påven skulle bli ateist.

Celibatkravet är ett underligt sätt att se på sin tro. Är tron så lättflyktig att den sveps undan av kärlek till en annan människa? Hur tror man då att den ska finnas kvar när man utsätts för allsköns andra saker i livet som individ eller som katolsk präst? Och om den är så flyktig - borde inte katolska kyrkan i så fall plädera för att alla katoliker levde i celibat - för att bevara tron?

Men det jag tycker är konstigast i debatten är den koppling som görs mellan dessa präster som uppenbart är pedofiler och celibat. Vad har det med vartannat att göra? Är det någon som tror att människor blir pedofiler av att leva i celibat? Det sambandet finns ju inte. I så fall skulle ju klostren vara fyllda av pedofiler, nunnor som munkar, och de som väljer att inte ha några sexuella förbindelser under en period skulle utgöra en större risk för att vara pedofiler. Vem känner igen det från sitt eget liv? Och skulle i så fall personer som är pedofiler inte utöva sin pedofili i lika stor utsträckning om de hade ett aktivt sexualliv?

Pedofili är en sjuklig företeelse och praktiserad är den olaglig. Celibat är ett annat problem som handlar om katolska kyrkans underliga syn på både tro och sexualitet. Det är två helt olika saker och borde så förbli, också i debatten om katolska prästers övergrepp på barn.

Borde det vara möjligt att avkräva ansvar av beställarföretagen?

2010-04-08T13:35:00.000+01:00

Hamburgerresturangerna fortsätter att anlita skumma städbolag som utnyttjar papperslösa, utländska studenter och nyankomna invandrare. De arbetar 7 dagar i veckan för löner långt under kollektivavtalsnivå och ofta svart. Uppdrag granskning visade igår återigen ett reportage om hur de stora hamburgerkjedjorna utnyttjar svart arbetskraft under slavliknande villkor.
Om detta skriver Utredarna på sin blogg idag. Vi kan bara instämma i beskrivningen, det är ofta så det ser ut. Ett seriöst företag, eller en kommun, landsting eller statlig myndighet, lägger ut en del av sin verksamhet på entreprenad till ett annat företag som vanligtvis lovat utföra verksamheten till ett lägre pris. Allt för ofta visar det sig att en förutsättning för det lägre priset är att det utförande företaget betalar hela eller delar av lönen svart samt struntar i arbetstids- och arbetsmiljölagstiftning. När sådana händelser uppdagas så visar det sig ofta att det utförande företaget har tömts och inte kan betala vare sig löner eller skatter eller sociala avgifter. Då är det inte heller möjligt för de fackliga organisationerna att driva process eftersom inga tillgångar finns.
Och det är onekligen ett intressant förslag som Samuel Engblom förde fram i Agoras årsbok 2007. Han menar att "lagstiftningen bör ändras så att det blir möjligt att utkräva ansvar - i form av betalning av skatter och avgifter, innestående löner och eventuella skadestånd - från företag högre upp i entreprenörskedjan. Om ett företag har fått en tjänst till ett billigt pris, och förstått eller borde ha förstått att en förutsättning för det billiga priset som underentrepenören erbjöd var att denne åsidosatte skatte- och arbetsrättsliga regler, ska beställarföretaget, om underentrepenören inte kan betala, kunna hållas ansvarigt. En sådan lösning skulle förbättra såväl beställarföretagens incitament för att se till att underentreprenörerna ha rent mjöl i påsen som statens och enskilda arbetstagares möjlighet att få betalt."

SSR-ettan, Sveriges Stolta Rikshäxors avdelning ett,

2010-03-31T14:28:00.000+01:00

…har inför sitt årliga möte på Blåkulla antagit ett påskmanifest.

Taggiga ris ger vi till dem som behöver tänka om under påsken. Välfyllda påskägg kommer att utdelas till de som gör rätt!

Taggiga ris får:
Arbetsgivare som inte tar itu med ojämlika löner.
Arbetsgivare som diskriminerar föräldralediga.
Folkrepubliken Kina där mänskliga rättigheter dagligen kränks och där yttrandefrihet och fackliga fri- och rättigheter saknas.
Arbetsgivare som inte betalar ut löner till de papperslösa som dessutom tvingas arbeta sju dagar i veckan.

Fina påskägg får:
Norge som lyckats lagstifta om hälften kvinnor i börsbolagens styrelser.
Fair Trade som ser till att de anställda har bra villkor.
Kommuner som skapar en bra arbetsmiljö för alla medlemmar.
Män som självklart delar på föräldraledigheten.

Nu måste vi lyfta! Vi kommer tillbaks efter påsk med nya hänförande tankar!
Glad Påsk till er alla!

Var är diskussionen om den humanistiska kriminalvården? Ska vi fortsätta skärpa straffen?

2010-03-30T13:26:00.000+01:00

Vi har överfulla fängelser i Sverige. Beror det på att det är fler personer som begår brott? Nej så är det inte utan det är effekten av polisens satsningar och ökade resurser. Vi har också fått tydligare och strängare tolkningar vid lagföringen som gör att antalet personer i landets fängelser ökar. Nu väntas ytterligare behov av 610 fängelseplatser beroende på att straffen skärps från första juli i år. Kriminalvården har fått drygt femtio procentliga ökningar av resurserna på fem år.
Är detta rätt väg att gå? Att vi skärper straffen och att fler människor blir inlåsta?
Vi bör istället se till att barn och ungdomar få en bra uppväxt, väl fungerande skolor, och mer inte mindre förebyggande verksamhet i kommunerna. Vi behöver ett samhälle där vuxenstödet fungerar.
När alla andra instanser misslyckats får den dömde unge mannen möta en kriminalvård som ska vårda/behandla med strängare straff och ofta outbildad personal.
Det är fullt på de svenska fängelserna. Kriminalvården beräknar att de kommer att få stora problem med soningsköer. Detta innebär att den dömde ska vara på fri fot i avvaktan på fängelse. Det är inte bra för samhället, inte för brottsoffret eller för gärningsmännen. Ett inhumant sätt att de tvingas vänta på sitt straff upp till, i värsta fall, två år. Straffet blir då indirekt längre. Det går inte att gå vidare i livet när straffet inte är verkställt.
Ett humant och värdigt sätt är att bygga ut det alternativa påföljdssystemet. Där frivården är en viktig del och enligt forskare det bästa resultatet när det gäller minskat återfall. Bäst fungerar den strukturella programverksamheten i frivården. Vi kan också diskutera halvtidsfrigivning med program i frivården kombinerat med bra resurser för kontroll av den dömde.
Men detta kräver politiska visioner om en ny och human kriminalvård. Finns det något politiskt parti som vågar diskutera?

Schysta villkor på krogen

2010-03-28T13:24:00.000+01:00

Schysta villkor är en självklarhet för oss som jobbar fackligt. Det innebär bland annat att vi alltid kräver kollektivavtal när vi handlar upp varor och tjänster. Oftast är det ganska enkelt att säkerställa att den man vill inleda ett samarbete med faktiskt har kollektivavtal.
Men det finns tillfällen då det är svårare, t ex oplanerade resturangbesök. Därför är Hotell- och Restaurangfackets nya webtjänst Schysta Villkor så bra. Genom att skriva in namnet på den resturang man vill besöka får man snabbt reda på om de har kollektivavtal. Enkelt, bra och direkt i mobiltelefonen om man vill.

Fackligt Center för Papperslösa

2010-03-25T13:16:00.000+01:00

Den sannolikt mest utsatta gruppen på den svenska arbetsmarknaden är de papperslösa. De kommer från hela världen och har inte uppehålls- eller arbetstillstånd. Ofta är de asylsökande eller komemr från svåra ekonomiska förhållanden i sitt hemland. När de blir utnyttjade, vilket de ofta blir kan de inte vända sig till polisen. Den som är papperslös har ofta mycket låg lön, arbetar många timmar per dygn, sju dagar i veckan och under svåra arbetsförhållanden. Trots detta så är det inte ovanligt att arbetsgivaren i slutänden låter bli att betala ut lönen.
Fackligt Center för Papperslösa (Fcfp) bildades i september 2008 och är ett samarbete mellan en fackliga centralorganisationer, förbund, avdelningar och lokalorganisationer. Syftet är hjälpa papperslösa som utnyttjas och exploateras av enskilda arbetsgivare.
Under det gångna året har centret hållit öppet 39 måndagar, 4 timmar och bemannats gemensamt av ombudsmän och förtroendevalda från de fackförbund som är medlemmar. Sedan i höstas kan man också ringa SKTF/ST-direkt och få hjälp mellan 8-20 varje vardag. Många berättelser om hur utsatta människor exploaterats har lett till ärenden på Kammakargatan 47 där centret har sin lokal.
I veckan hade Fackligt Center för Papperslösa (FCFP) årsmöte. Ett möte mellan representanter för fackförbund från både TCO- och LO- familjerna och Akademikerförbundet SSR som enda Sacoförbund. Årsmötet leddes av Hotell o resturangs ordförande Ella Niia som också uttalade sitt stora stöd till verksamheten. Ideerna om hur centret kan utvecklas var många på mötet och ingen tvivlar på att Fcfp gör nytta. Ny ordförande valdes, Antonio Lopez Lopez från HRF och till hedersföreståndare för centret utsågs den förre ordförande Sten-Erik Johansson från Fastighets (alla tre på bilden ovan).
För oss är det självklart att stödja det fackliga centrets verksamhet och utveckling. Det är oacceptabelt att utnyttja utsatta människor på det sätt som görs, men det handlar också om att värna den svenska modellen. Lönearbete ska betalas lika oavsett uppehållstillstånd eller inte.

En god och säker vård för vem?

2010-03-16T16:21:00.000+01:00

För en kort tid sedan talade Generaldirektör Lars-Eric Holm, Socialstyrelsen, om en ”god och säker vård” på en nationell konferens om patientsäkerhet. Han menade bland annat att det bör krävas legitimation för all personal i hälso- och sjukvården. En god och säker vård innebär också enligt Lars-Eric Holm, ”en helhetssyn på människan ur såväl psykisk, fysisk, psykosocial och existentiell synvinkel”. Akademikerförbundet SSR gläds åt Generaldirektörens och Socialstyrelsens budskap och hoppas att detta även nått fram till den sittande Behörighetsutredningen, som just nu utreder legitimation för bland annat kuratorer.
30-40 % av befolkningen i Sverige sägs idag lida av psykisk ohälsa i form av lindrigare depressioner, ångest, stress, livskriser eller missbruk. Forskning visar ett klart samband mellan social situation och sjukdomstillstånd. Det innebär att den fysiska hälsan förbättras när den sociala situationen förbättras och vice versa. Medicinsk vård får heller inte önskad effekt om inte den sociala situationen är acceptabel. Kuratorn, som ju är vårdens psykosociala expert kan med sin specifika kompetens bidra till att förkorta lidande och förebygga kostsamma sjukdomsperioder.

I sjukvårdens Sverige har de allra flesta yrkesgrupper legitimation idag. Legitimationen är ju det yttersta beviset på samhällets krav på kvalitet, kompetens och erfarenhet. Det handlar om att människor ska känna sig trygga i att de möter personer med rätt utbildning och kompetens.

Trots att över 80 % av kuratorerna är vidareutbildade socionomer, att disciplinen ”socialt arbete” är en etablerad vetenskap, att socionomutbildningens längd, djup, forskningsanknytning och vetenskapliga förankring överensstämmer med kraven på legitimation för övrig personal i hälso- och sjukvården, så är de ännu inte legitimerade. Är inte det konstigt?

Jag hör allt oftare om okunniga arbetsgivare som ersätter sina socionomer/kuratorer med yrkesgrupper som förvisso är legitimerade, men som saknar formell kunskap i socialt arbete och jag hör om situationer där socionomer inte omfattas av regler och bestämmelser på sina arbetsplatser därför att saknar legitimation. En konsekvens av detta är att den psykosociala kompetensen inom hälso- och sjukvården riskerar att urholkas och försvinna. Detta skulle i första hand drabba de som bäst behöver den men det skulle också slå hårt mot hela hälso- och sjukvården.

Den 1 januari 2010 infördes t.ex. en ny lag om verksamhet i djurens hälso- och sjukvård. Genom den nya lagen legitimeras, förutom veterinärer, även djursjukvårdare. Dessutom infördes behörighetsreglering för bland andra hovslagare. Det är förstås bra att staten garanterar att djur sköts av för uppgiften utbildad personal. Men är det inte också dags att människor i utsatta situationer omfattas av samma garanti!

Det är dags att tänka om och legitimera kuratorn i hälso- och sjukvården snarast!

Det förebyggande arbetet minskar

2010-03-11T10:46:00.000+01:00

Årets första socialsekreterarundersökning kom i veckan. Resultatet är allvarligt. Arbetsbelastningen fortsätter att växa och sex av tio socialsekreterare uppger att de inte har möjlighet att leva upp till intentionerna i socialtjänstlagen.

Nästan hälften av de tillfrågade socialsekreterarna redovisar att kommunernas resurser för det förebyggande arbetet minskar. Tre av tio uppger att möjligheterna att placera barn och ungdomar minskar och fyra av tio att möjligheten att placera vuxna missbrukare har blivit blir sämre. Det är därför inte förvånande att många uppger att de inte ges utrymme att arbeta på ett professionellt sätt.

Vi hoppas förbundets socialsekreterudnersökning blir en väckarklocka för socialpolitker runt om i kommunerna. Socialsekreterarna trivs med sitt yrkesval, men de vill få möjlighet att använda sin kompetens och erfarenhet. När ärendena blir fler och svårar krävs mer resurser för att kunna möta klienterna på ett värdigt och rättssäkert sätt.

Välkommen Projekt Pojke

2010-03-10T10:39:00.000+01:00

Stockholms länspolismästare Carin Götblad har på regeringens uppdrag utrett hur rekryteringen till de kriminella grupperna ska motverkas. Idag har hon presenterat sin utrening (SOU 2010:15). De drygt 200 sidorna som innehåller många konkreta och kloka förslag på insatser och stöd från samhället andas hopp. Det går att bryta utvecklingen. Om vi vill. Genom samordnade insatser och resurser, genom tydligt ledarskap och genom riktat stöd till dem som behöver. Socialtjänsten tillsammans med polis och skola föreslås få ett ansvar på lokal nivå genom inrättande av lokala sociala insatsgrupper där socialtjänsten får ett tydligt huvudansvar. Grupperna ska arbeta konsekvent, uthålligt och ha ett operativt ansvar. Ett annat förslag är att starta Projekt Pojke, en omfattande satsning på tonårspojkar och unga män i de mest utsatta bostadområdena. Projektet föreslås omfatta yrkesträning, arbete och fritidssysselsättning. Ett tredje förslag pekar på hur viktigt det är att stödja föräldrarna. Många föräldrar vet helt enkelt inte vare sig hur de ska bete sig eller var de ska vända sig för att få hjälp. Socialtjänst, skola och polis ska, förslår Götblad, ha en lagstadgad skyldighet att stödja och hjälpa föräldrarna. Ett fjärde förslag handlar om nya metoder inom kriminalvården för att underätta för den som vill hoppa av sitt kriminella liv.
På DN debatt i dag beskriver Götblad att 5 000 unga pojkar och män riskerar att hamna i kriminella grupperingar. De bor nästan uteslutande i utsatta bostadsområden och i fattiga familjer inte sällan med någon i sin närhet som har ett kriminellt beteende. Samhället satsar idag stora polisiära resurser för att stoppa den grova kriminaliteten men de förebyggande insatserna saknas. Och det är just det förslaget handlar om. Behovet av förebyggande arbete som en metod att stoppa den grova kriminaliteten. Om rekryteringsbasen försvinner finns ingen att rekrytera.
Akademikerförbundet SSR har i dagarna med hjälp av Novus genomfört en undersökning bland våra socialsekreterare. Av dem uppger 46 procent att det förebyggande arbetet har minskat och tre av tio uppger att möjligheterna att placera barn och unga minskar.
Vi välkomnar Carin Götblads utredning!

Med en sexskjutare mot tinningen

2010-03-08T16:47:00.000+01:00

På måndag är det internationella kvinnodagen. Tillika är det 100-årsjubiléet. Tveklöst är det en stor dag då man sätter sökarljuset på uppnådda resultat det senaste seklet. Och på många sätt är det ett framgångsrikt århundrade för kvinnors rättigheter. Rösträtt, arvsrätt, representativitet. På många områden har det gått rejält framåt. Men tveklöst inte på alla, inte heller här i Sverige. Kvinnors löner som procent av mäns är ju fortfarande en tragisk läsning. Så också faktiskt föräldraledigheten, för 20 procents uttag för män 35 år efter föräldraförsäkringens införande är ju framsteg i myrsteg, även om det är världsbäst. Handen på hjärtat är det ju bara en sak som ökar mäns uttag - pappamånader. Frågan är då bara varför det sitter så långt inne att ta ett steg till och införa en pappamånad till? Många är emot det i förväg, men ingen i efterhand. Varför är det då så svårt, och varför tycker borgarna att två pappamånader är höjden av frihet och liberalism, men tre är det motsatta? Kan vi få be om lite Birgitta Ohlsson-effekt i regeringen så här på 100-årsjubiléet?
Även om jämställdheten i Sverige tuffar på pinsamt långsamt om ens alls vad det gäller till exempel kvinnor i näringslivet, så går det ändå framåt. Men dagens DN Debatt från RFSUs mammaambassadörer med Åsa Regnér i spetsen visar på en sorglig sanning - den reproduktiva hälsan i internationellt ljus. För struntsummor visar de att man kan få ner mödradödligheten drastiskt i världens fattigaste länder. De skriver att graviditet är något av det farligaste en kvinna kan utsätta sig för i många fattiga länder och då har ändå en del av de länderna inbördeskrig eller något lika illa. Jag läste för något år sedan att det i vissa länder var en risk på sex att en kvinna dör i samband med förlossning. Det är samma risk som i rysk roulette! Vem vill frivilligt utsätta sig för det? Helt barockt när det handlar om något så viktigt som att föda barn och se till att samhället fortlever. För 80 kronor per OECD-medborgare kan man avskaffa den ryska rouletten för världens fattiga kvinnor. Hur kan vi välja att inte göra det? Förklaringen heter patriarkatet, det svenska och det globala.

Lite smäll får man tåla...

2010-03-05T15:21:00.000+01:00

… eller kanske inte va’? Hur kan det vara så att nästan nio av tio socialsekreterare upplever att det finns risk för hot och våld på arbetsplatsen, samtidigt som få verkar tycka att det är ett jättestort problem? Eller att 20 procent av våra socialsekreterare verkligen har utsatts för hot och våld? Handlar det om att många fortfarande har en bild att traditionellt kvinnodominerade arbeten, som att vara socialsekreterare, är ett kall, och då får man stå ut med det mesta?
Vårt förbund har gjort en undersökning av socialsekreterarnas arbetsvillkor vad det gäller hot och våld och det är skrämmande läsning. Siffrorna i sig är skrämmande, men än mer skrämmande är att kvinnors arbete fortfarande anses vara något de ska vara väldigt tacksamma för att de över huvud taget får ha. Då får man stå ut med både låga löner och smäll, verkar det som.
För hade dessa siffror gällt VDar på börsnoterade företag eller ingenjörer hade vi nog sett mer upprördhet och mer åtgärder, från både arbetsgivare och allmänhet.

Vilsna socialdemokrater i Stockholm

2010-03-03T10:03:00.000+01:00

Det här valet sägs avgöras av hur bra socialdemokraterna gör ifrån sig i storstäderna. Ska man använda socialdemokraternas affischkampanj i januari i Stockholms tunnelbana som test för hur det går i hela landet så lär det bli svårt att ta över regeringsmakten för de rödgröna.
Ett budskap är "Fler som söker jobb eller fler jobb att söka?". Man förstår av detta att den socialdemokratiska uppfattningen är att det första är fel och det andra är bra. Men vad är det för budskap egentligen? Vad är det för fel att fler söker jobb? Det är ju inte samma sak som att de är arbetslösa. Att ha ett arbete, men vilja göra karriär och bättra på sin lön, också genom att byta jobb är ju inte fel. Men det tycker tydligen socialdemokraterna.
Föreställningen om socialdemokraterna är att de är för en stelbent arbetsmarknad utan rörlighet. Den bilden blir ju inte mindre tydlig av så här klumpigt formulerade budskap.
Ett annat lika konstigt budskap som socialdemokraterna i Stockholm trummat ut är att ”Barn ska få välja skola. Men skolan ska inte välja barn”. Friskolor får idag ersättning efter genomsnittskostnad och har därför inte skyldighet att ta emot elever som kräver särskilt stöd. När kommunen tar dessa elever höjs genomsnittskostnaden, och därmed genomsnittsintäkten också för skolor som inte tar emot elever som kostar mer. Men, att ändra i ett perverst ersättningssystem verkar inte vara grejen för socialdemokraterna. Och inte heller säger de något om att den obegränsade rätten att välja skola har skapat en segregering i Stockholms skolor som har gått så långt att den sänker kvaliteten för alla.
Det här valets stora utmaning och förhoppningsvis valvinnare handlar om att börja bygga den moderna jämlika och rättvisa storstaden. Där går mycket idag åt fel håll. Det rättviseprojektet byggs också på arbetsmarknaden och i skolan. Men än så länge är det få som har idéer som verkligen skulle vända den negativa trenden. Inte heller socialdemokraterna i Stockholm.

Förbundets Solidaritetsfond

2010-03-02T09:47:00.000+01:00

Akademikerförbundet SSR Solidaritetsfond syftar till att hjälpa och stötta kollegor och systerorganisationer runt om i världen genom fackligt, organisatoriskt och professionellt stöd. Det kan ske på flera sätt men i huvudsak genom stöd till upprättande och upprätthållande av fackliga rättigheter, genom stöd till facklig organisering och utveckling, genom stöd till professionell utveckling och genom stöd till kollegors mänskliga rättigheter. Solidaritetsfonden kan också användas som humanitärt bistånd. Solidaritetsfonden kan inte användas för att bidra till medlems egen utbildning eller yrkesutveckling.

Solidaritetsfonden är i huvudsak finansierad av förbundets medlemmar. Varje medlem avsätter en krona per månad. En annan intäktskälla är del av de skadestånd som förbundet ibland får vid tvister. Det är också möjligt för enskilda och organisationer att skänka pengar. Detta görs på bg 5101-6756 och ange ”gåva Solidaritetsfonden”.

Styrelsen för fonden beslutar om vilka projekt som ska får stöd dels genom egna initiativ, dels genom inkomna ansökningar. 2010 inleddes ett samarbete med Olof Palmes Internationella Center som innebär att Akademikerförbundet SSR är part till projekt i tre olika områden, Palestina, Sydafrika och Burma. Under 2012 ska avtalet förnyas.

Ytterligare information om Solidaritetsfonden ges av fondens sekreterare Maria Östberg Svanelind, tfn 08 671 44 45.

Ansökan om stöd för projekt som faller inom ramen för Solidaritetsfondens syfte sänds till maria.ostberg-svanelind@akademssr.se

Förutsättningar för välfärd

2010-02-25T10:02:00.000+01:00

Vi funderar sedan en tid över förutsättningarna för välfärd. För oss är den solidariskt finansierade generella välfärden en viktigt del i demokratiska samhällsbygget.

Men vilka är utmaningarna för framtiden? Demografiska realiteter och strukturella förändringar knackar på dörren. Skattebasen förändras samtidigt som människors förväntningar på välfärdstjänsternas tillgänglighet och kvalitet ökar. Arbetsutbudet måste sannolikt öka samtidigt som den arbetande delen av befolkningen minskar.

När man frågar företagare om vad som är viktigt när de etablerar ny verksamhet handlar ofta svaret om det offentliga samhället möjlighet att leverera välfärdstjänster. Det handlar om tillgång till bra skolor för medarbetarnas barn, det handlar om närhet till kulturupplevelser, teater och musik, det handlar om tillgång till bra sjukvård och det handlar om väl fungerande infrastruktur-vägar och kollektivtrafik för både medarbetare och eventuella produkter.

Men när Svenskt Näringsliv tar till orda handlar det som vanligt mest om för höga skatter och mer flexibel arbetsmarknad istället för att se att skatterna finansierar alla de förutsättningar som företagare tycker är viktiga och att en arbetsmarknad med ordning och reda bidrar till trygga medarbetare som kan fokusera på att utveckla arbetet.

Arbetsmarknadens funktionssätt är naturligtvis väldigt viktigt även om möjligheterna att få ett jobb hänger samman med om det överhuvudtaget finns något jobb att söka. Företags villkor och förutsättningarna är därför avgörande för om det ska finnas några arbetsplatser att gå till. Det är viktigt med ett samhälle som uppmuntrar entreprenörskap, som satsar på utbildning o forskning och skapar ett gott klimat och bra regelverk för nya innovationer.

För oss handlar det om att se och identifiera alla de faktorer som är viktiga för att företag ska kunna växa och utvecklas i Sverige. Inte bara några. Att förändra regler och avskaffa onödig byråkrati är några men det finns betydligt fler. Näringspolitik måste vara långsiktig och handlar i grund och botten om ett mer effektivt resursutnyttjande. Samhällets olika aktörer, t ex företag, myndigheter, fackliga organisationer och högskolornas förmåga att samarbeta strategiskt och långsiktigt är avgörande för resultatet.

Välfärdspolitik i utförsbacke

2010-02-23T06:43:00.000+01:00

För två och ett halvt år sedan startade vi Uppdrag Välfärd i syfte att sätta fokus på socialtjänsten. Tanken var att genom att belysa socialsekreterarnas arbetssituation skulle vi också kunna fokusera på alla de människor som socialtjänsten syftar till att stötta i svåra och utblottade situationer . Vi ville sätta fokus på socialpolitiken.Ganska snart kom vi också att fokusera på andra yrkesgrupper som också jobbar med med utsatta eller människor. Biståndsbedömare i äldreomsorgen, arbetsförmedlare, handläggare på försäkringskassan och kuratorer inom hälso- och sjukvården t ex. Responsen var omedelbar. Våra medlemmar som är verksamma inom alla dessa sektorer har givit ibland skrämmande berättelser om hur det fungerar. Ärendena både ökar och blir mer komplicerade. Resurserna per capita minskar. Och socialpolitiken lyser med sin frånvaro.

Så såg det ut redan före finanskrisen. Före den kanske värsta ekonomiska kris sen 30-talet. Före fordonsindustrins kollaps. Innan regeringen fullt ut genomfört sin Work-first linje och raserat socialförsäkringssystemen. Och innan det blev kuratorerna på sjukhusens arbetsuppgift att hjälpa svårt sjuka, sängliggande patienter att på bår resa med ambulans till Arbetsförmedlingen för att de utförsäkrats från sjukförsäkringen (DN 18 februari 2010).

I debattboken Spaning efter socialpolitiken får några politiker, forskare och samhällsdebattörer komma till tals. De ger sin bild av vad som saknas. Det är en i långa stycken uppmuntrande läsning. Insikten om att det brister finns men viljan att fortsätta bygga välfärdssamhället är tydlig.

Det är nu hög tid för de politiska partierna att ta ansvar för socialpolitiken. Att inför valet 2010 utse tydliga talespersoner som är beredda att bidra för att skapa en socialpolitik värd namnet. Att peka ut mål, att ge resurser och att våga se konsekvenserna av besluten. Politiken måste ta ansvar för de prioriteringarna. Det behövs modiga politiker som vågar stå upp för de fattigaste och mest utsatta medborgarna.